Sepilok, Malaysia

Med buss skulle det ta närmare ett dygn till delstaten Sabah, så klimatångesten till trots tog vi flyget till Kota Kinabalu. Det blev så rekordsvårt att hitta något att äta att vi tvingades till ett okarakteristiskt pommesstopp på en snabbmatskedja. Vi följde den markerade kulturpromenaden, förbi det brittiska första världskrigsmonumentet och ner till den illaluktande hamnen där mörkret var så kompakt att ett knivöverfall hade gått obemärkt förbi. Men så uppenbarade sig en nattmarknad och ljuset återvände. Det var trefärgade minichilis i överfulla jutesäckar, snöhögsstora berg med fisk, sju, åtta, nio sorter. Vi trippade över grumliga pölar bildade från droppande isbäddar. Räkor, sjögräs, os. Det må ha varit en köttfest, men fint var det.

Vart man än skulle blev bussresorna långa. Till Sandakan tog det sex timmar. Vi rundade berget Kinabalu där kanadensare för bara någon vecka sedan pinkat på toppen varpå en jordbävning sex dagar senare dödat 18. Sandakan, som helt jämnats med marken under kriget, var några gator inklämda mellan höglandet och vattnet. En kvinna svor över en tjej med alternativ frisyr, vilket genast fick mig att tycka om staden. Men vi skulle vidare, ut i djungeln. Fyrtio minuter inåt landet – en taxiresa där den sittdansande grabben i bilen bredvid gestikulerade att festen hade börjat, samtidigt som chaufförens mobilsignal bräkte ut ett powerballadigt I don't want to miss a thing – låg Sepilok där Uncle Tan hade sitt basläger. Vi skulle åka på deras tre dagar två nätter-resa. Innan det bar iväg körde de ut oss till Orang Utan Sanctuary där räddade orangutanger växt upp och nu kom och gick som de ville. En ensam orangutang poserade hejdlöst professionellt mitt på den plattform där vi förväntades stå. Hon höll varje pose i precis rätt antal sekunder för att låta sig fångas på bild och svingade sedan iväg sig för att äta två klasar bananer åt gången. Bredvid låg ett centrum för långtungade malajbjörnar. De åt majskolvar. Långfingrade makaker deras rester.

För att nå Uncle Tans regnskogsläger åkte vi buss och båt några timmar längs Kinabatangan-floden. Borneo, som är så grönt och fint från ovan, består till skrämmande stora delar av palmoljeplantager vilket totalt slår ut ekosystemet. Speciellt orangutanger, som behöver stora ytor att röra sig på, har ingenstans att ta vägen och dör ut. Dalen som vi tog oss djupare in i kantades av skyddad skog, längs stranden vadande hägrar. Med på turen var två unga norrmän, en handfull brittiska läkarstudenter och den sydafrikanske pensionären Mike. Jag var ivrig att få prata ANC och förstatligande av företag vilket Mike inte helt oväntat gick igång på. Men så kröp hans högervärderingar fram och vi lämnade snabbt politiken.

Det var ett fullspäckat schema, mest bestående av båtturer alternerade med buffémiddagar. Sovplatsen var en madrass under myggnät. Under nattbåtturen såg vi ugglor, krokodiler, sovande apor och en skygg leopardkatt. Det ryktades om en annalkande elefanthjord, men den höll sig på avstånd. Britterna korkade upp sin medhavda citrongin, vi vår citronrom, guiderna spelade oengagerat lite gitarr, katten Potut placerade sig bestämt mitt på bordet. För morgonbåtturen i soluppgången hade aporna vaknat: mest makaker men även lite näsapor. Guiderna tyckte det var kul att kalla makakerna för djungelmaffian, vilket upprepades så fort de dök upp, vilket var hela tiden. En fet saltvattenkrokodil låg under några träd. Näshornsfåglar flög två och två. Efter frukost höll jag mig undan tillräckligt länge för att slippa den dagliga fotbollsmatchen och med så många britter i sällskapet gick min plan i lås. Medan Elisabet och jag lade beslag på varsin hängmatta fick Turisterna mot Guiderna, efter en seriöst svettig uppgörelse, avgöras på straffar. Vi gick en djungelpromenad med guiden Lan, upplagd som en utbildning i medicinalväxter. En strypfikus kramade långsamt sönder ett träd. På stammar satt tomma skal från cikador efter cikador som ömsat hud. Ett blad var giftigt, ett näst intill identiskt lämpade sig som toapapper. Det fanns en historia där om vilket blad som malayerna rekommenderat de ockuperande japanerna att använda. Lan lyfte bort en vandrande pinne från norska Vilda och i mitt liv har jag aldrig sett någon bli så rädd så snabbt. Efteråt skakade hon i Bjørns famn. Mot slutet blev det förhör. Endast malaynamnen accepterades. Dran kota milo tosta tom, tror jag det hette, det där stora trädet.

Kvällsbåtturen uppströms bjöd på mer djurliv: djungelmaffian såklart, den lite större svinmakaken, menintingkungsfiskare, storknäbbskungsfiskare, sex-sju grupper av näsapor, halvt dold i deras mitt den Gudfadernlike alfahannen. Vi lade till. Längst ut på grenarna i mörkret satt fåglarna och sov: orientaliska dvärgkungsfiskare, en pitta, en vit hårboll med indraget huvud. Vilda älskade som väntat inte myllret av spindlar. Dagen före hade gruppen sett en tröglori och för en minut trodde vi att vi hade en på kornet, men de röda ögonen visade sig tillhöra en palmmård. När flyghundarna påbörjade sin nattliga månskenstur plockade alla fram sina kameror medan vi mest kände oss som hemma.

Före hemresan blev det ännu en morgonbåttur och ännu en mättande nudelfrukost. Maten var god, men gud vad mycket vi ätit. Från Sepilok delade vi en taxi till Sandakan med Mike. Det var ju inte svårt att gissa att vi hade helt olika analyser av situationen i Grekland. Duschen på Harbourside var efterlängtad. Efter att jag köpt ett par skor ville försäljaren bli fotad med Elisabet. Vi tyckte gott att hennes lillebror kunde vara med också.