Cradle Mountain

Så var vi fyra svenskar ute på vägarna med Toyotan igen. Första stoppet skedde i Campbell Town där vi köpte på oss mat inför kvällens planerade pastasallad. I ett garage pågick en loppis, främst med dukar, laminerade visdomsord och kung fu-filmer. Elisabet gjorde kap i två blommiga blusar. Resan fortsatte nordväst mot Tasmaniens inland. I baksätet bubblade fyra månader av interna skämt upp till ytan. De gör sig inte här, men speciella andningssvårigheter framkallade hur som helst: ”Jag minns min barndom. Världen var så stor, så stor”. Så svängde vi in i Mole Creek och hann fram till Marakoopa Cave lagom till att dagens näst sista guidade tur skulle börja. Förutom oss var två andra turistgäng där, ett en överviktig familj från Brisbane. I den niogradiga grottan brusade undervattensströmmarna och utplacerade lampor lös upp vackert formade stalagtiter och stalagmiter. När de släcktes täcktes stentaket av lysmaskar. Efter varje trappavsnitt fick vi vänta in den flåsande brisbanemamman. Vi fikade i en trädgård och åkte sedan till Sheffield – staden med väggmålningar – främst för att tanka. Sen bar det söderut genom vad som kändes som ett laglöst land. Vägen ringlade sig mellan gröna kullar och betande fårhjordar och emufarmar och få hus var annat än fallfärdiga plåtskjul. I bilen pågick nu en sångkavalkad av populära svensktoppslåtar. Vi hade efter tips från George och Jos hyrt en stuga vid Cradle Mountain. Vid vad vi trodde var en reception sprang jag på toa och missade hur en wombat bestämt kom klampande över parkeringen. Solen skulle gå ner om dryga timmen så väl framme hastade vi ut på en promenad över nationalparkens bleka slätter. Det var kyligare här uppe så vinterkläderna som Jos skickat med kom till användning. Just utanför stugan betade mamma och bebis wallaby, men längs vandringsleden var det tunt med djur. På väg tillbaka fick vi i skymningen äntligen syn på några wombats. Jag kunde inte låta bli att närma mig en. Tvekande lufsade den mot oss, rusade så plötsligt förbi, bara för att någon meter senare pusta ut och verka tycka att faran var över. Sötare djur får man leta efter. Tillbaka i stugan kokades det pasta innan ett parti plump avslutade dagen.








Morgonen efter var vi iväg tidigt och gick tvåtimmarspromenaden runt Dove Lake i skuggan av Cradle Mountain. Emellanåt duggade det lite. Låga, disiga moln smekte över de högsta bergstopparna. Floran ville inte klassificeras. Mest påminde den om ett somrigt Alaska, men här och där växte även palmer, några till och med mossbeklädda. Tillbaka vid bilen saknades – bilnycklarna. Elisabet och Sara vaktade stigen för att fråga ut alla vandrare om de sett något, medan Erik och jag helt sonika började vandra runt sjön igen. Vårt hopp stod till ett hopp (vilket inte är ironiskt) som vi gjort för ett foto nere vid en liten stenstrand. De tjugo minuterna dit var ångestfyllda, men visst låg där dr Zoidberg och nycklarna och väntade på oss. På kamerabilderna kan man i ett blänk nedanför Eriks smalben se att nycklarna flög ur fickan redan efter första fotot. När chocken släppt gick vi den sagoskimrande Enchanted Walk, komplett med pedagogiska gångar för barn (och hukande vuxna), innan vi frusna lämnade höglandet. I Deloraine åt vi och köpte två påsar smaksatta nötter. På väg tillbaka till bilen överrumplades vi av en rejäl regnskur. Blöta drog vi i ett sträck de tre timmarna tillbaka till Hobart. Hemma hos George och Jos stod sammanfattningen av OS-dagen på i bakgrunden. Australiensarna var uppspelta över en sjundeplats i scicross.






Sista dagen på Tasmanien och turen hade kommit till att göra Hobart. Från Sandy Bay gick vi till turistiga Battery Point och tog sedan turen rekommenderad i Lonely Planet, vilken till slut tog oss ner till hamnen. På ett kambodjanskt ställe åt vi ägg- och tofucurry. Eriks sköljde ner den med en läsk som smakade jenka. Vi gick stans gågata med sikte på Tasmanian Museum and Art Gallery. Där hann vi med två utställningar: Ningenneh tunapry om Tasmaniens aboriginer, och hur deras kultur inte alls har dött ut, och Zoology gallery. På T42° tog vi några pots i solen med George och åkte sedan hem för Saras stora lasagnebak. Jag hann kolla lite på Twenty20 cricketmatchen där stackars Västindien åter igen fick spö innan gästerna Sean och Jess anlände. Öl och vin slank ner. Vi hade några pubar på vår att-göra-lista men det var tisdag och de tordes stänga tidigt så vi blev kvar vid middagsbordet och pratade drömrelaterade ämnen till sena timmen.