Morgonen efter var det fredag. Hela helgen skulle tillbringas i Coles Bay med det där kompisgänget, sammanlagt runt 17 personer. Stugor hade hyrts. Medan Sara ringde till flygbolaget och brottades över för mycket dragna pengar gick Elisabet och jag en promenad runt hamnen i Sandy Bay. Himlen var klarblå och luften var varm, sen plötsligt lite kylig, sen varm, sen kall igen. Alla skulle mötas i Coles Bay efter kl sex så vi fick låna den nyinköpta Toyotan och åka vart vi ville innan dess. Första stoppet blev Surell för fika. Vidare söderut, förbi Eaglehawk Neck och ut på tasmanska halvön. Vi poserade vid Pirates Bay, åkte genom Dootown och gick en promenad vid Hell’s Kitchen. Överallt på vägarna, precis överallt, låg påkörda djur. Mest wombats och wallabyer. På nätterna skulle de knapras på av tasmanska djävlar, kan man tänka. Från baksätet lyckades jag och Elisabet se en echidna (levande). Framme vid det gamla fängelselägret i Port Arthur insåg vi att vi inte skulle hinna med att besöka det (det var stort och dyrt), så efter att ha handlat lite i shoppen drog vi norrut igen. Framme i Coles Bay inrättade vi oss i vår stuga och gick ner till campingplatsens fish & chipskiosk för att få oss något lätt att äta. En överdrivet fransk fransman stängde precis igen kiosken och hänvisade oss istället till restaurangen. Den var dyr så vi nöjde oss med dagens soppa, svamp, som mest smakade vatten. Allt fler folk tillhörande gänget droppade in och det började bli svårt att komma ihåg alla namn och relationer. Vi såg till att kvällens samkväm skulle ske i den andra stugan och gick dit och öppnade vår femlitersgoon. Många spelade kort. Sean bar en ironisk t-tröja med katter. Ett nyförälskat par smet iväg för att kuckilura. Just när festen skulle dö ut föreslog Keelie nattbad. Det var en upplevelse som hette duga. Himlen var stjärnklar och i det varma vattnet fanns något, buden gick från alger till småkryp till älvor, som gnistrade när man kom i kontakt med det. Vi simmade i månskenet och bokstavligt talat glittrade.
Dagen efter skulle vi promenera genom Freycinet nationalpark till Wineglass Bay, enligt topplistor en av världens bästa stränder. Det var varmt, stigen brant och farten som hölls lite för hög. Efter en timme, när man ungefär är halvvägs och kan blicka ner på viken, fick Elisabet värmeslag. Vi vilade och höll vår egen takt den sista timmen. Stranden var fin men de höga vågarna gjorde att det inte gick mer än att doppa sig. Vi har fått respekt för havet. Tillbaka vid parkeringen drack jag två liter vatten, rakt upp och ner. Det vilades ut i stugan. Erik och jag gick för att köpa läsk i den lilla butiken och förundrades över att de stackars australiensarna inte har något ord för läsk (soft drink innefattar även juice). Grillningen skedde vid de röda klipporna vid Honeymoon Bay. Två av killarna kastade en tennisboll mellan sig. Medan burgarna slank ner lärde vi oss lite slanguttryck baserade på rim. Efter att ha suttit en stund vid havet åkte vi tillbaka för att åter igen kalla till fest i stuga nr 8. Stämningen var ganska avslagen. Oli hade Life Without Buildings på sin ipod vilket fick oss att bli vänner. Erik och Jos pratade energipolitik. Kärleksparet från gårdagen smög trötta omkring i pyjamas. När folk började krypa ner i sina sängar gick vi mest tappra ner till vattnet för ännu ett nattbad. Svenskarna gjorde det såklart näck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar