Puerto Princesa - Manila - Kuala Lumpur

Vi hade förra gången gjort rätt val när vi tog bussen mellan Puerto Princesa och El Nido. Benutrymmet i den en timme snabbare minibussen var så dåligt att paniken kittlade en i nacken. På Hibiscus Garden Hotel i Puerto Princesa uppgraderades vi till ett 50 m² stort King room, med egen trädgård och hängmatta. Från en mulen himmel föll sporadiska droppar, följt av några minuters hysteriskt skyfall. Medan Elisabet skrev på sin hemtenta i foajén tog jag en timslång helkroppsmassage på rummet. Vi hade inte hunnit ta ut några pengar så pinsamt nog kunde jag efteråt inte betala den inringda massören förrän receptionen kallades in. Våra dykcertifikat hade tryckts i Puerto Princesa så vi hade fått en adress till dykcentret Aquaholics där vi själva kunde hämta ut dem. Den brittiske ägaren hade tre vita Bichonvalpar och ville inte sluta prata. Efter att mitt bankkort fastnat i den första bankomaten fick vi äntligen ut pengar i den andra och åkte norrut till Gypsy’s Lair Art Cafe där vi mötte upp soffsurfaren och konstnären Mell, på nätet känd som Super Funky Mama Monkey, och hennes dj:ande pojkvän Davi. Självklart kände de väl till Jova i El Nido. Efter att han varit full och oförskämd bektraktade hon honom som sin svurne fiende. Med Mells hjälp kunde vi få in lite köttfria filippinorätter. Deras tubacocktails av palmvin, med finurliga namn som Tubajito och Tubacolada, var däremot slut.

I Manila stod trafiken still som vanligt. Det affischerades för söndagens boxningsmatch med landets stolthet Manny Pacquiao, världens bästa boxare. Jag grämde mig ordentligt över att vi skulle hinna lämnat landet innan dess och frågade taxichaffören vad han trodde. "Alla faller för Pacquiao", svarade han. "Algieri kommer gå ner i tredje." På trappen till Gregs vackra japanska villa viftade en ny ivrig hund på svansen. Så som vi tidigare lämnat kvar våra resväskor hade en gäst lämnat kvar sin hund. Med tungspetsen hängande utanför munnen pinkade han mest överallt och verkade inte förstå hur man gjorde när man umgicks med andra djur. Greg beklagade sig. Han hade inte planerat att driva en kennel.

Vi tog oss till Makati och den nästan helt fullsatta restaurangen Corner Tree Café där deras veganska meny med valnötsburgare, tofu teriyaki, chokladkaka och glass fick oss att baxna. Manilas Debaser, Saguijo, låg en bit bort, denna gången öppet. Fem band skulle spela. Ungdomar i stora glasögon gled omkring. Vitlöksdoften på uteserveringen var bedövande. Med dalande ögonlock orkade vi bara med första bandet, Shirebound and Busking. Öppningslåten var riktigt bra, sen slutade det att vara intressant.

Greg ringde in sin privata taxichaufför för färden till flygplatsen. Vi hade inte vågat berätta för folk att vi skulle flyga med Malaysia Airlines. De tryckte så mycket på säkerheten att det inte gick låta bli att tänka på bolagets historia. I Kuala Lumpur i Malaysia hade vi fem timmar till övers. Elisabet skrev klart sin hemtenta innan vi letade oss igenom terminalen som snarare var en galleria innehållandes en undangömd flygplats. På lågprisflyget Air Asia kostade till och med filten extra. En man i keps en bit bort började skvätta juice och svära okontrollerat. När han tystnat rullade vi ut min sovsäck och somnade gott.