Bangkok, Thailand

Bredvid mig på Tawaus flygplats herrtoa stod två poliser i handfängsel, mellan dem en fånge i vit overall och rakad skalle. De två som inte slog en drill såg lite obekväma ut. Vi bytte flyg i KL. Maten var riktigt dålig. Jag begravde mig i Bergtagen där Hans Castorp var ute på en äventyrlig skideskapad. I Bangkok surnade taxichauffören till när han tvingades använda taxametern, smackade som en tandalös gubbe och repeterade mitt Hua Lamphong med helt fel antal stavelser. Cozy Bangkok Place var ett trevåningshus med porlande vattenstenar i foajén och hobbitrunda dörrgångar. Vi smällde till med kärleksrummet på översta våningen, vilket inkluderade detaljer som hjärtformade håligheter ovanför handfateten och tavlor med turturduvor.

Runt hörnet låg kinesiska fejkköttrestaurangen Suki Jeh Ru Yi där jag skulle komma att äta fem gånger. Tillslut nickade jag inte bara igenkännande till personalen utan även till de högljudda stamgästerna. 12 kronor för svamp och kyckling var lagom. Vi följde Yaowarat Road genom Chinatown och föll in i shoppingbeteendet. Varsin keps var väl behövligt, simglasögon kanske inte lika akut att införskaffa. Vi kollade in den 46 meter långa Buddhastatyn, utslagen i en vilande pose, och tog pendelbåten hem längs Chao Phraya. För kvällen väntande ofrånkomligen Khao San Road, den kända turistgatan. Vi tog mod till oss och åkte dit efter middag på May Kaidee. Det var ungefär lika hysteriskt som vi trott. Precis alla västerlänningar verkade älska stämningen och stod och dansade vid sina restaurangbord. Vi smet undan till en fem procent lugnare sidogata. 'Er dere fra Sverige?' undrade norrmannen bredvid. Bakom honom satt en snyftande tjej och skrev brev.

Det krävs alltid ett mentalt kliv för att förstå ett nytt land. Vi funderade över var vi hamnat. Vi såg bakochframvända kepsar, Playboyloggor, hudkräm med den sprudlande färgen snigelvit. Det fanns en utseendefixering som mycket pekade på hade med kulturen att göra, inte med turistindustrin. Kanske mest intressant och identitetsskapande var det faktum att Thailand som enda land i regionen aldrig koloniserades av väst. Vi klurade på det under vår resa till marknaden i Chatuchak. Hettan fick oss att gång på gång svalka oss med plastglas till brädden fyllda med is. Bästa köpet blev en stormlykta. Det var en vecka kvar till Elisabet fyllde år så vi letade upp den bästa takbaren för sakedrinkar. Pissoaren på 33:e våningen var en glasvägg med full insikt. Det "pulserande" området Sukhumvit Soi 11 var dock inte det charmigaste. De till tänderna uppklädda turisterna tjoade. Försäljningen av sexleksaker verkade gå bra. Utanför den australiska puben krälade en tiggare utan ben.

Söndagen lämpade sig bättre för att fira en födelsedag. Om frukosten nu hade kunnat klassas som frukost hade den varit den godaste vi någonsin ätit. Men banankolavåfflor med mandelkokos- och bananchokladglass kvalar kanske inte in som det. Efteråt tog vi en 90 minuters fot-, rygg- och huvudmassage och åkte med en roande taxichaufför till Museum of Contemporary Art. Det kan ha varit första gången som smålänningen här dricksat för att han verkligen ville det. Museet var en total anstormning av vulvor och religiositet. Någon enstaka skildning av livet vid en flod. Men mest vulvor. Vi åt på Mango och spelade ett parti på Eaux de Vie runt hörnet från Phra Athit. Jag ville inte gå och lägga mig - vi skulle vara ifrån varandra en månad.

I ottan åkte Elisabet till Sverige. Jag bytte till en sovsal, gick och gick i Chinatowns gränder tills jag hittade två par örhängen, åkte till postkontoret på Chamchuri square och höll tummarna att födelsedagspresenten inte skulle anlända allt för sent till Uppsala. På Ru Yi var det full rulle, på May Kaidee lugnare. Väl där bokade jag in mig på deras vegetariska matlagningskurs för morgonen efter. Min lärare hette Wan. Eller möjligtvis One. Vi var i det stora köket en trappa upp, jag den enda eleven. I 4,5 h lagade vi tom yum, tom kha, pad thai, massamancurry, papayasallad, vårrullar, mango sticky rice, jordnötssås och det viktigaste av allt - chilipasta. Torkad chili, vilken skillnad det gör. Mellan varje rätt pratade vi om livet. Hur man lever ett värdigt liv, om Wans första pojkvän, om passion. Vi förväntades avsluta dagen med varsin sång. Jag funderade en stund och stämde sedan upp i en yster Leevi & the Leavings med Vasas Flora och Fauna, komplett med finlandssvensk dialekt. "Man har knappast levt om man int har en prick i nått register när man dör." Jag hade haft den i skallen ända sedan Sarawak. Hjälpredan dök upp och filmade det hela. En trappa ner satt en uppklädd dam i blått smink och guldkedjor och viftade med handleden mot mig. Hon älskade Köpenhamn. 'Där lever man livet,' sade hon.

Med depåstopp på Ru Yi räckte resterna från matlagningen i två dagar. Jag satt och skrev på Bridge Café & Art Space, i skuggan av spöklika Sathorn Unique Tower som trots sina 49 våningar står helt övergivet sedan 18 år. Sista dagen besökte jag nationalmuseet där den tidiga thaikulturen hukade i skuggan av det mäktiga khmerriket. Knäckfrågan verkade vara om landet ens kunde sägas ha en egen kulturhistoria. Utställningarna gjorde sitt bästa för att bevisa det. Eftersom kulturen ännu inte hade något eget namn tvingades den omständligt nog kallas för Samtida-med-khmerkulturen-i-Thailand. Här ser ni the pattern of the settlement of the people in the Contemporary with Khmer Culture in Thailand. Slagkraftigare kan ni. Framför montrarna stod fransmän, bakom låg stenfigurer av Buddha och Ganesha. Min favorit var "Gudom rider på sködpadda". På den tillfälliga utställningen om gudinnor rusade 100 barn in med mobilkameror. De fotade allt. Inte en sekund stod de stilla. Klockan 04:20 knackade det på dörren och jag tog taxin till flygplatsen. I Melbourne var det kyligt. Jag ringde mamma. De hade precis öppnat en flaska vin.

Mabul, Malaysia

Vad vore en bussresa om den inte tog sex timmar. I Semporna befann vi oss nu i kustområdet dit UD avråder resor – pirater från Filippinerna hade så sent som i maj genomfört kidnappningar. Konflikten har delvis såklart med den brittiska kolonaliseringen att göra. Vi åt en smaklig grönsaksroti och skjutsades tidigt på morgonen ut till ön Mabul. Vågorna var bergochdalbanehöga och dränkte båten i vatten. De kinesiska syskonen skrek av glädje – den första kvarten, sen var det inte lika kul längre. Med en imponerande förträngningsmekanism somnade plötsligt lillgrabben, från en sekund till en annan. Det var vågsäsong, något vi inte kunnat utläsa någonstans, vilket betydde att sikten för våra kommande dyk nedslående nog sades ligga på en armlängd.

Scuba Junkie verkade ha hundra personer anställda. Mellan de flesta dallrade romantiken. Inget annat var väl att vänta i en miljö där folk jobbar, äter och umgås i bikini. Bufféupplägget var likadant som hos Uncle Tan, det var säga det gick inte att inte föräta sig. Av öarna i området var den dykmässigt mest intressanta Sipadan, men av miljöskäl snålades det med dyktillstånden dit, och vi hade inte varit ute i tillräckligt god tid för att norpa ett. Men det fanns ju fler rev. Vår dykinstruktör var collegeamerikanen Shane. Dagen före i båten hade han till vår irritation hållit hand och favoriserat den försigkomne kinesiske pojken. När en varan kom simmande i vattnet var det minsann inte hans syster som lyftes upp över relingen. Det skakades lite på huvudet över de inte så optimala dykförhållandena, men det första dyket under den gamla oljeriggen Seaventures bjöd både på drakfisk och en sepiabläckfisk som skiftade färg från brun till vit. Mellan två stenar låg en åttaarmad bläckfisk med ett stirrande öga och ville förståeligt nog inte komma fram. Shane grävde och drog efter den, bra mycket mer än vad som är okej. Med på båten var svenska Sandra och Ola. De kände igen oss från takbaren i Sandakan – just där vi konstaterat att alla såg så svenska ut. De kommenterade inte att vi där mest lagt energi på att ta spexbilder med våra cocktaildrinkar. För det andra dyket ignorerade Shane säkerhetsföreskrifterna och kastade sig i ropande "excuse my dick move!". Innan vi gick ner klagade han på "shit viz", och jo, den var nu nere på tre meter. Stimmet av taggmakriller ovanför piggsvinsfisken imponerade dock till och med på honom. Eftermiddagsdyket levererade bättre: grön havssköldpadda, nakensnäckor och en vimmelkantig harlekinfisk.

Det bodde 2000 personer på ön. Två saker var utmärkande: 1) hälften av dem var barn, alla i ungefär samma ålder, 2) många tillhörde ett nationslöst nomadfolk som levde hela sina liv på havet. En promenad runt ön tog en timme och var en kavalkad av en kolonial turistdröm där nakna barn sprang omkring, alla lika glada och leksugna. Det verkade vara en evig svensk sommar, du är åtta år och får vara uppe ända till solen går ner. Bränningarna skyfflade runt sjöstjärnor, hundratals.

Nästa dag var sikten vid grannön Kapalai nere på en meter. För att inte krasha in i korallerna guidade vår nya instruktör Eman oss med centimeterprecision. Som vore vi på ett spionuppdrag för att smyga oss på en Bondskurks lyxyacht fick man kontrollera andningen hårt för att flyta behärskat i det grötiga vattnet. Inom räckhåll låg en två meter lång jättemuräna med mänskostort huvud. Vid nedgången hade Elisabets bihålor klagat högljutt – när hon nu tog av sig masken rann näsblodet. Det var verkligen inte värt att hon fortsatte. Jag gjorde ett par dyk till. Sikten blev bättre och akvariekänslan infann sig. Likaså karettsköldpaddorna, pygmesjöhästarna och de blåfläckiga stingrockorna.

Det gick några dagar. Elisabets förkylning ebbade ut. Sol, snorkling, vattenmelon, tempehcurry.

Sepilok, Malaysia

Med buss skulle det ta närmare ett dygn till delstaten Sabah, så klimatångesten till trots tog vi flyget till Kota Kinabalu. Det blev så rekordsvårt att hitta något att äta att vi tvingades till ett okarakteristiskt pommesstopp på en snabbmatskedja. Vi följde den markerade kulturpromenaden, förbi det brittiska första världskrigsmonumentet och ner till den illaluktande hamnen där mörkret var så kompakt att ett knivöverfall hade gått obemärkt förbi. Men så uppenbarade sig en nattmarknad och ljuset återvände. Det var trefärgade minichilis i överfulla jutesäckar, snöhögsstora berg med fisk, sju, åtta, nio sorter. Vi trippade över grumliga pölar bildade från droppande isbäddar. Räkor, sjögräs, os. Det må ha varit en köttfest, men fint var det.

Vart man än skulle blev bussresorna långa. Till Sandakan tog det sex timmar. Vi rundade berget Kinabalu där kanadensare för bara någon vecka sedan pinkat på toppen varpå en jordbävning sex dagar senare dödat 18. Sandakan, som helt jämnats med marken under kriget, var några gator inklämda mellan höglandet och vattnet. En kvinna svor över en tjej med alternativ frisyr, vilket genast fick mig att tycka om staden. Men vi skulle vidare, ut i djungeln. Fyrtio minuter inåt landet – en taxiresa där den sittdansande grabben i bilen bredvid gestikulerade att festen hade börjat, samtidigt som chaufförens mobilsignal bräkte ut ett powerballadigt I don't want to miss a thing – låg Sepilok där Uncle Tan hade sitt basläger. Vi skulle åka på deras tre dagar två nätter-resa. Innan det bar iväg körde de ut oss till Orang Utan Sanctuary där räddade orangutanger växt upp och nu kom och gick som de ville. En ensam orangutang poserade hejdlöst professionellt mitt på den plattform där vi förväntades stå. Hon höll varje pose i precis rätt antal sekunder för att låta sig fångas på bild och svingade sedan iväg sig för att äta två klasar bananer åt gången. Bredvid låg ett centrum för långtungade malajbjörnar. De åt majskolvar. Långfingrade makaker deras rester.

För att nå Uncle Tans regnskogsläger åkte vi buss och båt några timmar längs Kinabatangan-floden. Borneo, som är så grönt och fint från ovan, består till skrämmande stora delar av palmoljeplantager vilket totalt slår ut ekosystemet. Speciellt orangutanger, som behöver stora ytor att röra sig på, har ingenstans att ta vägen och dör ut. Dalen som vi tog oss djupare in i kantades av skyddad skog, längs stranden vadande hägrar. Med på turen var två unga norrmän, en handfull brittiska läkarstudenter och den sydafrikanske pensionären Mike. Jag var ivrig att få prata ANC och förstatligande av företag vilket Mike inte helt oväntat gick igång på. Men så kröp hans högervärderingar fram och vi lämnade snabbt politiken.

Det var ett fullspäckat schema, mest bestående av båtturer alternerade med buffémiddagar. Sovplatsen var en madrass under myggnät. Under nattbåtturen såg vi ugglor, krokodiler, sovande apor och en skygg leopardkatt. Det ryktades om en annalkande elefanthjord, men den höll sig på avstånd. Britterna korkade upp sin medhavda citrongin, vi vår citronrom, guiderna spelade oengagerat lite gitarr, katten Potut placerade sig bestämt mitt på bordet. För morgonbåtturen i soluppgången hade aporna vaknat: mest makaker men även lite näsapor. Guiderna tyckte det var kul att kalla makakerna för djungelmaffian, vilket upprepades så fort de dök upp, vilket var hela tiden. En fet saltvattenkrokodil låg under några träd. Näshornsfåglar flög två och två. Efter frukost höll jag mig undan tillräckligt länge för att slippa den dagliga fotbollsmatchen och med så många britter i sällskapet gick min plan i lås. Medan Elisabet och jag lade beslag på varsin hängmatta fick Turisterna mot Guiderna, efter en seriöst svettig uppgörelse, avgöras på straffar. Vi gick en djungelpromenad med guiden Lan, upplagd som en utbildning i medicinalväxter. En strypfikus kramade långsamt sönder ett träd. På stammar satt tomma skal från cikador efter cikador som ömsat hud. Ett blad var giftigt, ett näst intill identiskt lämpade sig som toapapper. Det fanns en historia där om vilket blad som malayerna rekommenderat de ockuperande japanerna att använda. Lan lyfte bort en vandrande pinne från norska Vilda och i mitt liv har jag aldrig sett någon bli så rädd så snabbt. Efteråt skakade hon i Bjørns famn. Mot slutet blev det förhör. Endast malaynamnen accepterades. Dran kota milo tosta tom, tror jag det hette, det där stora trädet.

Kvällsbåtturen uppströms bjöd på mer djurliv: djungelmaffian såklart, den lite större svinmakaken, menintingkungsfiskare, storknäbbskungsfiskare, sex-sju grupper av näsapor, halvt dold i deras mitt den Gudfadernlike alfahannen. Vi lade till. Längst ut på grenarna i mörkret satt fåglarna och sov: orientaliska dvärgkungsfiskare, en pitta, en vit hårboll med indraget huvud. Vilda älskade som väntat inte myllret av spindlar. Dagen före hade gruppen sett en tröglori och för en minut trodde vi att vi hade en på kornet, men de röda ögonen visade sig tillhöra en palmmård. När flyghundarna påbörjade sin nattliga månskenstur plockade alla fram sina kameror medan vi mest kände oss som hemma.

Före hemresan blev det ännu en morgonbåttur och ännu en mättande nudelfrukost. Maten var god, men gud vad mycket vi ätit. Från Sepilok delade vi en taxi till Sandakan med Mike. Det var ju inte svårt att gissa att vi hade helt olika analyser av situationen i Grekland. Duschen på Harbourside var efterlängtad. Efter att jag köpt ett par skor ville försäljaren bli fotad med Elisabet. Vi tyckte gott att hennes lillebror kunde vara med också.