Vår privatlärare, El Nidobördige Bernie, gick in för sin roll och var mäkta trevlig och pedagogisk. I det lilla klassrummet med knott runt fotknölarna pratade vi dykarsjuka, emboli, kvävenarkos, Boyles lag, tidvatten och annat kul. Varje gång han sa "a lot of air" var jag helt övertygad om att han skämtade och sa "a lot of beer". När man dyker djupt behöver man mycket öl. Hehe, svarade jag. Det är nåt med filippinernas sätt att säga f som låter p (och ett tonande p blir b). Först klockan sex var vi klara för dagen. Ivy i receptionen hade då oroligt frågat oss fyra gånger vilken mat vi kunde och inte kunde äta inför de kommande dagarnas luncher. Jodå, jackfrukt skulle bli bra.
Morgonen efter infann vi oss klockan åtta för test av utrustning. Man förväntas börja utbildningen i pool, men någon sådan finns inte i El Nido. Vad som däremot finns är fasligt mycket fint vatten, så vi tog båten till Paradise beach för att i det tjugoniogradiga vattnet träna återfå tappad regulator och tömma vattenfyllt cyklop. Vips så skulle vi sedan ner, och lika vips hade den försiktiga sluttningen tagit oss till 12 meters djup. Färgerna var bleka. Bernie plockade upp en blåfläckad stingrocka från sandbotten. En trött blåsfisk tittade stint på oss. Längre bort gled en giftig fugu förbi.
Efter lunch gick vi ner till 12 meter igen. Vi kämpade lite med vår flytkraft. Det är mycket det dykning handlar om, att med hjälp av dykvästen lyckas sväva på ett kontrollerat sätt. En ståtlig drakfisk smet in i en håla, men lockades fram igen. Det sötaste är nog ändå clownfiskarna, som oroligt vilar i sina små dungar av havsanemoner och nervöst stirrar på en när man glider förbi. Efter att fått high-five av Bernie klagade han på muslimerna i Mindanao och undrade om det stämde att det aldrig blev ljust i Sverige. Tröttheten var stor, så trots lördag tog vi efter kvällens strömavbrott bara en obligatorisk falafel combo på Blueazul och en strandpromenad där vi med mina nyinköpta 80-talstofflor hjälpte tillbaka en uppspolad blåsfisk.
Första dyket för dagen hade vi planerat till 16 meter, men det råkade bli 18, 1. En hummerstor mantisräka kom lekfullt framflaxande på botten. Med på båten var tysken Anander som vanligtvis jobbade som snickare åt Ikea och bodde i en van i Perth. Vi gjorde lite räddningsövningar, såg vulkanliknande anemoner, högre än oss. Under fjärde dyket funkade plötsligt min flytkraft perfekt. Och just då, på 14 meters djup, fick vi äntligen se en sköldpadda. Den satt på botten och smaskade på en korall med en blå fisk virvlande runt den för resterna. Den tittade upp. Liksom vi en besökare från land. Jag ville inte simma därifrån.
Egentligen var vi klara med dyk för kursen, men Bernie klämde in ett bonusdyk vid blåsiga North Rock där vi stötte på ett helt stim med enhörningsfiskar. Jag fick problem med mitt väldigt läckande cyklop, men så fort jag gjorde något-är-fel-tecknet var Bernie där på två sekunder.
Vi hann hem för en snabb dusch innan vi begav oss tillbaka till dykcentret för det sista teoriprovet. Allt böljade – stolen, bordet, huset – men med 99 rätt av 100 gick vi därifrån med varsitt dykcertifikat. Hurra!
Uppfyllda tog vi en pasta på Artcafé och gick sen till Jova Moon Bar som sades vara bra men som såg så ovanligt tråkigt ut från gatan. Kanadensaren Jova var den mest pratsamma på ön. Han gled omkring ganska så rejält lullig medan hans filippinofru skötte baren. Det spelades beer pong med tusen regler, vi tog en romshot. Sen blev det band, Rewind, med en gubbe på bongas. Sångaren Janice flinade efter allt hon sa. Gång på gång påtalades att alla var tvungna att komma upp och sjunga. "Ni måste. Hehe". Jova var väldigt bestämd och spärrade till och med vägen när någon försökte gå. Det fanns bara en utväg. Representerande Sverige gav jag mig på Cardigans Lovefool och tillägnade låten "Sverige, som ni alla vet är känt för tre saker: mångfald, homosexuellas rättigheter och ... socialism!" Baren brast ut i en okontrollerad applåd. Versen gick bra, men refrängen slaktades så det stod härliga till. Filippinerna bredvid blev till sig när de förstod varifrån vi kom och berättade om sin stora välgörare, svenskan Sanna som dök upp en månad om året och drev pub och ägde ett hotell på ett berg i Sverige. "När hon kommer hit igen får jag jobb på puben", berättade mannen. Det lät lite sorgligt. Deras nyfunna kompis, Pablo från Gran Canaria, gav tillslut med sig och gick upp och drog av en falsk La Bamba.
Måndagen tillbringades på stranden vid Beach Shack. Hundarna tiggde, en frys och femtio kilo palmblad fraktades därifrån med båt, några britter hyrde en surfbräda med paddel. På kvällen, före falafelcombon, pratade vi för sjätte dagen på raken med Bernie och Ivy på Adventure Scuba. Utanför i skuggorna satt vår kapten och Christian och vägde på sina plaststolar medan någon plinkade på en gitarr vars toner gled in i loungemusiken från Artcafés övervåning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar