Singapore

Midsommarafton och vi rörde oss söderut genom västra Malaysia, byte till regionalbuss i Kota Tinggi. Det var första dagen på Ramadan, gatorna stillsamma. I fiskarbyn Sungai Rengit mötte oss couchsurfaren Pegee (mer uttalat som engelskans persika än som en Volvochef), kontrakterad för ett byggprojekt här ute i ingenstans. På marknaden bredvid den silverglänsande jätteräkan till staty köpte vi en durian. För att hitta en mogen knackade knallen på skalet och luktade på dess ände. Vi svängde förbi det nya bostadsområdet, Pegees arbetsplats, ännu bara en röd jordplätt. Solen gick ner. Ett gigantiskt vildsvin irrade omkring på höga ben. Det sades att vi åkte till en campingplats, men i mina ögon var det en strand. Vi satte upp det lånade myggnätet under vindskyddet och drack upp romen från Tioman. Horisonten stacks sönder av nattljus från ankrade fraktfartyg. Utan hjälp fick jag i mig nästan hela durianfrukten. Den inte bara luktade, utan även smakade, rutten ananas. Tillsammans med sin krämiga konsistens, erotiskt formade innandöme och besvärligt taggiga skal hade den alla kvaliteter för att anses som en delikatess. Pegee försvann iväg och kom tillbaka med handbollsstor mango och rosa drakfrukt.

Till kvällen hade Pegee en dejt i Singapore. Gång på gång i bilen dit påpekades att landet tillhörde första världen – en rik oas omringad av den fattiga tredje världen. Besattheten att definiera sig själv som "första världen", ett begrepp jag knappt hört nämnas sedan Reagan och de Klerk och Finnbogadóttir höll låda på 80-talet, skulle eskalera de kommande dagarna. Det och förbudsskyltarna. Med dödsstraff på repertoaren ville man inte kasta frisbee i fel park eller tugga tuggummi framför säkerhetsvakter.

Vi couchsurfade hos doktorerande Eve. Hon visade sig inte mycket. Det gjorde däremot hennes tyske pojkvän, aldrig iklädd mer än kalsonger, en polska, aldrig iklädd mer än en handduk, och två indier som delade rum. Alla verkade jobba på universitetets biokemiska labb och älskade att bo i en lyxversion av Asien. En efterhängsen couchsurfare i vita jeans och biffig överkropp dröjde sig kvar. Området var mer eller mindre ett grindsamhälle. Vi tog ett dopp i poolen och åkte till Chinatown – även ett land med 75% kineser behöver ett turistigt Chinatown, så nödvändigt är det i en stadsbild – för att äta på Ci Yian, med på den långa listan med mattips som min singaporianska klasskompis skickat med oss. Det skulle spelas popmusik på Hood i gallerian Bugis+. När vi anlände hade husbandet äntrat scenen. Deras förebilder var Hoobastank. Backdroppen gjorde reklam för den kommande ostronkvällen där kvinnor åt gratis. Trummisen satt bakom plexiglas. Ölen kostade 114kr styck. Vi kunde omöjligt hålla oss för skratt.

Indien hade med stöd av FN utlyst internationella yogadagen så vi hade stämt träff med Pegee för morgonyoga i Botaniska trädgården. Det blev svårt att hinna och parken var stor. När vi sent omsider hittade en Pegeelös grupp som utförde militäriskt hetsiga solhälsningar gav vi upp och tog en kaffe i gräset. Parken, den mest besökta botaniska trädgården i världen, visade sig vara en riktig guldgruva. Mest för myllret av roliga hundar. Lunchen åts i en tom möbelgalleria i vars källarrestaurang Lao Di Fang det var sådan full rulle att vi fick sitta i gången. Alla kineser föredrog tydligen fejkfisk till söndagsmiddagen. Vårt förstaval till museum var delvis stängt så vi gick till Singapore Art Museum där konstverken upptog hela rum. Vaxdockor av fem kommunistiska ledare låg på lit de parade, Fidel fortfarande i sjuksäng.

Little India slog emot oss med vackra färger. Det tog en minut att inse det, men hundra procent av alla vi såg på gatorna var män. Arbetskraftsinvandrare, många från Bangladesh, fick vi senare veta. Det var söndag och de skulle göra sina inköp och passa på att dricka en åttaprocentig Knock out-öl innan de förpassades till sina förorter. Ett kapitalistiskt samhälle bygger på utnyttjande; för att systemet ska fungera krävs det en underklass. Om någon sådan inte finns, behöver den importeras. Medan vita män bakom galler spelade tennis på en upplyst grusplan trängde arbetarna ihop sig på pickuppernas flak. Poliser var tillkallade för att få folk att gå över gatan på rätt sätt. Överpedantiska Singapore måste verkligen brottas med sin skitiga bakgård. Pegees mobil hade dött men otroligt nog hittade vi varandra i folkhopen. Hennes dejt kvällen före hade gått "väldigt" bra så hon hade förnuftigt nog tagit sovmorgon. Vi bilade runt i centrum och gick på Gardens by the Bay, ett konstgjort naturområde med 50 meter höga och halvt datoriserade träd. Tokerier som hämtade från Las Vegas eller Dubai.

Vi bodde inte långt från den mer eller mindre övergivna, och obegripliga, nöjesparken Haw Par Villa. Två kinesiska bröder, de bakom tigerbalsam, hade delvis låtit bygga platsen för att främja kinesisk kultur, delvis för att de tyckte så mycket om varandra. Brorsan Haw åkte på 30-talet runt i sin tigerbil vars tut lät som ett tigerryt. Definitionen av excentrisk, kan man tänka. Staty efter staty av djur i mänskobyxor lärde oss att det rimliga straffet för att inte visa sina föräldrar tacksamhet var att få sitt hjärta utskuret.

Vi försökte gå ut och äta med Eve men hon höll sig undan. Tysken stod i sina märkeskalsonger och skypade högljutt med hemlandet. Vi överhörde att Eve var gravid, vilket förklarade en del. Dagen före hade de tagit bilder till sin bröllopsinbjudan. På fotografierna stod de i bränningarna på en strand. Tysken i kalsonger.

Ramadan rullade vidare, vilket vid mörkrets inbrott innebar ett överflöd av julaktiga dekorationer i de muslimska områdena. De sista dagarna tillbringade vi i arabvietnamesiska Joo Chiat och i Tiong Bahru där kaféerna sålde australisk öl och australiska tidskrifter. Hemmavid i poolen övade små barn frisim, noga övervakade av fäder som mellan varje avklarad längd gav dem mattetal att lösa. Den trevlige indiern hade i tre dagar velat höra min åsikt om hans egenutformade läs- och skrivkurs för högstadiebarn på en skola i Chennai. Oklart hur det passade in i hans labbjobb, men han hade väl många järn i elden. Det var inte svårt att inse att problemen i läsförståelse hade att göra med statusskillnaden mellan engelska och tamil. Mitt förslag med utökad modersmålsundervisning lär dock inte genomföras så länge USA sitter på världstronen.