Otway National Park

När Nathan vid juletid gick på semester deklarerade han att de två kommande veckorna av ledighet skulle utnyttjas till fullo. När en campingtur planerades in var det självklart att vi skulle följa med. Först talades det om Wilsons Promontory, men tillslut bestämdes att vi istället skulle ta oss till Otway National Park, cirka 20 mil sydväst om Melbourne. De 7-8 personerna som skulle med blev under veckan färre, och när det väl var dags för avfärd var vi bara fem, vilket gjorde att vi fick nöja oss med en bil - Jules föräldrars lilla tvådörrars. Vi intog baksätet där Nathan, kramande en gigantisk, L-formad kudde, förklarade resvägen för Jules och Maddy H där framme.

Great Ocean Road är vacker, men långsam, varför vi efter Geelong vände bort från kusten och tog A1:an inåt landet. Vi stannade till i Birregurra, nån mil från Colac, för att äta lunch. Servitrisen på vårt fik lyckades tappa halva min macka på golvet. Jag åt upp halvan som klarat sig, väntade en mindre evighet och fick, lagom till att mättnaden hunnit slå till som en tungt sjunkande sten, en ny, samt en kompensationskaffe. Utanför klappade Elisabet två passerande lamor.

Vi fortsatte och såg skogen sluta sig omkring oss med ormbunksträd som hämtade från juraperioden. När vi passerade skylten till Otway Fly – en ”tree top walk”, upp till 45 meter ovanför marken – bestämde vi oss för att kolla in det. Med mitt nyvunna trädintresse kunde jag inte ha kommit mer rätt. Knuffade man på skyskrapeträden, som spikrakt steg sina dryga femtio meter upp mot himlen, vajade de som om de när som helst skulle välta. För att hinna fram före solnedgången åkte vi vidare. I Apollo Bay, som med sina böljande kullar och blåa hav såg ut som en blandning mellan Irland och Grekland, provianterade vi för två dagar och åkte sedan de sista milen till den lilla campingplatsen vid Aire Rivers utlopp. Natten var stjärnklar och äntligen kunde vi på himlen tydligt se nationaltecknet Södra korset.







Morgonen efter stekte vi pannkakor på spritköket och promenerade sedan ut till havet genom ett buskområde totalt översållat av flugor som i hettan levde livets glada dagar. Vi krängde badhanddukarna likt shejker runt våra huvuden och vadade oss igenom den tjocka sanden. Vid ett tillfälle slog jag ihop mina händer över Elisabets rygg och dödade i ett slag fem flugor. Sen stod vågorna höga och flugorna vände. Framför oss låg hav, hav och en dimmig horisont och långt där söderut ingenting annat än Antarktis. Vattnet var isande kallt så ganska snart gick vi istället och doppade oss i den något ljummare flodmynningen innan vi la oss bland sanddynerna och solade. Jag brände mina vader och Elisabet sin nästipp.




Efter lunchmackor med avocado och chutney badade vi en bit längre in i floden för att få vårt dagsbehov av bad uppfyllt. Över våra huvuden flög pelikaner förbi. Vi hade sett att det fanns en vandringsled, så medan Maddy H låg i bilens skugga och läste Tolstoj, knöt vi på eftermiddagen på oss våra skor och knallade dit. Grönskan och djurlivet längs stigen påminde både om svensk midsommar och tropisk regnskog. I en trädtopp satt några svarta papegojor. Efter en trekvart vände vi tillbaka. Jag gick först och var nära att springa rakt på en fet orm som såg ut som en dödlig brunorm. Vi stampade i marken tills den ringlade iväg.





Det skulle lagas tomatsås med broccoli och morot, och eftersom pannkaksbaket slukat det mesta av bränslet var Nathan bestämd med att vi skulle göra upp eld. Vi tyckte det kändes lite olustigt eftersom vi trots allt befann oss i en nationalpark, men Nathan skötte det föredömligt snyggt. Vi svenskar blandade till pulvermoset vilket de andra tyckte var väldigt exotiskt - det är som små potatisflingor! Svenskar och potatis går däremot hand i hand. Bredvid oss studsade några ursöta superb fairywren omkring - revirvakande, klarblå gärdsmygar.


Luftmadrassen vi fått låna var åter igen tom när vi vaknade. Vi bröt upp och åkte den här gången kustvägen till Lorne. Med Interpol på stereon närmade vi oss det koalatäta Kennett River. Mitt ivriga spanande från framsätet upp mot eukalyptusträden lönade sig, tror jag, när vi en stund senare passerade en knubbig och luden trädstam till höger om vägen. Jag är inte helt säker, men jag tror nog ändå att det var en slumrande koala jag såg.

How's it going, mate?

Jo, vi tänkte ta tillfället i akt och berätta lite om de vi umgås med här nere i Melbourne. Så här har ni dom:

Dave
Andreas träffade Dave i Stockholm för tre år sedan. De drog med honom på en efterfest till Madde T efter Debaser vartefter de hängde med varandra resten av helgen. De har inte hörts av sedan dess, förrän nu. Dave bor i stadsdelen Sunshine, även kallad Scumshine, där han gör musik i ett skjul på sina föräldrars bakgård. Han lyssnar bara på Kraftwerk och The Knife och tvekar inte att skjutsa oss till fester i sin lilla bil.

Vanligt uttryck: Sweet action



Nathan
Charmig nya zeeländare med vissa hipsterattribut som ofta ses i sällskap med Dave. När han inte jobbar som landskapsarkitekt trixar han med sin BMX i Edinburgh Gardens skatepool. Berättar öppenhjärtigt och mångordigt om allt som faller honom in. Gärna om maorikultur eller sin senaste dejt.

Vanligt utryck: Far out



Jules
Spelar med Dave i electronicabandet Winterplan. Var en Suedetjej när det begav sig. Är extremt liten, ännu hövligare och kommer konstant en halvtimme för sent. Har ett helt gäng syskon varav inga spottar i glaset.

Favoritdryck: Vodka & sodavatten



Maddy H
Nyutexaminerad turistvetare och Minnie Driver look-a-like som ingår i Daves gäng. När hon inte jobbar på Oxfam tar hon surfbrädan till stranden för att känna jordens andning bland vågorna. Odlar majs i sin trädgård.

Favoritdryck: V Guarana Energy Drink



David F
Australienskportugis som bott sex år i Finland och kan alla skandinaviska tweepopband på sina tio fingrar. Bor tillfälligt runt hörnet med sin syter, hennes tyske man och deras fyra veckor gamla bebis. Dyker upp på var och varannan konsert vi går på.



Callum
Vår första host i Melbourne. Studerar till kompositör, vilket bland annat innebär att han kan spela alla tänkbara instrument. Gillar tv-serier, cricket och australiensisk fotboll. Ivrig att lära ut saker, helst cricketregler.

Hittas på fester: Sjungandes bebop på verandan



Andrew & Anna
Socialarbetare respektive kvinnoläkare som flytt Storbritannien för att göra något liknande det vi gjort, fast mer extremt. Andrew är skotte och leker gärna med sitt skägg medan han pratar om Glasgowband och han och Annas kommande resa till Sydamerika. Bor i St. Kilda och syns ofta på Couchsurfingfester.



Phoebe
Housemate med Callum. Arbetar med att göra godis på Suga i Royal Arcade, samt undervisar klarinett och fiol i sitt vardagsrum. Gillar värme och gör fantastiska fruktjuicer. Tycker det är okej att gilla både Beach Boys och Beatles.

Favoritdel av stan: Sydney Rd



Zoe
Med lätt läspning kan Zoe drömmande berätta hur underbart det vore att flytta till..Lund! Nu jobbar hon istället på IMAX-biografen och på en tidning i Carlton. Får utslag av gin men dricker det ändå.



Dylan
Finkultur i bonning förpackning. Dylan kan framstå som en högröstad bogan, men är i själva verket kompositör och en ypperlig sångare. Kan en hel del om spindlar och har en gång sett en platypus.



Maddy A
Couchsurfade hos Sara och Erik i Stockholm och var då bland annat med på Anna N:s avskedsfest. Bor nu med sin cyklande bror och hans flickvän i Carlton. Flyttade till en kompis i fyra dagar för att kunna erbjuda oss sitt rum medan vi sprang på lägenhetsvisningar.

Bästa klädesplagg: Knästrumpor




Andra intressanta karaktärer:

Elizabeth
Säkerhetsvakt i 50-årsåldern som bor i vårt hus en trappa ner. På julafton gav hon Elisabet en penna och Andreas en bibel. Har aldrig setts äta. Tillbringar dagarna med att, iförd sin leopardfärgade morgonrock: 1. Tvätta, 2. Titta på TV och skratta HÖGT, 3. Vädra.

John
Polyamorös bibliotekarie på State Library of Victoria som är kompis till Maddy P. Gillar svensk black metal, t.ex. sådan från Halmstad.

Roly
Har tagit över sin mormors våning ovanför Dylan, lägenheten Callum önskade att han kunde få. Heter egentligen Roland. Skrämmande lik en känd ringbärare från Midgård.


Ringo
Som en melbournesk Kramer tittar han med i tid och otid in hos Dylan med cykelhjälmen på. Fick sitt smeknamn efter att ovanligt ivrigt velat spela trummor i gängets band.

Liten viktoriansk ölskola

Den senaste årens boom av så kallade mikrobryggerier har medfört att det lokala ölutbudet i Australien är på gränsen till enormt. Många pubar gör en poäng av att endast sälja öl från Melbourne eller Victoria. Ett av våra favoritställen, Grumpy’s Green, stoltserar t.ex. med ”100% Victorian beers. 8 taps, 100 bottles.” Det är mycket öl från Victoria det. Av de lite billiga ölen från området bör Carlton Draught, Pure Blonde och VB nämnas. Carlton har blivit något av en favorit, och ett välkylt sexpack kan oftast hittas i Edin-Anderssons kyl. VB – Victoria Bitter – dricks i små flaskor av samma odrickvänliga typ som jamaikanska Red Stripe kommer i. Varianter förekommer dock. VB kallas emellanåt lite skämtsamt för Visitor’s Beer, men av någon anledning har vi bara hört turister säga det. I prisklassen strax ovanför dessa två huserar Otway Organic, 3 Ravens och, med sloganen ”bottled but not tamed”, Mountain Goat.



Självfallet dricks det även mycket öl från resten av landet. Inte minst Coopers (SA) och Boag’s (TAS), men även Cascade (TAS), XXXX (QLD), Tooheys (NSW), Blue Tongue (NSW) och det smakrika och fruktiga Little Creatures (WA). Fosters existerar i stort sett inte i Australien. I klartext – den skymtas ibland i kyldisken, men ingen har någonsin setts dricka den.


Och så det här med ölens storlek, vilket kan variera kraftigt. För flasköl är de vanliga storlekarna 375ml, 355ml och 330ml. Flaskorna bör helst drickas i en stubby holder, ett litet fodral som träs runt flaskan för att behålla kylan. Och jodå, töntigheten med att dricka ur ett ölfodral kan man leva med. Så kallade longnecks på 750ml har visat sig vara speciellt tacksamma för efterfester (när man vill slippa springa till kylen titt som tätt), medan de vid parkdrickning hinner bli ljumma för snabbt. De relativt ovanliga ölburkarna uppfattas som sunkigare än sina flasksystrar och är därför mindre populära. Vid köp i bottle shops är det enda rätta att köpa en förmånlig slab – fyra sexpack förpackade i en kartong.


Köper du öl på tap finns vanligtvis upp till fyra olika storlekar på glas. En pot (285ml) är en lagom storlek mitt på dagen, men kan kännas för liten kvällstid. Ber man bara om en ”öl” är det underförstått en pot som menas. En schooner (425ml) är inte bara ungefär lika stor som en stor stark i Sverige, utan även vårt interna smeknamn för stora bröst. Hittas tyvärr väldigt sällan i Melbourne. Ölstorleken alltså. Slutligen har vi pint (570ml), det vill säga två pots, och jug (1140ml), det vill säga en kanna med två pints. Priset för en pint ligger oftast stabilt på två pots, medan en jug är billigare än två pints.

Tillbaka i Brisbane

Vi tog farväl av britterna och klev på Greyhoundbussen mot Brisbane. Marina åkte med samma buss. Hon tyckte det var kul att vi reste tillsammans. Vi skulle bo hos Eric och Sheeco Z igen, och skulle den här gången, eftersom det var lördag, äntligen få se Brisbanes nattliv. Efter lite mat och öl hos Eric sprang vi oss svettiga till bussen – som såklart var försenad. Bussbytet i Garden City såg likadant ut. Vi hade bråttom, men nej, bussen var försenad så vi hade all tid i världen. Tillslut nådde vi Fortitude Valley som fullkomligt sprudlade av folk och partystämning på ett helt hysteriskt sätt. Ljudvolym ute på gatorna var som inne på en klubb. Vi köpte varsin energidryck och gick in på Beat Megaclub, en gayklubb med fem dansgolv och sju barer. Gottechnorummet Wreckers tilltalade oss mest. När vi tog taxin hem var det redan ljust ute.



På söndagen tvättade vi och lekte med Sheeco och åkte på kvällen ner en sväng till stan. Dagen efter satte vi oss på flyget som skulle ta oss till resans mål – Melbourne.

Fraser Island

Sol och sand och bo i tält och laga mat med spritkök och så, så mycket hade jag räknat ut. Vad som dock i efterhand sticker ut mer är de rappkäftade britterna (Dan, Jude, Will och Mike), träsmakssäterna, jeepen som vid mer än ett tillfälle kändes ögonblicksnära att välta, de svårframkomliga skogsvägarna, pakterna à la Robinson och, nog allra mest, de sagolika sötvattensjöarna.


Efter att ha packat bilen med all utrustning och mat, dubbelkollat alla tält, smort in oss med onödigt stora mängder solkräm och fått ännu några dragningar om problem vi skulle kunna stöta på (tidigare under året hade ett gäng backpackers på en likadan campingtur dött) hoppade vi in i baksätet och drog iväg. Tyskan Marina körde, ganska så ryckigt. Hennes mp3-spelare översköljde oss med Bob Marley. Ungefär åtta låtar, om och om igen. Redan innan vi kom fram till färjan som skulle ta oss till ön hade vi kört fast en första gång i sanden. Vägarna på ön, vilket helt enkelt var stranden, var betydligt mer svårkörda än jag sett framför mig. Det kändes inte helt säkert, trots att vi bara körde runt 25km/h. Efter en timme tog Mike över ratten. Vid Eurong svängde vi av från stranden in mot Lake McKenzie. Den ungefärliga milen till sjön tog en bra bit över en timme. De många guppen och hålorna skjutsade oss emellanåt upp i taket. Väl framme kändes den hemska bilfärden avlägsen. Sjön var slående vacker. Från ingenstans, mitt ute i djungeln, en klargrönblå rund liten sjö med drickbart vatten. Det blev plötsligt lite kyligt så vi kröp ihop i det varma vattnet utan att vilja gå därifrån. Britterna smorde in sig med den spaliknande kiseldioxidsanden. Vi försökte kasta lite med deras frisbee, men den låg kanske på 125 gram så den var ganska oanvändbar. Skymningen närmade sig så vi drog oss långsamt därifrån och åkte till campingområdet där vi slog upp tälten, stekte burgare och högg in på goonen. Den andra jeepen som utgått från vårt vandrarhem dök upp och ut välte kalasfulla fransmän, skottar och fullast av dem alla, estländaren som såg ut som Christopher Walken. Efter dryckesspelet Ring of Fire var vi nästan där också. Playlisten på min ipod gjorde succé hos alla utom Jay som till slut fick sin vilja igenom och satte på Deadmou5.




När vi packade ner vårt läger uppstod lite panik när en stor spindel upptäcktes på biltaket. Spindeln togs ner med en pinne och placerades på trästaketet nedanför. Ungefär trettio sekunder senare landade en kokkaburra på staketet, åt upp spindeln och återvände sedan till trädtopparna igen. Jag blinkade hårt och undrade om jag verkligen sett vad jag just sett. Efter några fastkörningar i sanden och en isglass i den lilla kiosken i Eurong, vandrade vi åter in mot öns centrum och Lake Wabby. Kylväskorna med vår lunch var tunga men överträffades av mitt huvud. Lake Wabby var ännu en liten sjö som tagen ur en saga. Skillnaden var att vi i stort sett hade den här sjön för oss själva. De stora fiskarna smekte våra ben, en korp stirrade ilskt på oss och hur man än bar sig åt fick man sand i lunchmackorna. Big Will mådde dåligt och gick tillbaka till bilen. Det andra campinggänget dök upp. Marina vägrade att säga sitt namn till estländaren som redan var rejält lurig.




Tillbaka på stranden hade Mike och Jay åkt till Eurong för att köpa mer is. Marina surnade till ordentligt när hon förstod att de var borta. Det var en regel vi fått från vandrarhemmet, att alltid åka alla i bilen (i fall något skulle hända). När de kom tillbaka gick vi ner till vattnet för att slippa höra konfrontationen. Ord som ”fucking bitch” och ”braindead” hade använts. Vi märkte det inte riktigt då, men förstod efteråt att det från och med då skapades två läger, britterna och kanadeniskan i ett och de två tyskarna i det andra. Vi och israelerna hamnade lite mitt emellan. Marina fick bakom ryggen öknamnet The Predator. Vi åkte vidare längs stranden som bara fortsatte och fortsatte. Vi stannade till vid Maheno, ett skeppsvrak från 30-talet, innan vi nådde aboriginlägret där vi möttes av sonen i aboriginfamiljen. Han ville inte höra någon vissla efter solnedgången eller se någon spotta i elden, annars var allt tillåtet. Jag gillade att alla restriktioner som fanns på ön inte gällde aboriginerna – det var ju deras ö. I förbifarten nämnde han också att världens giftigaste orm, taipanen, ibland skymtades i lägret. Vi stekte korv, kokade majskolvar och rostade marshmallows. Ingen var speciellt sugen på goon. Sonen dök upp igen och dansade en välkomstdans vid lägerelden. Efter lite tjat gick han och hämtade vit färg och gav oss krigsmålningar.







Morgonen efter såg vi äntligen vår första dingo. Det var en av två relativt tama dingos som brukade stryka omkring i lägret. Vårt vandrarhem hade gett oss stränga order om att ignorera alla dingos vi såg så Marina blev upprörd när vi ändå gav den lite uppmärksamhet. Hon började verkligen bli ordentligt dryg. På väg till Eli Creek var vi tvungna att stanna och fota en manet stor som en rejält tilltagen pizza. Vi vadade genom vattendraget och drack några obligatoriska klunkar ur det. På väg till färjan körde vi fast i sanden ytterligare några gånger. Vi var trötta och alla utom Dan och Jay satt ganska tysta den sista biten. Tillbaka i Rainbow Beach insåg vi att vi hade ungefär 20 liter goon kvar. Vi drog oss tillbaka till våra rum och slocknade på momangen. På kvällen gick vi till stans pub med britterna och Jay och pratade om Melbourne och barnaga till stängningsdags.