Kuching, Malaysia

Vi flög till Borneo. Borneo! Ett sådant barndomsexotiskt resmål. Efter Norgedyra Singapore var det fint att vara tillbaka på malaysisk mark. I kattstaden Kuching tog kattstatyerna över varenda rondell. Katterna själva syntes däremot inte till. Vi bodde på söta men murriga vandrarhemmet Threehouse som drevs av Bindi från Enköping. Hon gillade Mötley Crüe och dejtade en tatuerare från stan. Bakom restaurangen mittemot som erbjöd köttbullar med potatismos och ugnstekt kyckling stod hennes bror. Jo, det lät ju som rätter en ungkarl kunde behärska. Stan hade charm så man kunde någorlunda förstå varför de hamnat där de hamnat. Det regnade en skvätt. Kinesen två hus upp tände rökelse för att tacka gudarna. Under paraplyet missade jag jalousien och slog upp ett jack i hårfästet. Kvällsölen på nordindiska Lyris var frostig och så god att man fick hålla i bordskanten för att låta bli att svepa den. På natten vaknade jag med stel nacke och röjde letande runt efter min kudde tills jag insåg att den hela tiden legat på sin plats under mitt huvud. Välkamouflerad var den bara precis lika hård som madrassen.

I gränden utanför frukostfönstret hade två barn spänt upp en lina för att spela badminton. Ute var hetta. På etnografiska Sarawak Musuem var det tomt sånär som på en busslast hetsiga kineser. Vi fick ligga i för att hålla oss undan deras oregelbundna sicksackande mellan rummen med uppstoppade fåglar och traditionella långhus. Öns ormsorter verkade vara trettio till antalet. I en krokodilmage hade ett armbandsur hittats. Med tillhörande man. Ni hör ju, man kunde ju inte låta bli att bli sugen på lite djungelliv. Morgonen efter tog vi buss och båt till nationalparken Bako, en halvö på nordkusten. I vattenbrynet låg en vattenorm, i leran ovanför hundra paraderande slamkrypare. Enkloade krabbor stred i lågvattnet. Eremitkrabbor, stora som små, smög utmed stenblocken. Inga näsapor – bredvid orangutanger Borneos signum – syntes till. Det var väl för varmt. Vi checkade in i vår överhettade sovsal där två män låg utslagna under en trött fläkt. Utanför strövade långsvansade makaker och skäggsvin omkring. Under kvällspromenaden lyckades vi på avstånd så äntligen se våra första näsapor, tungt hoppande mellan trädtopparna. När mörkret fallit följde vi med på den guidade nattpromenaden för spindlar, sköldpaddor, giftiga tusenfotingar och en gummigrön orm på helspänn. Med epitetet ”den lata ormen” visste guiden precis var den skulle hittas; den hade legat i samma träd i över en vecka. Vid en klippavsats där två halvsovande svalor låg och darrade, vände sig dottern i den sportiga danska familjen uppspelt till mig och utbrast ”Far!”, och skämdes sedan bedrövligt mycket när hon insåg sitt misstag.

Det var för varmt för en långpromenad, men vi orkade påbörja samma stig vi redan gått och hamnade denna gången precis under en familj näsapor. De ser så absurda ut, som människor i apdräkter. Det är något med hur de rör sig. Hur de sitter på röven med ena benet uppdraget, hur de verkar vara alldeles för tunga för att kunna leva hela sina liv i träden, hur deras fyra komagar får dem att se lite pluffsiga ut.

Tillbaka i Kuching tog vi en ölhink på Monkeebar. Erin, en lokal tjej från Couchsurfing, fyllde år och skulle komma förbi för att fira det. Servitören kände igen oss från häromkvällen. Inte glömde han kvinnan som såg ut som Katy Perry inte, blinkade han. Det stora festpådraget uteblev. Erin hade med sig två tyskar och ursäktade sig konsant för att hennes soffplats gått till en tysk och inte till oss. Just som vi trodde att nattlivet skulle börja skulle de iväg på gratisbarbeque. En halvtimme senare kom bara den triste tysken med små, små glasögon tillbaka. Vi försökte undvika honom, men han hittade oss och tragglade på tills det blev vi som fick leta krystade ursäkter för att kunna ta till sjappen.