Berat

De tusen fönsternas stad! En hel stad klassad som museum. Äntligen kändes det som vi var i det riktiga, lite långsamma och dammiga, Albanien. Det låter säkerligen underligt, men i Tirana slogs jag av hur många kvinnor det fanns. Förklaringen hade antagligen någonting att göra med att kvinnofrekvensen nu plötsligt dalade. De hade väl sökt sin lycka i storstaden. I Berat regerade istället gubbarna. På bänkarna i parken satt de på rad och bubblade, finklädda i hatt och kortärmad skjorta. Det är nåt med gamla kommunistländer och pratsamma människor. De går ofta hand i hand.

Vi bodde på Lorenc Guesthouse, en vacker gammal 1600-talsbyggnad på bergssluttningen med utsikt över floden och den djupa dalgången. En gammal man som kunde lite italienska visade oss upp till porten. Lorenc gick direkt hårt ut, bad oss slå oss ner och bjöd på sylt och egengjord rakija och berättade öppenhjärtigt om sitt liv och leverne. Redan efter någon minut blev samtalet lite väl privat och vi sneglade storögt på varandra medan Lorenc berättade om fnurran på tråden mellan han och hans fru, som inte trivdes på landsbygden (se, min teori verkade stämma!). Över hela uteplatsen växte vindruvor, vid fötterna strök sig huskatten och, lite mer försiktigt, grannkatterna.

På väg in till stan sprang vi ihop med kaliforniskan vi träffat i Kotor. Sen senast hade hon hunnit med att bila i Makedonien. Väl inne i stan ropade någon på oss från andra sidan gatan. Det var Lorenc igen. Han hade hittat några gubbar att prata med. Stans stora attraktion var slottet som högt där uppifrån berget blickade ner på en. I skymningen följde vi den branta vägen dit upp. Bredvid oss gick en sköldpadda som skulle åt samma håll. Så drog ett regnoväder in och disade solnedgången. Tillbaka nere i stan tilltog regnet så vi tog skydd under ett träd. På andra sidan gatan under en markis ropade någon på oss. Vem var det, om inte Lorenc.

Dagen efter var den stora slottsturen. Inte helt oväntat var det varmt. Höns sprätte omkring, utsikten var magnifik. På berget på andra sidan slätten hade ENVER, ditmålat 1968, nu påhittigt ändrats till NEVER. I den gamla kyrkan, omgjord till museum för ikonmålaren Onufri, hakade vi på en japansk turistgrupp i stora hattar och munskydd för lite gratis guidning.

Medan vi på kvällen åt risotto med okra hos Lorenc körde plötsligt orientalisk musik igång, ordentligt ekande mellan husen. Saxofonen och flöjterna verkade fylla varenda utrymme i stan. Lorenc mumlade nåt om "zigernare". Vi följde musiken till en ensam keyboardist och en tom uteservering nere vid floden. Det var en strålande sommarkväll, och dessutom fredag. Vi tog en öl och spelade ett parti yatzi, inga andra turister i sikte. Den stora promenadtimmen, då hettan lagt sig men mörkret ännu inte fallit, pågick för full. Överallt såldes grillade majskolvar och solrosfrön i strut. Vi tog en till öl inne i stan och tyckte att de tre kronorna den kostade var lite väl billigt.

Tirana

Fem över tio rullade vår lirare till taxichaufför upp, stolt pekande på sin klocka att han kommit exakt på minuten i tid, vilket han ju inte gjort. I grannbyn stannade han till för att köpa en burek, i byn efter det plingade han på en dörr och överlämnade bureken till en kvinna han senare verkade beskriva som sin frisör. Varför inte passa på att göra lite ärenden när man ändå är utomsocknes.

Den albanska gränsen låg bara en timme bort. I kön till gränskontrollen började chauffören plötsligt att fippla med ett helt gäng pass i handskfacket. Hur normalt är det med tio-femton undangömda legetimationer? Vi började misstänka att vi på något sätt skulle smugglas in med falska pass. Men varför? Så skulle vi hastigt och lustigt byta förare och bil, till en vräkig Merca som bara råkade stå i kön bredvid. Det gick undan, och allt bara ett tiotal meter från den albanska gränsen, vilket inte kändes som rätt läge för trixande. Det var väl som upplagt för lurendreji. Till vår förvåning löpte dock allt på bra. Vi fick varsin läsk av vår nya chaufför, blev avsläppta i Shkodër och innan vi knappt hann nudda albansk mark satt vi mot lite växelpengar i en minibuss på väg mot huvudstaden. En polisman vinkade in oss, men nejdå, han ville själv bara ha skjuts.

På vandrarhemmet i Tirana försökte vi träna in att säga tack på albanska. Fa-le-min-de-rit. Ljuden låg verkligen inte rätt i munnen. Efter att jag somnat till slog sig Elisabet i slang med ett übertrevligt schweiziskt par. Tjejen kunde hyfsad svenska efter ett års studier i Säffle, av alla ställen. Efter klockan sex började man kunna röra sig utomhus så vi gick in till huvudtorget Skenderbeg. Jag blev genast förtjust i den lövträdskantade shoppingallén Myslym Shyri och hade svårt att låta bli att prata om att jag framöver skulle vilja "åka ner till Tirana ett par gånger om året". De öppna ytorna och de breda men ganska tomma bilvägarna runt Skanderbegtorget påminde om Havanna. I närheten låg nationalbiblioteket, där jag gick helt bananas med kameran. Det fanns egentligen ingenting att fotografera, men det gjorde det hela så mycket mer intressant i mina ögon. Litet som ett svenskt filialbibliotek, tre besökare, överbelamrat med dagstidningar och kortkataloger. En sån turistattraktion! Vid utgången stoppades vi av en ilsken vakt som ville beslagta vår kamera. En albansk tjej som gick förbi försökte på knackig engelska förklara situationen för oss. Så undrade hon vad vi tyckte om biblioteket och samtalsämnet lämnade det där med kameran. Den lille vakten stod oförstående bredvid och trampade trumpet medan vi pratade på. Så började han fingra på vår kamera igen och i nästa sekund fick vi plötsligt gå därifrån helskinnade. De ointressanta fotografierna räddade!

Många av de lyxiga ambassadvillorna var nu omgjorda till restauranger, så oblygt stegade vi på kvällen in i den f.d. östtyska ambassaden, pratade med ägaren och fick oss inskickat småportioner av alla de sex traditionella rätter på menyn som var vegetariska. Efteråt tog vi en öl på retromysiga Radio Bar i det fräsiga kvarteret Blloku. För att få en fungerande luftkonditionering hade vi tidigare på kvällen tvingats byta rum, varför vi inte längre bodde tillsammans med schweizarna. De skulle vidare dagen efter så när vi kommit hem smög vi i skydd av mörkret in en lapp med en hälsning under deras dörr.

Det enda sättet att överleva hettan var att behärskat röra sig mellan luftkonditionerade fik. Grand Cafe de Paris beskrevs som "Paris på 50-talet". 1890-talet, eller 20-talet, visst, men jag är ledsen, Paris på 50-talet ger mig inga konnotationer. Vi visste med oss att det legendariska kommunisthotellet Dajti slog igen för nåt år sedan, men det hindrade oss inte från att ta lite turistbilder utanför resterna av den övervuxna ingången. Bredvid låg National Arts Gallery. Undangömt bakom, vid en bilparkering och en hög med skräp, stod fem malplacerade statyer från kommunisttiden. En sönderfallande, enarmad Lenin blickade stint ut mot horistonten. Inne på museet var vi de enda besökarna. När hettan avtagit något gick vi lös på grönsaksmarknaden och slängde hemma på vandrarhemmet ihop en fikon-feta-bönsallad. Våra nya tyska rumskamrater var långt ifrån schweizer-trevliga. De drog iväg på ett R'n'B-spektakel medan vi åter igen gick till Radio Bar där vi drack spicy mojitos och åt jordnötter med skal.