El Nido, dag 1-4

Alla rekommenderade de något snabbare minibussarna till El Nido, men vi envisades med att ta den rymligare sjutimmarsbussen med inplastade säten. Det var mycket grönt utanför fönstret, men det dröjde till vi rullade in i stan innan naturen smällde upp sin fulla tappa-hakan-prakt. Vi hade över Facebook förbokat två nätter på Gregs Balay Paragua. Hans bror Randi hämtade oss på busstationen och frågade uppspelt om vi ville åka till stranden, men vi väntade med det till morgonen efter då han glatt skjutsade oss till Corong Corong-bukten. Vi misstänkte att han tog överpris för resan, 25 kr istället för 17, men det kunde han gott få. Hans tuk-tuk orkade med extrem nöd och näppe uppförsbackarna.

Stranden var näst intill öde. Vi lade oss i kokospalmernas skugga, utanför oss en skärgård av grönbevuxna kalkstensklippor. Det tystlåtna portugisiska paret en bit bort verkade osams. Ut till en ö gick en 750 meter lång linbana på vilken turister då och då tjutande svishade förbi i Stålmannenställning. Vilande i det långgrunda vattnet bet plötsligt en liten vit fisk mig i fingret. Kvinnan från strandrestaurangen skrattade och frågade om det var en krabba. När vi rört oss en bit bort dök den upp igen, helt orädd cirklande runt oss som en haj kring sitt byte. Det verkade bara finnas en i hela bukten, men han visste vad han ville. Det gick heller inte komma undan Randi. Han ville att vi skulle ringa honom när vi ville hem. Det gjorde vi inte, men lik förbenat stod han fem timmar senare uppe vid vägen och väntade på oss.

Hela stan peppade inför kvällens Full moon party på Beach Shack, öppet "all night long". Vi skojade att vi borde gå dit. En tidig middag intogs på stans hub Artcafé där husbandet spelade tre Coldplaylåtar på raken. Mellan åtta och tio hade Elisabet grupparbete, men på min sida om sängen var det fest. Jag hade hittat en jättestor Red Horse-öl, så när klockan slog tio var jag på gång. Vi tog en öl på Waterhole nere vid stranden där handflatestora krabbor ilade omkring sidledes och tog så tillslut en tuk-tuk till Beach Shack. Innan dess hade ungefär femton tuk-tuk-förare ropat Full moon party?? efter oss. Det här var säkerligen månadens stora inkomstkälla för dem. Vi hade missat eldshowen, men det hade nog inte kunnat rädda tillställningen. Fulla holländare dansade i vattenbrynet med händerna i luften till kassa technolåtar som dj Wlad trasade sönder med tutsignaler.

Vi checkade in för sju nätter på neonblinkande Shipwreck Pension mitt på Serena Street, med en stege upp till en liten balkong med plats för en person, och hoppade sedan på båten för en tur i skärgården. Det finns som bekant inget skönare än att slippa total valfrihet, så vi var lättade att inse att alla ställen i stan erbjöd exakt samma båtturer, A till D. Med guiderna JC och Diesel, två tyskar, två britter och en australiensiska tog vår A-tur oss till Miniloc Island. Redan den första snorklingen var långt över förväntan. Många zebrafärgade fiskar, små neonblå. En svart fick plötsligt syn på mig och rusade ilsket rakt mot mitt cyklop. Framför en flytande turistgrupp som inte kunde simma simmade vi in genom en öppning för en hemlig lagun omgärdad av klippor som gotiska katedraler. Jag försökte skämta med tyskarna om vad som kunde tänkas bo i grottan vi var inne och vände i. De flesta öarna bestod bara av ett grönt berg och en liten strand (tänk Expedition Robinson, som spelats in runt kröken, eller Mannen med den gyllene pistolen). Vi åt lunch på en egen liten strand med vit sand som mjöl och uppspolade koraller som ett utspillt alfabetskexpaket. Mer snorkling, stränder. Vattnet hade samma färg som min vackraste glaskula som grabb. Fiskar i regnbågsfärger, alldeles nära ytan ett stim nålfiskar. Elisabet utnämnde den avslutande 7 Commando Beach till den finaste hon varit på.

Vi hade spanat in den till synes rockiga baren Asylum. Den var helt fullsatt, vi en halvmeter högre än alla andra, och hade till vår skräck en bar full av uppklädda kvinnor. Vi skyndade ut från discodunket med grova misstankar att vi hamnat på en girle bar (det skulle visa sig att vi hade rätt). Istället gick vi till Cocobar med allt för överväldigande Jamaicavibbar.

På natten var det ett rejält hundslagsmål ute på gatan. Jag vaknade klockan 6 med feber. Febern steg till 38,7. På kvällen fick jag i mig lite cola och fried rice.