Angkor Wat

När vi under sextimmarsbussen norrut, med täckmanteln Express Limousine-buss (vilket innebar en helt vanlig buss), försökte blunda lite, omöjliggjordes det av att busschaffören var femtonde sekund kände sig tvingad att kasta sig på tuten. Men det är ju så det går till i landet. Vi hade väldigt löst lovat vårt vandrarhem i Phnom Penh att bo på deras systerhotell i Siem Reap, vilket tydligen var nog för att vi vid avstigandet av bussen skulle mötas av en charmigt felstavad skylt och en tuk-tukförare som utan ett ord körde oss över den dammande, röda jorden till King Angkor Villa där vi efter lite förhandlade fick ett billigt rum med fläkt. Efter skymningen gick vi genom stan och över på andra sidan ån till Butterfly Garden Restaurant – en nätinhängnad trädgård, full av fjärilar, dammar, ödlor och grodkvack, och ett kök som kunde det här med vegmat. (Vilket går att ifrågasätta. Köttbiten i mina stekta nudlar viftades undan med ett ”så kan det gå!”) Vi behövde boka flygbiljetter till och från Laos och hittade baren NYDC med endollarsöl där det kunde fixas. Vid det här laget bör våra magproblem nämnas. Vi hade båda två sedan ungefär dag tre i Asien känt oss lite tjyvens. Och det hade hållt i sig. Vilket var att vänta. Ingen klarar väl sig igenom ett sydostasien utan en och annan bakteriefajt. Nu började dock min mage gå från halvtjyvens till heltjyvens. Tillbaka på vandrarhemmet plockade vi fram pencilinkuren vi i förväg införskaffat i Melbourne. En sådan skillnad den skulle göra.



I tävlingen übertidigast mornar kommer här tävlingsbidrag nummer ett: Angkor Wat i soluppgången. Självklart behövde vi göra’t. Således upp och hoppa klockan fyra. För de som missat det är alltså Angkor Wat världens största religiösa komplex, och hjärtat i hela Kambodja. Jämförbart med pyramiderna i Giza, men inte med mycket annat än så. Det var lite molnigt så morgonsolens strålar fick kämpa lite för att nå oss. Efter en timme av gryning drog vi igenom templet med alla dess trappor och barbröstade reliefer. Det skulle finnas makaker i närheten så vi gick en omväg ut i skogen och mötte ganska snart en hel flock, på väg i samma riktning som vi. Koalor, vombater, vallabyer och klätterpungdjur i all ära, men apor är något helt annat. Små människor, är vad det är. En bit längre fram länsade en makak ett buddhistiskt offerbord. En grabb som ville få oss till sitt matställe skämtade att det var en ovanligt religiös apa. Jag hade förstått att de kunde bitas och kände mig därför lite skraj. Den här gången kom jag oskadd ifrån dem. Lika mycket tur skulle jag inte ha dagen efter.



Vi åt frukost och bestämde dagens rutt med vår tuk-tukförare. Det gick till så att vi samlades runt vår karta medan han sa saker som: ”Dis temple very good temple and dis temple too very good temple. Temple.” Först ut var Preah Khan-templet. De som besöker Angkor Wat förväntas få ett favorittempel som man sista besöksdagen ska återvända till. Det här kan ha varit vårt. Vid den öde ingången låg en loj skorpinjon, trött eller möjligtvis halvdöd. Den följande timmen var det Indiana Jones-äventyr för hela slanten. Labyrintlika gångar, mörka rum, grönfläckade reliefer, allt kittlande välbevarat för att vara nästan 1000 år gammalt. Vi åkte vidare till Preah Neak Pean, fem tömda pooler där arekologiska utgrävningar pågick. Inför varje nytt tempel läste vi lite i vår guidebok. ”Templet lät byggas i slutet av 1100-talet av Jayavarman den sjunde”, stod det mig veterligen om dem alla. Det var varmt. Hundar låg utslagna på rygg. Fler tempel. De började flyta ihop litegrann, även om det fanns något unikt med dem alla. Respektfullt väntande utanför varje nytt tempel brusade försäljningen av vatten, scarves och flöjtar. Allt kostade en dollar. Detta underliga fenomen kunde jag aldrig riktigt sluta kommentera – att amerikanska dollar användes mer än landets egen valuta, riel. Det förde med sig att minimipriset för i stort sett allting var en dollar, vilket uppenbart blev ganska skevt (en vattenflaska $1 = dyrt, en traditionell scarf $1 = hemskt billigt). Klockan tolv var vi efter allt klättrande i stentrappor helt slut och avslutade dagen med att köpa en kokosnöt (för $1) och åkte hem för en tupplur. När vi vaknat till liv igen åt vi en mättande curry och tog en stark drink på tjugotalsnostalgiska och Shanghai-inredda baren Miss Wong. Utanför drog en störtskur förbi.

Efter tuppluren tidigare hade jag tittat lite på de kambodjanska tv-sändningarna om Duchs rättegång utan att förstå vad utfallet blivit. På väg hem i mörkret frågade jag vår tuk-tukförare hur många år han fått, men fick med orden DUCH och KHMER ROUGE inget annat än frågade blickar. Så jag frågade portiern. Han skakade oförstående på huvudet och sprang iväg och väckte två män som låg och sov bakom en vikvägg i foajén. Sömndruckna greppade de ingenting. Kom igen, det här är ju jämförbart med Nürnbergrättegången!, tänkte jag. Ju mer jag frågade, desto större blev förvirringen. Ville vi till ett khmermuseum? De verkade vilja dra in fler folk i disussionen. Elisabet drog i min tröja och vi drog oss tillbaka innan hela hotellet väckts.

Duch fick en massa år i fängelse, 19 eller så. Långt ifrån tillräckligt. Om han bara fortsätter att leva kan han hinna med att uppleva frihet igen. Ha ihjäl några stycken och du ska ruttna bort i en fängelsehåla. Mörda ett helt folk och vi ska förlåta dig.





Andra dagens tempelutforskande började i Angkor Thom (byggt av Jayavarman VII). Precis innan vi nådde dit såg vi på vår högra sida en hel flock med hundar. Men vänta, det är ju apor! Vår tuk-tukförare stannade till samtidigt som några barn lägligt kom springande för att sälja frukt. På ryggstödet vid Elisabets nacke satt plötsligt en apbebis, stor som ett huvud, krafsande efter frukten. Det kändes surrealistiskt. De var många och hetsiga. Vi köpte ett knippe fingerstora bananer och klev ut. Två lite större makaker tog alla bananer som Elisabet delade ut – norpade, skalade och åt varje banan på ungefär fyra sekunder. Det gick undan. Elisabet tvingades backa när de ivriga och målinriktade hårbollarna kom allt närmare. Jag försökte fota. Så ville jag mata lite så Elisabet kastade till mig en banan. Jag böjde mig ner och räckte fram den. Den fetaste apan vände sig om, knatade fram till mig och tog bananen samtidigt som den med en ordentlig smäll dunkade till mig i huvudet med handflatan. Jag blev paff, men förstod precis vad han menade. ”Ge FAN i att trixa med mina bananer!”


Vi hade inte gårdagens morgondis så solen stekte obarmhärtigt när vi klättrade runt bland Bayons 216 stora stenhuvuden (omisskännligt lika en viss Jayavarman). Med värmeslagsskänningar köpte vi glass och en scarf och klämde några till tempel med höga höga trappsteg innan vi kom till det omtalade Ta Prohm-templet helt överväxt av ståtliga trädstammar med tjocka rötter som liksom smälte in i stenblocken. Tänk ett virus som i mikroskopet kastar ut ett nät av tentakler, eller kanske energislukande utomjordiska livsformer. Hur som helst sinnebilden för ungdomsromantiserande skattkammararkeologi. De japanska turistgrupperna var uppspelta. Två till ruiner sen fick det vara nog.

Kroggatan i Siem Reap hette på riktigt Pub Street. Vi drog runt där lite men valde istället att avsluta kvällen på eleganta Linga Bar. Innan dess hade jag köpt en fluksig vit skjorta och Elisabet ett par lika fluksiga haremsbyxor på marknaden. Värmen hade fått oss att kapitulera.

Phnom Penh

Av en underlig slump var bussens slutstation just det vandrarhem vi i förväg bokat rum på. Eller den körde inte bara dit, den körde in i vandrarhemmet – in i receptionen och halvvägs in i restaurangen. I mörkret gick vi ut i tuk-tuk-hetsen och snubblade in på Memphis Pub, enligt vissa källor Phnom Penhs Debaser. Det var fyra minuter kvar av happy hourn så med två White Russian och två Pimms var blev vi kvar och tittade på bandet som lät som ett bluesigt Soundgarden-coverband.

Med världens frukost från Garden Center Café i kroppen letade vi oss hukande från tuk-tuk-förfrågningar fram till Tuol Sleng-museet. På vägen fotade vi en söt men skabbig hund. Mannen bredvid undrade om vi ville köpa den. Tuol Sleng var skolan som under Röda khmerernas styre omvandlats till tortyrfängelset S-21. Korridorerna ekade tomma. I klassrummen ensamma, rostiga sängar under blekta fotografier av fastkedjade och sönderslagna människor. I byggnaden bredvid tusentals fotografier av alla de fångar som passerat. Det smygande obehaget av det helvete som khmererna gått igenom sipprade in. Vi flydde till Centralmarknaden och fick sen kontakt med Dave Boyle. Dave är alltså Jules bror som sen årets början jobbar som journalist på Phnom Penh Post. I Melbourne verkade han ha uppnått något av en legendstatus, och det var inte sällan det refererades till hans gamla bravader. Kanske var han Melbournes Johan, vem vet. Vi hade bara träffat honom en gång, under en julfest, så ingen kände egentligen ingen. Han dök upp i skägg på sin moto på väg till sin favoritpub på andra sidan floden. Vi var för tjocka för att sitta alla tre på den så på felfri khmer ordnade Dave en kille att skjutsa mig resten av kvällen för några dollar. Från balkongen med utsikt över floden och stan försvann ölen snabbt. Musiken från puben, swingjazz och ”Hit the road Jack”, sipprade ut. Vi pratade lite om familjen Boyle. Vi var ju goda vänner både med hans föräldrar och hans två systrar. Bekantandet fortsatte och vi nämnde Elisabets fik, där även Dave jobbat för en dag, och footylaget Carlton Blues, vilket visade sig vara helt rätt lag att gilla (som om jag inte redan visste det). Hans chef hade födelsedagsfest på en bar så vi drog dit. Alla var hungriga så vi åkte vidare i jakt på ett kinesställe som visade sig vara stängt. Istället hamnade vi på hans favoritpub nummer två där vi åt pizza och hängde med ägaren som såg ut som en brittisk bad boy. Tuk-tuk-förarna på gatan vinkade och ropade ”Hi Dave”. Alla kände Dave, och det är förståeligt – trevligare kille får man ju leta efter. Med tanke på Daves rykte hade kvällen antagligen fortsatt till gryningen om inte just denna helgen råkade vara en av de största nyhetshelgerna i Kambodjas historia. Två dagar senare skulle nämligen domen falla över Duch, föreståndaren över S-21, och en av de få ännu levande ledarna av röda khmererna.






Umgänget med Dave Boyle hade gett oss ett nytt perspektiv på Phnom Penh. Det är som med couchsurfing – lär känna nån i stan och vips ska stan dra upp gardinen och visa sig i nytt ljus. Vårt strosande tog oss dag tre till nationalmuseet, Wat Ounalom, Wat Phnom och ett dött nationalbibliotek. På gatan trixade en elefant med att äta popcorn. Medvetet skippade vi kungliga slottet. Så kul är det inte med monarki. Happy hour på FCC och vi var där och drack världens godaste passionsfruktsdrink. Apropå världens godaste så kvalificerar även kvällens vegetariska amok på restaurangen Romdeng in där. Rockbaren Zeppelin Café var igenslagen så vi åkte till en lovande gaybar, men än en gång svek oss Lonely Planet när den visade sig vara stängd och ersatt av baren Pussy Cat. I rädsla för att hamna på en värdinnepub (och gud vet vad det betyder) avslutade vi kvällen med en stillsam öl vid floden.






Följande morgon hann vi med en tur till Dödens fält i Choeung Ek, platsen där fångarna från S-21 avrättades. Trots stupan till bredden fylld av dödskallar och klädtrasor, var det i de gröna lundarna med kvittrande fåglar svårt att förstå att man gick omkring mellan 309 massgravar.

Mekongdeltat

Sista morgonen på Phu Quoc hann vi med några timmar på stranden. Massagekvinnan vi varje dag pratat med sken upp när vi efter hennes många försök äntligen var intresserade av hennes bud om helkroppsmassage, manikyr, pedikyr och hårborttagning med snöre. Sen sa vi hej då till familjen Tan – sonen med den platta näsan och sluddriga engelskan, pappan med vänner som satt och rökte i väntan på att cementen på infarten skulle stelna, dottern och mamman nere i köket, och hundvalparna och kattungarna som om vartannat tiggde mat och grävde lite i sanden. Moto till vårt väntade propellerplan, och så var vi tillbaka i Ho Chi Minh-staden. Vårt förra hotell hade sagt sig fixa boende till oss när vi kom tillbaka, även om de var fullbokade. Och så blev det. De lät oss välja ut varsin present (en liten tygpåse), fick oss att lova att bo på samma ställe nästa gång vi var i Vietnam – och att alla våra vänner skulle göra detsamma – och följde oss sedan till deras väns hotell, tre hus längre in i gränden. Denna kvinna var om möjligt än mer ihärdig om vår gunst. Elisabet var det vackraste hon sett och gång på gång ojade hon sig över att vi skulle hinna ses så kort tid. Morgonen efter viskade hon att vi nästa gång skulle bo hos henne, inte hos de där andra. Det är en djungel där ute.



Vi hade ju tack och lov inte längre någon flygbiljett till Phnom Penh, så istället kunde vi ta oss upp till Kambodja buss- och båtvägen genom Mekongdeltat. Det var en tredagarstur med fullspäckat schema. Vår guide upprepade allt han sa två gånger. Hela tiden, utan undantag. Ut till en fabrik där folk som var ”very very unlucky” jobbade (dvs de saknade lemmar) och vidare till så många öar och småbyar längs, eller i, Mekongfloden att man ganska snart tappade bort var man var. Nån gång var vi i Mytho, och passerade Mr Coconut som startat en sekt i vilken man bara åt kokosnöt. Och låg med varandra. Snacket gick att Mr Coconut var ”a very very lucky man”. Men sen han dött barnlös blev eftermälet det motsatta. Sen drack vi honungste och åkte lite kanot. En bit längre in pågick en begravning med trummor och cymbaler. På en annan ö var kokosnötsgodistillverkningen i full gång. Vi hoppade på några cyklar och trampade runt ön, nog en annan ö igen. De två australiensiska gubbarna stannade kvar i skuggan och drack öl. Plötsligt skulle vi som var på tredagarstur byta buss, och vi hamnade mitt i en annan grupp, med en annan guide. Elisabets säte gick inte fälla upp. I Cần Thơ stannade vi för natten. Jag gillade stan, vilket jag påpekade så fort jag fick chansen. På hotellrummet visades speedway-GP på tv:n. Något stämde inte, tills jag förstod att det var en ett år gammal tävling. Vid stans obligatoriska Ho Chi Minh-staty dök en kille fram ur skuggorna och undrade om han fick öva sin engelska på oss. Han hade precis slutat skolan och drömde om att bli turistguide. I handen bar han en portfölj. Situationen kändes igen från historier man hört. Samtalet slutade med att Mr Minh högtidligt frågade om han fick bli vår vän. Adresser utbyttes.





Den flytande marknaden stod på schemat, och för att besöka den när den är som mest hektisk krävdes uppstigning före sex. Vår nya guide var speciell. Alla verkade älska henne, medan vi var betydligt mer skeptiska. Hon gjorde oss nervösa, släppte en aldrig med blicken. Hela morgonen och förmiddagen tillbringades på båt, vilket kändes helt rätt i sammanhanget. På marknaden handlades allehanda frukter mellan båtarna. För turisterna mest banan, läskedryck och ananas på pinne. Fler öar utforskades. På den ena skedde nudeltillverkning (med höjdpunkten svinstian bredvid och den lata hunden på fiket). De två hipsterkoreanerna skojade lite om att de gillade guiden. Ganska snart blev det mer handbegripligt. Det fotades, kramades och sas gulliga ord på mer än ett språk. Gruppen skulle halvveras så på vägen tillbaka brast guiden ut i sång – nåt västerländskt om att ta farväl. Vi sjönk ner i våra säten och begrep inte alls banden som skapats. I Cần Thơ hade den ene australiensaren lackat på något och åkte tillbaka till Saigon. Vi fick en ny vän, en brittisk lärare med Bloc Party t-shirt. En bit norrut stannade vi till på en krokodilfarm, sen vidare till Châu Đốc efter en visit i stans tempel med utsikt över de kambodjanska slätterna.








Morgonen efter fick vi åter igen en ny guide. Tillsammans med två tysta (vilket vi tolkade som vresiga) britter hann vi klämma in ett besök på en fiskfarm och ett besök i en muslimsk by innan den långa båtturen mot Phnom Penh tog sin början. Träsmaken grodde i samma makliga takt som det förändrande landskapet. Vita kor med pucklar svalkade sig i vattnet. Fyra, fem, sex, sju timmar passerade. Framåt eftermiddagen verkade det vara nationell badtimme. Till synes varenda barn hoppade och skrattade och plaskade i floden, och viktigast av allt, alla vinkande de ivrigt till oss på båten. Små, små detaljer, här och där, skvallrade om att vi anlänt till ett nytt land.