El Nido, dag 5-8

Det finns inga bankomater i El Nido, och ganska snart insåg vi att våra 25 000 uttagna pesos inte var nog. Det där med att göra upp en budget skulle man ju kunna behöva lite hjälp med. Vi kunde heller inte fortsätta att göra alla våra inköp på Artcafé, som tog kort. Så god var inte deras vegancurry. Efter att hört oss för på flera ställen guidades vi ner till hamnen och den lilla bensinstationen där en kvinna som knappt öppnade ögonlocken snabbt nickade på frågan om det här gick att komma över kontanter, så länge hon fick se våra pass. Med känslan att vi nu blandades in i någon småskalig pengatvätt gick vi ändå därifrån med 10 000 pesos.

Efter ett dygn av intensiv feber var jag på benen, något ostadiga. På lördagen hade vi gett upp att hitta restaurangen Blueazul när vad som såg ut att vara ett granngarde informerade oss om att den stängt. Det hade den ju inte, upptäckte vi nu. I lyckan över deras falafel combo-tallrik drog vi av ett parti yatzi. Jag lät ägaren veta att det här var den godaste veganmaten i stan.

Morgonen efter var det båttur igen, denna gången C-turen, en bit längre ut i skärgården. Med på båten var ett taturerat holländskt par, ett drygt holländskt, ett tyskt med barn och Marco och Claudia, samma tyskar som från A-turen. Även de hade hunnit vara sjuka sen senast. Deras Hamburg- och Lübeck-dialekt klingade fint i mina öron. Första stoppet var en övergiven resort som börjat byggas av en tysk affärsman på 80-talet. Kvar fanns spöklika rum och ett kapell. Ett Full moon party här hade varit något. Sen var det snorkling med fiskar så kamouflerade att det inte gick att se vad som var fram och bak, clownfiskar gömda i böljande havsanemoner, runda fiskar med hundansikten och femarmade sjöstjärnor, djupblå och stora som pizzor. I en lagun simmade en liten orm in under stenarna vid våra fötter. Jag frågade guiden om den var farlig. Han skrattade. Oklart vad det betydde. När vi lade till för lunch identifierade jag på femtio meters håll två fotande ungdomar som ryssar. De anlade liksom en pose för mycket. Och visst hade jag rätt. De hade en del att säga om pengaflödet till Moskva. På vackra Hidden beach hade det tydligen ståndat bröllop i amerikanska Expedition Robinson en gång. Det kunde man förstå. Ena holländaren blev biten i knäet av en clownfisk. Det var den dryge, så vi log i mjugg. På nästa stopp, bredvid flygfiskarna, simmade en sköldpadda omkring. Djupt nere vid botten låg en meterlång flöjtmunsfisk med ögonen nästan mitt på kroppen. Det bästa hade vi dock kvar. Utanför Helicopter island skulle vi precis ge upp för dagen, ångrade oss och tog oss en bit längre ut och höll på att sätta snorkeln i halsen när vi fick se en prickig örnrocka graciöst simma förbi. Den flög så vackert och harmoniskt, lugnt flaxande, som en utomjordisk rymdfågel.

På kvällen bokade vi in oss för en tredagars dykkurs.

Vi ville ha strand, så efter sojamjölksfrukost från balkongen med fyra kattungar lekandes på andra sidan staketet, hyrde vi en båt hos Christian på Stingray. Han uppfattade Elisabets namn som Ajmlizzie och tyckte hon var slående lik artisten Jessie J. Båten släppte av oss på den öde stranden på Helicopter island för att hämta oss klockan fyra. Några regnmoln gled förbi, några dykbåtar likaså. Annars var allt lugnt. Fisken med hundansikte var där igen. Vi åt solvarm mango och bönor i tomatsås. Som på en given signal tittade alla strandens krabbor opp för att påbörja sitt hålgrävande och sandkånkande.

Vi fick ligga i för att hinna med happy hour på Artcafé. Medan Elisabet gjorde lite skolarbete framför en Golden Margarita kände jag mina två Black Russian ta ganska bra. Appletini-Andreas gjorde sig icke besvär. För middagen ändrade vi våra planer när vi fick syn på ett mysigt ställe som erbjöd vegetariska burgare. På plats insåg vi att vi hamnat på svenskhaket som Henke tipsat om. Inom kort strömmade Imperiet och Bob Hund ur högtalarna. Burgaren visade sig vara en omelett, så den fick åka tillbaka till köket igen. Två svenskar haltade halvskadade in och förvånades mäkta över att mötas av Per Gessles stämma. Underligt och pinsamt att det verkar finnas en skev bild av Sydostasien – halmtak, neonlysen, renlighet – som lockar till sig svenskar som björnar till honung.

Vi hade blivit allt mer sugna på någon form av massage och slog till på Art of Touch. Vi skulle ha varsin pedikyr, men utökade det även med en timslång fotbehandling. Sju-åtta kvinnor blandades in. Två gånger frågade de om vi var skådisar. De hade sett oss på tv, tyckte de. Med tio minuter kvar somnade jag. Det fnissades lite när även jag envisades med att vilja ha nagellack. Två fulla killar från Miami dök upp för aloebehandling. Efter fem minuter snarkade den ene.

Innan våra dykäventyr skulle börja behövde vi mer strand. Ursäkta tjatet, men Nacpan beach var verkligen den finaste stranden någon av oss varit på. Tuk-tuken dit var 45 minuter av seriöst håliga grusvägar, sneda basketkorgar på gräsplaner, sprättande hönor, sovande hundar och leriga vattenbufflar i risfält. Det var inte läge för snorkling, men väl frisbee och hopp i medelstora vågor. Ett tiotal backpackers, ledda av en fluffsig brasilianare, hade funnit varandra och höll låda. I tuk-tuken på väg hem rusade en skällande hund ikapp oss och högg efter Elisabets arm. På kvällen åt vi italienskt knaprig pizza på omtalade Altrove. Det stora bordet bredvid hade reserverats, och vilka dök upp, om inte brasilianarn och hans gäng från stranden.