Bokeo

Nästan tio månader på resande fot. Såklart behövde vi gå ut med en smäll. Och det skulle ske i djungeln. Förvisso började det bli tajt med tid, och ont om pengar, men vi bestämde oss ändå för att ta oss nordväst, upp mot bergen, på gränsen mellan Kina och Thailand, där tredagarsturerna avgick till den orörda Bokeodjungeln där sällsynta gibbonapor huserade. Om det finns något här i världen man inte ska lite på är det nog nattbussar i Laos. Resan Luang Prabang-Huay Xai skulle ta nånstans mellan 12 och 16 timmar, men om regnet löst upp vägarna kunde det ta dagar. Om vi skulle hinna fram till avfärden gällde det att bussen höll tidtabellen nogrannare än rälsbussen Vetlanda-Björkeby. Vi tömde våra fickor på tillit och tog plats. Den totalt överfulla bussen avgick en timme före solnedgången. Sen blev det mörkt. De tre busschafförerna stirrade stint på den studsande ljuskäglan framför bussen och höjde volymen på stereon. Sen höjde de thaischlagern lite till, och behöll det så, natten igenom. Sömnen var minimal. När det ljusnade över skogarna letade jag vägskyltar och räknade oroligt kilometrar. Två danskar på väg till samma ställe oroade sig även de, och då var deras avfärd en dag senare än vår.

Men visst gick det vägen. Med tio minuters marginal stormade vi in på Bokeo Experience huvudkontor, låste in vår packning och hälsade på vår lilla tiomannagrupp, med fyra holländare och de obligatoriskt brittiska britterna. Om man tyckte att man redan var vid världens ände hade man fel. Nu vidtog en bilresa norrut. Efter två timmar i bergslandskapet bytte vi till fyrhjulsdrivet, lämnade vägen och åkte rakt ut i skogen, genom en å. Jeepen kämpade upp längs de leriga småvägarna i en timme. En liten bergsby vid ett risfält var den sista utposten. Bilarna lämnades och vandring tog över. Lång och varm, hela tiden uppåt, den röda leran snorhal. Två timmar gick. Våra krafter började ta slut. Jag klurade på en siffergåta som britten sagt en bit längre ner. Vid en liten stuga verkade vi vara framme, doppade huvudena i vatten och delades upp i grupper. Jag hade löst gåtan, men britten påstod att att det inte var ”rätt ” rätt svar, trots att mitt resonemang genererade rätt svar. I den gigantiska djungeln runt omkring oss fanns utspritt en handfull hus byggda i trädtopparna. Elisabet och jag knep trähus nummer två – kallad bröllopssviten. Den låg ytterligare 45 minuters vandring bort. Nu om något kändes det som man nått världens ände. Skogen stod tät och hemlig. Och så till detaljen som gjorde det hela än bättre: uppbyggt mellan träden fanns ett helt nät av linbanor, de längsta flera hundra meter långa, ett femtiotal meter ovan marken. Adrenalinet sprutade första gången vi kastade oss ut. Utsikten var fånigt vacker, trädtopparna nedanför som ett täcke, blåtonade berg i horisonten, halvt i solsken halvt i skugga. Även för att komma upp i vårt hus behövdes det åkas linbana. Vår guide lämnade oss. I huset bodde katten Tuk-tuk som blev glad över att se oss. Vi lade oss i hängmattan och häpnade av utsikten. Senare på kvällen dök guiden upp med ris och gryta och tre kilo frukt. Natten tog över. I djungelmörkret runt oss glimmade stora ögon.






Vi vaknade klockan halv sex i soluppgången. Dimslöjor dröjde sig kvar i dalarna och drog sig sakteliga undan. Guiden, med allvarlig min och en kropp som en tolvårig, kom susande och tog oss för att höra gibbonapornas serenad. Osynliga någonstans bland de höga träden hördes kärleksparen sjungandes i duett. Efter en rejäl risfrukost gick vi med våra gångstavar på en ännu rejälare fyratimmarstur. På de rutschkaneglatta lerstigarna stod blodiglarna på bakbenen och sträckte sig i sin fulla längd för att hoppfullt försöka nå en ankel. Svetten låg som ett heltäckande lager över ansiktet. Linbaneturerna började bli mindre nervösa och mer skrattretande pirriga. Trots det skakade hela kroppen efter varje hundrametersflygning. Aporna höll sig undan. Bakom min rygg hördes en duns när något tungt föll ner från ett träd. Efter någon sekund slingrade en omtöcknad orm iväg från platsen, smal som ett finger men lång som en lian. Djurlivet var annars skyggt. Som det väl är i hela världen, förutom i Australien. Vi hade nästan gett upp om att få se gibbonapor när den lilla guiden ännu en gång kom susande och ivrigt bad oss att följa med. Sittande mitt uppe i ett träd såg vi på andra sidan av en liten dalgång en apfamilj härja högljutt. Det åts frukter och knäcktes grenar, samtidigt som de hade full koll på oss. Danskarna från bussresan dök upp, nyanlända och gapande. Eftermiddagen var paradiset. Dusch under bar himmel, knallgula fjärilar cirklande i flock. I skymningen tonade de blå bergen bort, färger bleknade. Med tända ljus och yatzitärningarna på bordet tackade Tuk-tuk för maten och strök sig mot våra vader.

Morgonen var mulen. Vi hade haft tur med vädret. Alla samlades nere vid stugan och begav sig i duggregnet tillbaka till civilisationen.

Luang Prabang

Flygplatsen i Siem Reap såg mer ut som en busstation, men propellerplanet lyfte som det skulle. Under oss byttes slätterna mot berg. När vi landat i Laos (släng där emellan in en mellanlandning i Pakse) och köpt visum hoppade vi in i en taxibil vars unga grabb till förare verkade helt införstådd med var Levady Guesthouse låg. Efter ett tag förstod vi att så inte alls var fallet. Han körde huvudgatan Sisavangvong fram och tillbaka utan resultat. Han pratade mycket med sig själv också, och sjöng, och muttlade hela tiden ”Levadiilevadii. Levadiilevadii”. Stan är liten, t.o.m. flygplatsen är inom cykelavstånd, så vi kunde inte helt köpa hans problem. När jag försökte med vandrarhemmets postadress sken han upp, upprepade det jag sagt och drog iväg tillbaka mot flygplatsen. Asfaltsvägen hann övergå till grusväg innan vi fick honom att vända tillbaka mot stan. Elisabet ringde upp vandrarhemmet och fick Madame Levady själv att prata med föraren och lyckades efter två samtal guida honom rätt. Det visade sig att vi skulle bo exakt i centrum, som vi trott.

Vi vaknade till en rogivande och grönskande utsikt vid en liten sidogata omringat av palmer och trähus. Det låg meditation i luften. Vi hyrde cyklar och åkte runt i stan som mest är en halvö som sticker ut i Mekongfloden. Överallt gick munkar på rad i orangea skynken. Allt var lugnt och vackert (hela stan är klassad som världsarv). Av alla erbjudanden fattade man direkt att stans två attraktioner var ”vattenfallen” och ”grottorna”. Vi hade genom lite mejlande fått kontakt med en Lenou som i utkanten av stan drev ett litet bibliotek med engelskundervisning för bygdens barn. Det var inte helt lätt att hitta dit. Åter igen var det dags för värmeslag så vi pustade ut med lite dricka på en undangömd restaurang innan vi kunde fortsätta. Ägaren visste vem Lenou var och pekade oss rätt. När vi kom fram satt några barn och bläddrade i böcker medan Lenou låg och sov på golvet. Han skuttade glatt upp och sen blev vi sittande pratande i flera timmar. Barnen kokade kaffe. Lenou berättade hur han växt upp, hur man ibland stötte på björn i skogen, att han drev biblioteket på sin fritid. Det var ett sådant där ovanligt möte där man klickar direkt och helt obehindrat kan sitta och prata hur länge som helst.






Vid fyratiden cyklade vi tillbaka in till stan och gick igenom Wat Xieng Thong-templet. I solnedgången, medan unga män balanserade i smala båtar i Mekongfloden, åt vi en matbit på Somchanh Restaurant och drog sen nordost mot samlingen av pubar som skulle finnas vid flodkröken. Vi hamnade på Utopia – ett nytt, up-and-coming ställe med stor trädgård med badmintonnät och schäslongliknande kuddar att barfota halvligga i. De hade en ambition att vara västerländska, vilka de lite charmigt misslyckades med. Kommunistflaggan tog upp halva väggen.

Midnatt närmade sig, och därmed också utegångsförbudet. Vi gick vidare till House och trodde att vi hade en timme kvar, men för att hinna hem före tolv stängde alla ställen halv tolv. Och för att hinna dricka upp var sista beställningen redan vid elva. Vi hamnade i slang med bordet bredvid där en vadslagning om Shakiras ålder pågick. De informerade oss att det fanns ett ställe i stan där festen kunde fortsätta. Det hette kort och gott Diskoteket, och var det enda stället som var tillräckligt stort för att ha råd att muta polisen. Vi delade en tuk-tuk dit med våra nya vänner – en fransyska, en britt och en Austin Texasbo. Diskoteket var stort och färgglatt och glädjande nog nästan helt befriat från västerlänningar. Borden var oljefat. DJ:n pratade sönder alla låtar. Vi stack nog ut lite. Och så stod där plötsligt Lenou! Här känner man en person i hela landet, men tydligen räcker det. Vi bekantade oss med hans vänner och det skakades hand på att jag skulle vara med i söndagens fotbollsmatch.




Lördagens projekt bestod i att besöka kungliga palatset, sedan revolutionen -75 omgjort till museum, och att bestiga Phousi, berget och templet mitt i stan. Trappstegen upp var många. Nedanför pågick som vanligt nattmarknaden.




Klockan sju på söndagmorgonen kom Lenou och hämtade upp mig på sin moto. En bit utanför stan fanns fotbollsplanen, komplett med högt gräs och lerpölar. En efter en dök folk upp, alla utom killen som skulle ha tagit med sig bollen. Han bodde vid ett risfält ute på landet och försov sig ibland. Vi skramlade ihop lite pengar och nån åkte iväg och köpte en ny boll. Många bar fotbollströjor för europeiska fotbollslag. Nästan alla hade skor. Jag spelade som vanligt tung back och blockerade efter en minut den nya, stenhårda fotbollen med pungen och fick kämpa för att inte dala ihop. Efter halvtid ledde mitt lag. Under andra halvlek verkade folk sluta räkna målen, men jag tror nog att vi förlorade. Stämningen var god. Vi tog några lagfoton med benen täckta av torkad lera och drog sedan vidare för att dricka läsk. En kille tyckte om att prata om tysk öl. Jag prisade Beerlao. Jo, han höll med, Beerlao var allt bra gott. Först efteråt när jag tittade på bilder från matchen insåg jag att jag varit huvudet högre än alla andra.



På eftermiddagen tog vi en tur till Kuang Si vattenfallen, tre mil utanför stan. Bredvid oss i minibussen satt fransyskan från i fredags. Vattnet i fallen såg lika underligt bommulslikt ut som på bild. Vi badade, äntligen, vilket vi saknat i de senaste dagarnas hetta, medan fransyskan vaktade våra prylar. I det strömma vattnet nafsade fiskar på ens ben. Det fanns omhändertagna malajbjörnar i området, men höjdpunkten blev såklart istället de tre hundvalparna som vinglade omkring vid matstället vid parkeringen. Där upptäckte jag också blodiglen på mitt ben. Jag knäppte bort den och slutade sen inte att blöda på fyrtio minuter.

Angkor Wat

När vi under sextimmarsbussen norrut, med täckmanteln Express Limousine-buss (vilket innebar en helt vanlig buss), försökte blunda lite, omöjliggjordes det av att busschaffören var femtonde sekund kände sig tvingad att kasta sig på tuten. Men det är ju så det går till i landet. Vi hade väldigt löst lovat vårt vandrarhem i Phnom Penh att bo på deras systerhotell i Siem Reap, vilket tydligen var nog för att vi vid avstigandet av bussen skulle mötas av en charmigt felstavad skylt och en tuk-tukförare som utan ett ord körde oss över den dammande, röda jorden till King Angkor Villa där vi efter lite förhandlade fick ett billigt rum med fläkt. Efter skymningen gick vi genom stan och över på andra sidan ån till Butterfly Garden Restaurant – en nätinhängnad trädgård, full av fjärilar, dammar, ödlor och grodkvack, och ett kök som kunde det här med vegmat. (Vilket går att ifrågasätta. Köttbiten i mina stekta nudlar viftades undan med ett ”så kan det gå!”) Vi behövde boka flygbiljetter till och från Laos och hittade baren NYDC med endollarsöl där det kunde fixas. Vid det här laget bör våra magproblem nämnas. Vi hade båda två sedan ungefär dag tre i Asien känt oss lite tjyvens. Och det hade hållt i sig. Vilket var att vänta. Ingen klarar väl sig igenom ett sydostasien utan en och annan bakteriefajt. Nu började dock min mage gå från halvtjyvens till heltjyvens. Tillbaka på vandrarhemmet plockade vi fram pencilinkuren vi i förväg införskaffat i Melbourne. En sådan skillnad den skulle göra.



I tävlingen übertidigast mornar kommer här tävlingsbidrag nummer ett: Angkor Wat i soluppgången. Självklart behövde vi göra’t. Således upp och hoppa klockan fyra. För de som missat det är alltså Angkor Wat världens största religiösa komplex, och hjärtat i hela Kambodja. Jämförbart med pyramiderna i Giza, men inte med mycket annat än så. Det var lite molnigt så morgonsolens strålar fick kämpa lite för att nå oss. Efter en timme av gryning drog vi igenom templet med alla dess trappor och barbröstade reliefer. Det skulle finnas makaker i närheten så vi gick en omväg ut i skogen och mötte ganska snart en hel flock, på väg i samma riktning som vi. Koalor, vombater, vallabyer och klätterpungdjur i all ära, men apor är något helt annat. Små människor, är vad det är. En bit längre fram länsade en makak ett buddhistiskt offerbord. En grabb som ville få oss till sitt matställe skämtade att det var en ovanligt religiös apa. Jag hade förstått att de kunde bitas och kände mig därför lite skraj. Den här gången kom jag oskadd ifrån dem. Lika mycket tur skulle jag inte ha dagen efter.



Vi åt frukost och bestämde dagens rutt med vår tuk-tukförare. Det gick till så att vi samlades runt vår karta medan han sa saker som: ”Dis temple very good temple and dis temple too very good temple. Temple.” Först ut var Preah Khan-templet. De som besöker Angkor Wat förväntas få ett favorittempel som man sista besöksdagen ska återvända till. Det här kan ha varit vårt. Vid den öde ingången låg en loj skorpinjon, trött eller möjligtvis halvdöd. Den följande timmen var det Indiana Jones-äventyr för hela slanten. Labyrintlika gångar, mörka rum, grönfläckade reliefer, allt kittlande välbevarat för att vara nästan 1000 år gammalt. Vi åkte vidare till Preah Neak Pean, fem tömda pooler där arekologiska utgrävningar pågick. Inför varje nytt tempel läste vi lite i vår guidebok. ”Templet lät byggas i slutet av 1100-talet av Jayavarman den sjunde”, stod det mig veterligen om dem alla. Det var varmt. Hundar låg utslagna på rygg. Fler tempel. De började flyta ihop litegrann, även om det fanns något unikt med dem alla. Respektfullt väntande utanför varje nytt tempel brusade försäljningen av vatten, scarves och flöjtar. Allt kostade en dollar. Detta underliga fenomen kunde jag aldrig riktigt sluta kommentera – att amerikanska dollar användes mer än landets egen valuta, riel. Det förde med sig att minimipriset för i stort sett allting var en dollar, vilket uppenbart blev ganska skevt (en vattenflaska $1 = dyrt, en traditionell scarf $1 = hemskt billigt). Klockan tolv var vi efter allt klättrande i stentrappor helt slut och avslutade dagen med att köpa en kokosnöt (för $1) och åkte hem för en tupplur. När vi vaknat till liv igen åt vi en mättande curry och tog en stark drink på tjugotalsnostalgiska och Shanghai-inredda baren Miss Wong. Utanför drog en störtskur förbi.

Efter tuppluren tidigare hade jag tittat lite på de kambodjanska tv-sändningarna om Duchs rättegång utan att förstå vad utfallet blivit. På väg hem i mörkret frågade jag vår tuk-tukförare hur många år han fått, men fick med orden DUCH och KHMER ROUGE inget annat än frågade blickar. Så jag frågade portiern. Han skakade oförstående på huvudet och sprang iväg och väckte två män som låg och sov bakom en vikvägg i foajén. Sömndruckna greppade de ingenting. Kom igen, det här är ju jämförbart med Nürnbergrättegången!, tänkte jag. Ju mer jag frågade, desto större blev förvirringen. Ville vi till ett khmermuseum? De verkade vilja dra in fler folk i disussionen. Elisabet drog i min tröja och vi drog oss tillbaka innan hela hotellet väckts.

Duch fick en massa år i fängelse, 19 eller så. Långt ifrån tillräckligt. Om han bara fortsätter att leva kan han hinna med att uppleva frihet igen. Ha ihjäl några stycken och du ska ruttna bort i en fängelsehåla. Mörda ett helt folk och vi ska förlåta dig.





Andra dagens tempelutforskande började i Angkor Thom (byggt av Jayavarman VII). Precis innan vi nådde dit såg vi på vår högra sida en hel flock med hundar. Men vänta, det är ju apor! Vår tuk-tukförare stannade till samtidigt som några barn lägligt kom springande för att sälja frukt. På ryggstödet vid Elisabets nacke satt plötsligt en apbebis, stor som ett huvud, krafsande efter frukten. Det kändes surrealistiskt. De var många och hetsiga. Vi köpte ett knippe fingerstora bananer och klev ut. Två lite större makaker tog alla bananer som Elisabet delade ut – norpade, skalade och åt varje banan på ungefär fyra sekunder. Det gick undan. Elisabet tvingades backa när de ivriga och målinriktade hårbollarna kom allt närmare. Jag försökte fota. Så ville jag mata lite så Elisabet kastade till mig en banan. Jag böjde mig ner och räckte fram den. Den fetaste apan vände sig om, knatade fram till mig och tog bananen samtidigt som den med en ordentlig smäll dunkade till mig i huvudet med handflatan. Jag blev paff, men förstod precis vad han menade. ”Ge FAN i att trixa med mina bananer!”


Vi hade inte gårdagens morgondis så solen stekte obarmhärtigt när vi klättrade runt bland Bayons 216 stora stenhuvuden (omisskännligt lika en viss Jayavarman). Med värmeslagsskänningar köpte vi glass och en scarf och klämde några till tempel med höga höga trappsteg innan vi kom till det omtalade Ta Prohm-templet helt överväxt av ståtliga trädstammar med tjocka rötter som liksom smälte in i stenblocken. Tänk ett virus som i mikroskopet kastar ut ett nät av tentakler, eller kanske energislukande utomjordiska livsformer. Hur som helst sinnebilden för ungdomsromantiserande skattkammararkeologi. De japanska turistgrupperna var uppspelta. Två till ruiner sen fick det vara nog.

Kroggatan i Siem Reap hette på riktigt Pub Street. Vi drog runt där lite men valde istället att avsluta kvällen på eleganta Linga Bar. Innan dess hade jag köpt en fluksig vit skjorta och Elisabet ett par lika fluksiga haremsbyxor på marknaden. Värmen hade fått oss att kapitulera.

Phnom Penh

Av en underlig slump var bussens slutstation just det vandrarhem vi i förväg bokat rum på. Eller den körde inte bara dit, den körde in i vandrarhemmet – in i receptionen och halvvägs in i restaurangen. I mörkret gick vi ut i tuk-tuk-hetsen och snubblade in på Memphis Pub, enligt vissa källor Phnom Penhs Debaser. Det var fyra minuter kvar av happy hourn så med två White Russian och två Pimms var blev vi kvar och tittade på bandet som lät som ett bluesigt Soundgarden-coverband.

Med världens frukost från Garden Center Café i kroppen letade vi oss hukande från tuk-tuk-förfrågningar fram till Tuol Sleng-museet. På vägen fotade vi en söt men skabbig hund. Mannen bredvid undrade om vi ville köpa den. Tuol Sleng var skolan som under Röda khmerernas styre omvandlats till tortyrfängelset S-21. Korridorerna ekade tomma. I klassrummen ensamma, rostiga sängar under blekta fotografier av fastkedjade och sönderslagna människor. I byggnaden bredvid tusentals fotografier av alla de fångar som passerat. Det smygande obehaget av det helvete som khmererna gått igenom sipprade in. Vi flydde till Centralmarknaden och fick sen kontakt med Dave Boyle. Dave är alltså Jules bror som sen årets början jobbar som journalist på Phnom Penh Post. I Melbourne verkade han ha uppnått något av en legendstatus, och det var inte sällan det refererades till hans gamla bravader. Kanske var han Melbournes Johan, vem vet. Vi hade bara träffat honom en gång, under en julfest, så ingen kände egentligen ingen. Han dök upp i skägg på sin moto på väg till sin favoritpub på andra sidan floden. Vi var för tjocka för att sitta alla tre på den så på felfri khmer ordnade Dave en kille att skjutsa mig resten av kvällen för några dollar. Från balkongen med utsikt över floden och stan försvann ölen snabbt. Musiken från puben, swingjazz och ”Hit the road Jack”, sipprade ut. Vi pratade lite om familjen Boyle. Vi var ju goda vänner både med hans föräldrar och hans två systrar. Bekantandet fortsatte och vi nämnde Elisabets fik, där även Dave jobbat för en dag, och footylaget Carlton Blues, vilket visade sig vara helt rätt lag att gilla (som om jag inte redan visste det). Hans chef hade födelsedagsfest på en bar så vi drog dit. Alla var hungriga så vi åkte vidare i jakt på ett kinesställe som visade sig vara stängt. Istället hamnade vi på hans favoritpub nummer två där vi åt pizza och hängde med ägaren som såg ut som en brittisk bad boy. Tuk-tuk-förarna på gatan vinkade och ropade ”Hi Dave”. Alla kände Dave, och det är förståeligt – trevligare kille får man ju leta efter. Med tanke på Daves rykte hade kvällen antagligen fortsatt till gryningen om inte just denna helgen råkade vara en av de största nyhetshelgerna i Kambodjas historia. Två dagar senare skulle nämligen domen falla över Duch, föreståndaren över S-21, och en av de få ännu levande ledarna av röda khmererna.






Umgänget med Dave Boyle hade gett oss ett nytt perspektiv på Phnom Penh. Det är som med couchsurfing – lär känna nån i stan och vips ska stan dra upp gardinen och visa sig i nytt ljus. Vårt strosande tog oss dag tre till nationalmuseet, Wat Ounalom, Wat Phnom och ett dött nationalbibliotek. På gatan trixade en elefant med att äta popcorn. Medvetet skippade vi kungliga slottet. Så kul är det inte med monarki. Happy hour på FCC och vi var där och drack världens godaste passionsfruktsdrink. Apropå världens godaste så kvalificerar även kvällens vegetariska amok på restaurangen Romdeng in där. Rockbaren Zeppelin Café var igenslagen så vi åkte till en lovande gaybar, men än en gång svek oss Lonely Planet när den visade sig vara stängd och ersatt av baren Pussy Cat. I rädsla för att hamna på en värdinnepub (och gud vet vad det betyder) avslutade vi kvällen med en stillsam öl vid floden.






Följande morgon hann vi med en tur till Dödens fält i Choeung Ek, platsen där fångarna från S-21 avrättades. Trots stupan till bredden fylld av dödskallar och klädtrasor, var det i de gröna lundarna med kvittrande fåglar svårt att förstå att man gick omkring mellan 309 massgravar.