Save Live Music

- Jag kollade upp det här Owl and Moth, på torsdag.
- Mm.
- Det kostar sju dollar.
- Mhm.
- Det spelar fyra band. Lost Animal. NO ZU. Mauna Lau.

Ibland är det förståeligt att man inte orkar höra om alla konserter som totalt omringar en här. Naturligtvis hade vi i förväg förstått att Melbourne ohotat ses som Australiens kulturhuvudstad (vilket sägs i ungefär i samma andetag som skämt dras av typen ”Vad är det för skillnad mellan yoghurt och Australien? Yoghurt har kultur.”). Vi hade hört om dess alternativa ungdomskultur och frodande musikscen, ja det var väl till och med därför vi valde just det här avlägsna resmålet, men väl här insåg vi snart att det var så mycket större än vi hade kunnat tänka oss.

Idag är det fredag. Dagens spelningar listade i stans gratistidningar Beat och Inpress uppnår till 145 stycken. (Jag skulle gissa att runt 130 av de banden är från Melbourne.) Igår spelade 113 band, vilket är helt normalt för en vanlig veckodag. De allra flesta spelningarna sker inom gångavstånd, det vill säga någonstans i Fitzroy/Collingwood/Brunswick. Det här fenomenet har, inte helt oväntat, fått oss att se en hel del band. Hittills räknar jag det till 44 spelningar.

För två månader sedan annonserades att den anrika punkpuben The Tote redan inom några dagar skulle slå igen sina dörrar. Stans lätt oförståeliga och oresonliga licenslagar för alkohol hade skärpts (vilka i stort sett kopplade ihop livemusik med våldshandlingar), vilket gjorde det svårt för pubar som erbjöd livemusik att inte gå back. Vi var där dess sista helg. På toaletten träffade jag en man från Perth som, när han hört att Tote skulle stänga igen, utan att tveka kastat sig på flyget och tagit sig de 300 milen dit. Den allra sista dagen köade folk i timmar för att få sig en sista öl i baren. På söndagen anordnades ett protestmöte i hörnet Wellington/Johnston. Tusentals anslöt. Framsidan till Socialistpartiets nyhetsblad månaden efter pryddes av en bild från manifestationen, med oss två svenskar i bildens mitt. Inget verkade kunna rädda The Tote, men i rädslan att fler musikpubar skulle gå samma öde till mötes startades rörelsen SLAM (Save Live Australian Music) med sloganen Don’t Kill Live Music, vars demonstrationer i stan verkar locka till sig halva stans befolkning. Politikerna började skruva på sig, och en förändring av licenslagarna är tydligen på gång. Ingen ger sig hur som helst på Melbournes musikliv.






För den av ämnet intresserade rekommenderas tidsdokumentet och 80-talsrullen Dogs In Space (med den framlidne INXS-sångaren Michael Hutchance i huvudrollen) om Melbournes rebelliska punkscen i slutet av 70-talet.

Och förresten, visst gick vi på Owl + Moth. Han är sannerligen ett geni: tänk Anthony & The Johnsons och Final Fantasy simmande i ett hemmasnickrat ljudhav, någonstans vid Afrikas savanner. Senast vi såg honom kunde sångaren lätt ha passerat som medeltida trollkarl, iklädd en sån där glansig rock beprydd med stjärnor och planeter och magiska symboler. Tore yoke fane! Och så strupsång på det.

Även de övriga banden fungerade. Saxofonisten i NO ZU stod längst fram med ryggen åt publiken, stoltserande med sin putrumpa i de höga, blekta jeansen. Mauna Lua (inte Lau) var från WA – storfrämmande alltså. Lost Animal avslutade. Ian Brown möter Tough Alliance till triphoprytmer. I andra låten drog den Janne Långben-like basisten av sig byxorna.

En god kväll i Melbournes musikliv.

Cradle Mountain

Så var vi fyra svenskar ute på vägarna med Toyotan igen. Första stoppet skedde i Campbell Town där vi köpte på oss mat inför kvällens planerade pastasallad. I ett garage pågick en loppis, främst med dukar, laminerade visdomsord och kung fu-filmer. Elisabet gjorde kap i två blommiga blusar. Resan fortsatte nordväst mot Tasmaniens inland. I baksätet bubblade fyra månader av interna skämt upp till ytan. De gör sig inte här, men speciella andningssvårigheter framkallade hur som helst: ”Jag minns min barndom. Världen var så stor, så stor”. Så svängde vi in i Mole Creek och hann fram till Marakoopa Cave lagom till att dagens näst sista guidade tur skulle börja. Förutom oss var två andra turistgäng där, ett en överviktig familj från Brisbane. I den niogradiga grottan brusade undervattensströmmarna och utplacerade lampor lös upp vackert formade stalagtiter och stalagmiter. När de släcktes täcktes stentaket av lysmaskar. Efter varje trappavsnitt fick vi vänta in den flåsande brisbanemamman. Vi fikade i en trädgård och åkte sedan till Sheffield – staden med väggmålningar – främst för att tanka. Sen bar det söderut genom vad som kändes som ett laglöst land. Vägen ringlade sig mellan gröna kullar och betande fårhjordar och emufarmar och få hus var annat än fallfärdiga plåtskjul. I bilen pågick nu en sångkavalkad av populära svensktoppslåtar. Vi hade efter tips från George och Jos hyrt en stuga vid Cradle Mountain. Vid vad vi trodde var en reception sprang jag på toa och missade hur en wombat bestämt kom klampande över parkeringen. Solen skulle gå ner om dryga timmen så väl framme hastade vi ut på en promenad över nationalparkens bleka slätter. Det var kyligare här uppe så vinterkläderna som Jos skickat med kom till användning. Just utanför stugan betade mamma och bebis wallaby, men längs vandringsleden var det tunt med djur. På väg tillbaka fick vi i skymningen äntligen syn på några wombats. Jag kunde inte låta bli att närma mig en. Tvekande lufsade den mot oss, rusade så plötsligt förbi, bara för att någon meter senare pusta ut och verka tycka att faran var över. Sötare djur får man leta efter. Tillbaka i stugan kokades det pasta innan ett parti plump avslutade dagen.








Morgonen efter var vi iväg tidigt och gick tvåtimmarspromenaden runt Dove Lake i skuggan av Cradle Mountain. Emellanåt duggade det lite. Låga, disiga moln smekte över de högsta bergstopparna. Floran ville inte klassificeras. Mest påminde den om ett somrigt Alaska, men här och där växte även palmer, några till och med mossbeklädda. Tillbaka vid bilen saknades – bilnycklarna. Elisabet och Sara vaktade stigen för att fråga ut alla vandrare om de sett något, medan Erik och jag helt sonika började vandra runt sjön igen. Vårt hopp stod till ett hopp (vilket inte är ironiskt) som vi gjort för ett foto nere vid en liten stenstrand. De tjugo minuterna dit var ångestfyllda, men visst låg där dr Zoidberg och nycklarna och väntade på oss. På kamerabilderna kan man i ett blänk nedanför Eriks smalben se att nycklarna flög ur fickan redan efter första fotot. När chocken släppt gick vi den sagoskimrande Enchanted Walk, komplett med pedagogiska gångar för barn (och hukande vuxna), innan vi frusna lämnade höglandet. I Deloraine åt vi och köpte två påsar smaksatta nötter. På väg tillbaka till bilen överrumplades vi av en rejäl regnskur. Blöta drog vi i ett sträck de tre timmarna tillbaka till Hobart. Hemma hos George och Jos stod sammanfattningen av OS-dagen på i bakgrunden. Australiensarna var uppspelta över en sjundeplats i scicross.






Sista dagen på Tasmanien och turen hade kommit till att göra Hobart. Från Sandy Bay gick vi till turistiga Battery Point och tog sedan turen rekommenderad i Lonely Planet, vilken till slut tog oss ner till hamnen. På ett kambodjanskt ställe åt vi ägg- och tofucurry. Eriks sköljde ner den med en läsk som smakade jenka. Vi gick stans gågata med sikte på Tasmanian Museum and Art Gallery. Där hann vi med två utställningar: Ningenneh tunapry om Tasmaniens aboriginer, och hur deras kultur inte alls har dött ut, och Zoology gallery. På T42° tog vi några pots i solen med George och åkte sedan hem för Saras stora lasagnebak. Jag hann kolla lite på Twenty20 cricketmatchen där stackars Västindien åter igen fick spö innan gästerna Sean och Jess anlände. Öl och vin slank ner. Vi hade några pubar på vår att-göra-lista men det var tisdag och de tordes stänga tidigt så vi blev kvar vid middagsbordet och pratade drömrelaterade ämnen till sena timmen.

Coles Bay

Efter bara en timme i Tasmanien slussades vi till vår första BBQ. Det var så här: Sara och Erik har sammanlagt hostat fem tasmanska couchsurfare som alla känner varandra. Lägg där till alla deras vänner och respektive, och vi var alltså plötsligt del av ett ganska stort kompisgäng. Vi fick bo hos George och Jos i Sandy Bay. I tv-hyllan hade de ett Super Nintendo som inte fungerade. George drog direkt iväg och köpte en bil av en tant. I dealen slängde hon in en halv tank bensin och några kilo lax. Hur som helst fanns det nu två bilar och vi kunde alla, via San Francisco-backiga vägar, åka till South Hobart och grafiska designern Jess och fotografen Seans hus där det bjöds på vegburgare och Cascade Draught.

Morgonen efter var det fredag. Hela helgen skulle tillbringas i Coles Bay med det där kompisgänget, sammanlagt runt 17 personer. Stugor hade hyrts. Medan Sara ringde till flygbolaget och brottades över för mycket dragna pengar gick Elisabet och jag en promenad runt hamnen i Sandy Bay. Himlen var klarblå och luften var varm, sen plötsligt lite kylig, sen varm, sen kall igen. Alla skulle mötas i Coles Bay efter kl sex så vi fick låna den nyinköpta Toyotan och åka vart vi ville innan dess. Första stoppet blev Surell för fika. Vidare söderut, förbi Eaglehawk Neck och ut på tasmanska halvön. Vi poserade vid Pirates Bay, åkte genom Dootown och gick en promenad vid Hell’s Kitchen. Överallt på vägarna, precis överallt, låg påkörda djur. Mest wombats och wallabyer. På nätterna skulle de knapras på av tasmanska djävlar, kan man tänka. Från baksätet lyckades jag och Elisabet se en echidna (levande). Framme vid det gamla fängelselägret i Port Arthur insåg vi att vi inte skulle hinna med att besöka det (det var stort och dyrt), så efter att ha handlat lite i shoppen drog vi norrut igen. Framme i Coles Bay inrättade vi oss i vår stuga och gick ner till campingplatsens fish & chipskiosk för att få oss något lätt att äta. En överdrivet fransk fransman stängde precis igen kiosken och hänvisade oss istället till restaurangen. Den var dyr så vi nöjde oss med dagens soppa, svamp, som mest smakade vatten. Allt fler folk tillhörande gänget droppade in och det började bli svårt att komma ihåg alla namn och relationer. Vi såg till att kvällens samkväm skulle ske i den andra stugan och gick dit och öppnade vår femlitersgoon. Många spelade kort. Sean bar en ironisk t-tröja med katter. Ett nyförälskat par smet iväg för att kuckilura. Just när festen skulle dö ut föreslog Keelie nattbad. Det var en upplevelse som hette duga. Himlen var stjärnklar och i det varma vattnet fanns något, buden gick från alger till småkryp till älvor, som gnistrade när man kom i kontakt med det. Vi simmade i månskenet och bokstavligt talat glittrade.









Dagen efter skulle vi promenera genom Freycinet nationalpark till Wineglass Bay, enligt topplistor en av världens bästa stränder. Det var varmt, stigen brant och farten som hölls lite för hög. Efter en timme, när man ungefär är halvvägs och kan blicka ner på viken, fick Elisabet värmeslag. Vi vilade och höll vår egen takt den sista timmen. Stranden var fin men de höga vågarna gjorde att det inte gick mer än att doppa sig. Vi har fått respekt för havet. Tillbaka vid parkeringen drack jag två liter vatten, rakt upp och ner. Det vilades ut i stugan. Erik och jag gick för att köpa läsk i den lilla butiken och förundrades över att de stackars australiensarna inte har något ord för läsk (soft drink innefattar även juice). Grillningen skedde vid de röda klipporna vid Honeymoon Bay. Två av killarna kastade en tennisboll mellan sig. Medan burgarna slank ner lärde vi oss lite slanguttryck baserade på rim. Efter att ha suttit en stund vid havet åkte vi tillbaka för att åter igen kalla till fest i stuga nr 8. Stämningen var ganska avslagen. Oli hade Life Without Buildings på sin ipod vilket fick oss att bli vänner. Erik och Jos pratade energipolitik. Kärleksparet från gårdagen smög trötta omkring i pyjamas. När folk började krypa ner i sina sängar gick vi mest tappra ner till vattnet för ännu ett nattbad. Svenskarna gjorde det såklart näck.