Save Live Music

- Jag kollade upp det här Owl and Moth, på torsdag.
- Mm.
- Det kostar sju dollar.
- Mhm.
- Det spelar fyra band. Lost Animal. NO ZU. Mauna Lau.

Ibland är det förståeligt att man inte orkar höra om alla konserter som totalt omringar en här. Naturligtvis hade vi i förväg förstått att Melbourne ohotat ses som Australiens kulturhuvudstad (vilket sägs i ungefär i samma andetag som skämt dras av typen ”Vad är det för skillnad mellan yoghurt och Australien? Yoghurt har kultur.”). Vi hade hört om dess alternativa ungdomskultur och frodande musikscen, ja det var väl till och med därför vi valde just det här avlägsna resmålet, men väl här insåg vi snart att det var så mycket större än vi hade kunnat tänka oss.

Idag är det fredag. Dagens spelningar listade i stans gratistidningar Beat och Inpress uppnår till 145 stycken. (Jag skulle gissa att runt 130 av de banden är från Melbourne.) Igår spelade 113 band, vilket är helt normalt för en vanlig veckodag. De allra flesta spelningarna sker inom gångavstånd, det vill säga någonstans i Fitzroy/Collingwood/Brunswick. Det här fenomenet har, inte helt oväntat, fått oss att se en hel del band. Hittills räknar jag det till 44 spelningar.

För två månader sedan annonserades att den anrika punkpuben The Tote redan inom några dagar skulle slå igen sina dörrar. Stans lätt oförståeliga och oresonliga licenslagar för alkohol hade skärpts (vilka i stort sett kopplade ihop livemusik med våldshandlingar), vilket gjorde det svårt för pubar som erbjöd livemusik att inte gå back. Vi var där dess sista helg. På toaletten träffade jag en man från Perth som, när han hört att Tote skulle stänga igen, utan att tveka kastat sig på flyget och tagit sig de 300 milen dit. Den allra sista dagen köade folk i timmar för att få sig en sista öl i baren. På söndagen anordnades ett protestmöte i hörnet Wellington/Johnston. Tusentals anslöt. Framsidan till Socialistpartiets nyhetsblad månaden efter pryddes av en bild från manifestationen, med oss två svenskar i bildens mitt. Inget verkade kunna rädda The Tote, men i rädslan att fler musikpubar skulle gå samma öde till mötes startades rörelsen SLAM (Save Live Australian Music) med sloganen Don’t Kill Live Music, vars demonstrationer i stan verkar locka till sig halva stans befolkning. Politikerna började skruva på sig, och en förändring av licenslagarna är tydligen på gång. Ingen ger sig hur som helst på Melbournes musikliv.






För den av ämnet intresserade rekommenderas tidsdokumentet och 80-talsrullen Dogs In Space (med den framlidne INXS-sångaren Michael Hutchance i huvudrollen) om Melbournes rebelliska punkscen i slutet av 70-talet.

Och förresten, visst gick vi på Owl + Moth. Han är sannerligen ett geni: tänk Anthony & The Johnsons och Final Fantasy simmande i ett hemmasnickrat ljudhav, någonstans vid Afrikas savanner. Senast vi såg honom kunde sångaren lätt ha passerat som medeltida trollkarl, iklädd en sån där glansig rock beprydd med stjärnor och planeter och magiska symboler. Tore yoke fane! Och så strupsång på det.

Även de övriga banden fungerade. Saxofonisten i NO ZU stod längst fram med ryggen åt publiken, stoltserande med sin putrumpa i de höga, blekta jeansen. Mauna Lua (inte Lau) var från WA – storfrämmande alltså. Lost Animal avslutade. Ian Brown möter Tough Alliance till triphoprytmer. I andra låten drog den Janne Långben-like basisten av sig byxorna.

En god kväll i Melbournes musikliv.