Mabul, Malaysia

Vad vore en bussresa om den inte tog sex timmar. I Semporna befann vi oss nu i kustområdet dit UD avråder resor – pirater från Filippinerna hade så sent som i maj genomfört kidnappningar. Konflikten har delvis såklart med den brittiska kolonaliseringen att göra. Vi åt en smaklig grönsaksroti och skjutsades tidigt på morgonen ut till ön Mabul. Vågorna var bergochdalbanehöga och dränkte båten i vatten. De kinesiska syskonen skrek av glädje – den första kvarten, sen var det inte lika kul längre. Med en imponerande förträngningsmekanism somnade plötsligt lillgrabben, från en sekund till en annan. Det var vågsäsong, något vi inte kunnat utläsa någonstans, vilket betydde att sikten för våra kommande dyk nedslående nog sades ligga på en armlängd.

Scuba Junkie verkade ha hundra personer anställda. Mellan de flesta dallrade romantiken. Inget annat var väl att vänta i en miljö där folk jobbar, äter och umgås i bikini. Bufféupplägget var likadant som hos Uncle Tan, det var säga det gick inte att inte föräta sig. Av öarna i området var den dykmässigt mest intressanta Sipadan, men av miljöskäl snålades det med dyktillstånden dit, och vi hade inte varit ute i tillräckligt god tid för att norpa ett. Men det fanns ju fler rev. Vår dykinstruktör var collegeamerikanen Shane. Dagen före i båten hade han till vår irritation hållit hand och favoriserat den försigkomne kinesiske pojken. När en varan kom simmande i vattnet var det minsann inte hans syster som lyftes upp över relingen. Det skakades lite på huvudet över de inte så optimala dykförhållandena, men det första dyket under den gamla oljeriggen Seaventures bjöd både på drakfisk och en sepiabläckfisk som skiftade färg från brun till vit. Mellan två stenar låg en åttaarmad bläckfisk med ett stirrande öga och ville förståeligt nog inte komma fram. Shane grävde och drog efter den, bra mycket mer än vad som är okej. Med på båten var svenska Sandra och Ola. De kände igen oss från takbaren i Sandakan – just där vi konstaterat att alla såg så svenska ut. De kommenterade inte att vi där mest lagt energi på att ta spexbilder med våra cocktaildrinkar. För det andra dyket ignorerade Shane säkerhetsföreskrifterna och kastade sig i ropande "excuse my dick move!". Innan vi gick ner klagade han på "shit viz", och jo, den var nu nere på tre meter. Stimmet av taggmakriller ovanför piggsvinsfisken imponerade dock till och med på honom. Eftermiddagsdyket levererade bättre: grön havssköldpadda, nakensnäckor och en vimmelkantig harlekinfisk.

Det bodde 2000 personer på ön. Två saker var utmärkande: 1) hälften av dem var barn, alla i ungefär samma ålder, 2) många tillhörde ett nationslöst nomadfolk som levde hela sina liv på havet. En promenad runt ön tog en timme och var en kavalkad av en kolonial turistdröm där nakna barn sprang omkring, alla lika glada och leksugna. Det verkade vara en evig svensk sommar, du är åtta år och får vara uppe ända till solen går ner. Bränningarna skyfflade runt sjöstjärnor, hundratals.

Nästa dag var sikten vid grannön Kapalai nere på en meter. För att inte krasha in i korallerna guidade vår nya instruktör Eman oss med centimeterprecision. Som vore vi på ett spionuppdrag för att smyga oss på en Bondskurks lyxyacht fick man kontrollera andningen hårt för att flyta behärskat i det grötiga vattnet. Inom räckhåll låg en två meter lång jättemuräna med mänskostort huvud. Vid nedgången hade Elisabets bihålor klagat högljutt – när hon nu tog av sig masken rann näsblodet. Det var verkligen inte värt att hon fortsatte. Jag gjorde ett par dyk till. Sikten blev bättre och akvariekänslan infann sig. Likaså karettsköldpaddorna, pygmesjöhästarna och de blåfläckiga stingrockorna.

Det gick några dagar. Elisabets förkylning ebbade ut. Sol, snorkling, vattenmelon, tempehcurry.