Phu Quoc

Tjugofem meter från stranden, bakom en liten tjärn som nu under regnperioden sprudlade av liv (kanske mest grodor), hittade vi under palmträden vår bungalow. På toalettväggarna lurade flugjagande ödlor och utanför sas den mulna himlen vara på väg att dra undan. Nere på resortens restaurang vankade två hundar omkring med fyra valpar och två kattungar i hasorna. Vi var de enda som åt. Efteråt satte vi oss i varsin strandstol och tittade på blixtarna som lyste upp den thailändska golfen framför oss.




Man var lite avskuren från ön och knuten till sin bungalow, sin strandremsa och sin restaurang, vilket var hela poängen. Vi gick in i lunken – åt tiokronorsfrukost och lunch på restaurangen, solbadade och utforskade stranden där emellan. Molnen ville dock inte riktigt ge med sig. Kvällens utflykt gick till en av grannresorternas restaurang följt av yatzy sittandes på kuddar på Le Cocotier. När vi gick hade de två andra paret på stället börjat spela kort och personalen börjat spela domino på bardisken. Så blåste regnet in.




Natten gick och Elisabet vaknade upp som 26 åring (hipp hipp hurra!). Molnen fattade grejen och drog undan för gott. Hela ön verkade bli tydligare. Hundvalparna på restaurangen tittade storögt på oss medan vi kastade oss ut på vågorna i lånade gummiringar. Dagen till ära bröt jag mitt fyraåriga celibat från trafiken då vi hyrde en moto för att ge oss ut på äventyr runt ön. Det var lite si och så med de minsta vägarna efter allt regnande. I mitten av ön parkerade vi, köpte majskolvar och gick upp mot Tranh Stream. Det var semestertider för vietnameser så det pågick mycket picknick och bad med kläderna på. Vi tog ett ovietnamesiskt dopp (dvs i badkläder) och drog sedan några mil söderut till Sao Beach. Här hade vi gått och trott att vår Long Beach var fin, men den var ingenting mot den här paradislika stranden med vit sand och långgrunda, turkosa vatten. Och knappt en mänska i sikte. Istället en kalkon i 1700-tals utstyrsel som sprätte omkring och överallt hundarna, de hundarna, en speciell ras som bara hittas på Phu Quoc. Tillgivna som få, och med en tuppkamsliknande rand över ryggen där håret växer i fel riktning. Bad, lunch och hängmatta, sen upp på moton för att hinna hem innan mörkret. Vilket vi inte alls skulle göra. Sa inte motouthyraren att tanken var full? Så var det hur som helst inte, och bensinmätaren var således inte heller trasig. Utanför några av de sista husen innan den långa kustvägen norrut förstod vi direkt hur det låg till och körde in till vägkanten. Det hann gå ungefär tjugo sekunder innan några män kom ut från sina hus för att hjälpa oss. En av dem gasade iväg för att hämta bensin från närmsta mack medan vi pratade med sonen vars engelska var den bästa vi hört på ön. Innan vägen hem blev mörk och gumpig gjorde solnedgången det bästa för att ingjuta mod hos oss. Vi var frälsta på moto så vi behöll den över natten, drog in till Duong Dong där vi åt pizza på ocharmiga The Dog Bar och gick sedan på nattmarknaden.










Vi ville tillbaka till Sao Beach, men startade den här gången tidigare för att hinna med mer några fler ställen. Det blev piren i Ham Ninh på östkusten följt av An Thoi på ön sydspets. Solen brände. Det var svårt att hitta matställe i An Thoi, och när vi lyckades en bit från huvudgatan var menyn bildlös och ingen talade engelska. Hela familjen – mamma, pappa och tre döttrar – engagerade sig. Pappan ringde upp någon som kunde lite engelska och gav Elisabet telefonen. Jag försökte med de två ord vi kunde: com (ris) och chay (vegetarian). Tillslut kom mamman viftade med en bit tofu och några blad morning glory och vi sken upp och gav klartecken att vi var nöjda. Halvvägs genom måltiden försökte jag be om soja. Döttrarna verkade fatta, gick ut i köket och plockade fram mer morning glory, fast den här gången kokade de upp det. Vi log och frågade inte om nåt mer.

Efter att ha passerat ett fängelse från krigstiden (kanske samma fängelse som fått mig att darra på krigsmuseet i Ho Chi Minh, och kanske samma fängelse där Daves pappa Tan suttit fängslad) var vi tillbaka på vår paradisstrand. Hundarna låg hopkrupna i skuggan och brydde sig inte nämnvärt om oss. Färggranna fiskebåtar låg stilla en bit ut. Vår favoritgaykypare från gårdagen ropade glatt när han såg oss och gav oss en påse nötter som vi åt från våra hängmattor. Sen ropade han när han kom med notan. Och igen när han kom med växeln. Tiden gick långsamt. Den hade gärna fått stanna av helt.

Mitt på den ganska fina asfaltsvägen på väg hem, precis innan bebyggelsen avtog, lät något illa och det blev genast uppenbart att vi fått punka. I en déjà vu från gårdagen smög en man ut från sitt hus och lät oss veta att någon som bodde en bit bort kunde hjälpa oss. Vi drog motorcykeln hundra meter bort runt en krök, till ett skjul som sålde bensin på petflaska. En kvinna stod och sopade, det var ganska öde. På bakgården brann en eld. Hon gjorde det tydligt att vi inte kunde få nån hjälp, men efter att vi velande stått kvar några minuter dök en grabb i bar, vältränad överkropp upp och satte utan ett ord igång med att hjälpa oss. Mannen som pekat oss dit kom förbi. Även mekanikerns far, uppenbart full. Han kunde inte hålla tyst. Vi greppade att han gissade om vi var från Nederländerna. En bebis åkte jollrande förbi i en gåstol medan grabben satt på huk och jobbade på, tyst och utan att tveka. Innerslangen visade sig vara helt söndersliten i två delar, vilket fick alla att ojja sig. Det var mörkt, men bakdäcket äntligen fixat. Med ett obehagligt gnisslande (som nu verkade komma från stötdämparen) svepte vi hemåt och parkerade efter sammanlagt nio mil cykeln utanför bungalowerna utan att berätta vad som hänt. När vi vilat ut hade vår restaurang stängt så vi gick till grannstället och såg vågarna slå in under en starkt lysande måne, och nedanför den, längs horistonten, rosa och gröna julgranslampor från nattens oförtrytliga bläckfisketrålare.

Rach Gia

En liten hund rullade ihop sig på stolen bredvid mig medan vi drack vårt chokladsmakande frukostkaffe på Asian Kitchen (Zen var stängt för renovering). En taxi tog oss sedan till busstationen Mien Tay där vi hoppade in i bussen, vilket visade sig vara en fullsatt minibuss, mot Rach Gia. Jag samtalade lite med en vietnamesisk man med öronsnäcka som arbetade i Adeleide och nu förväntansfull skulle hem till sin familj vid kusten. Bussbolaget Mai Linh ägde inte bara matstället vi halvvägs stannade vid, utan anordnade enligt stora reklamskyltar även universitetskurser. Efter sex timmar släpptes vi av och hoppade motvilligt, men utan alternativ, upp bak på varsin taximoto som körde oss till vårt hotell. Vi gick för att köpa vår båtbiljett till Phu Quoc och möttes av demonlika, svarta moln. Vi retirerade till hotelltrappan och drack varsin Tigeröl innan vi gav oss ut i regnet, införskaffade prickiga regnponchos och hittade en liten restaurang vars stolar vi med nöd och näppe kunde klämma oss ner i. Värdinnan hade ett sjå att trycka ner knytnävsstora isbitar i vår öl som vi så fort hon inte tittade pillade ur.




Vi hade fått biljetter till ettbåten så på förmiddagen gick vi till Valentine, ett café som med romantiska medel riktade in sig på kärleksstinna par. Det var rött och rosa och kitschigt så det förslog. Det vietnmesiska kaffet var som vanligt utsökt. Utanför började regnet att falla igen. Vi sprang genom stan och intog våra platser på båten, just framför en stor tv-skärm som visade vietnamesisk buskis. De mest pantominlika sketcherna, gärna kampsportsscener med tokiga ljudeffekter, gick att uppskatta. Efter en timme på den hårda sjön började vi båda två att må illa – inte minst efter att kräkljud började höras en bit ifrån.

Ho Chi Minh-staden

Såklart behövde vi ingen utresebiljett för att bli insläppta i Vietnam. Vi svor över Jetstar, men insåg sedan att vi ju kunde avboka den dyra flygbiljetten. Dessutom helt utan avgift. Slutet gott.

Ho Chi Minh-staden (eller Saigon, om man vill politisera det) är förbannat stort. Ingen kan nog låta bli att gapa över trafiken, vilken består av åtta miljoner vietnameser, alla på scootrar. Längs vägarna vajar flaggor med kommuniststjärnan och, lite oväntat, den gamla sovjetsymbolen hammaren och skäran (partiets symbol).

På flygplatsen bokade vi en taxi tillsammans med en vietnameslik man som undrade: "Hvorfra kommer dere?". Han var norrman, pratade otroligt fort och önskade oss sedan "god tur". På vårt familjeägda vandrarhem i gränd 241 i Pham Ngu Lao satt pappan tyst utan skjorta i soffan och hade hand om pengarna medan den ena dottern med bra engelska fixade resten. Morgonen efter gav hon oss en karta och presenterade en heldagsplan (som vi inte följde). Vi gick genom Ben Thanh-marknaden till Reunification Palace, Sydvietnams presidentpalats som stått orört sedan 75. Mest spännande var källaren med långa gångar och små rum översållade med telefoner, kartor och skrivmaskiner. Den första regnskuren anlände, men inget dramatiskt. På War Remnants Museum var jag ivrig att gå på tortyrutställningen, men halvvägs genom hade den gjort mig så yr att jag ville gå därifrån. En trappa upp hade foton och prylar från världens stöd till Nordvietnam samlats, inklusive svenska FNL-flaggor. USA pekades explicit och gång på gång ut som superskurkar. Det klassas nog ganska tveklöst som propaganda, men kändes ändå skönt att det för en gångs skull talades i odiplomatiskt klarspråk. I parken på väg hem var alla vietnameser ute och motionspromenerade en masse. Till middag på Asian Kitchen beställde Elisabet in en kockens special, vilket visade sig vara fried rice serverad i en hel ananas. På uteserveringen resonerade en högröstad fransman om det vietnamesiska styret, vilket inte är helt okej, tills en mer förståndig turist gick och sa till honom.








För andra dagen på raken åt vi frukost på det vegetariska stället Zen där vi testade nationalrätten phó, nudelsoppa med fläskkött, men utan fläsket då. Vi hade tänkt ta en taxi till kinesområdet Cholon, men dottern på vandrarhemmet insisterade på att vi istället skulle ta bussen, vilket vi gjorde, och verkade vara de enda västerlänningar om att göra. Det kostade 1kr. I Cholon hann vi med tre pagodor: Thien Hau, Quan Am och Phuoc An Hoi Quan. Vi tände varsitt ljus till den kinesiska havsgudinnan. Min ena lins trilskades så en gång i halvtimmen var jag tvungen att gråta lite. På kvällen, efter ännu ett besök på Asian Kitchen köpte vi kinesiska bootleg-dvd:er och tog sedan en barrunda i området. Det var natt och alla var vakna – gamla tanter satt och drömde på trottoarerna och småbarn singlade slant i ring.

Litchfield National Park

De tidiga mornarna fortsatte. Klockan sju blev vi upphämtade med minibuss utanför vandrarhemmet för en heldag i bushen. I gruppen stack fyra tyskar, några asiater och ett tjockt australiensiskt par ut. Den tjocke mannen i paret skämtade som en fjortonåring. Chaffören hette Jack och bar vissa likheter med Crocodile Dundee. Första stoppet var Adeleide River där vi efter frukost och kramande av pytonorm tog båten nedströms för den hoppande krokodilkryssningen. Mannen vid rodret och mikrofonen var inte sen med att dra sexistiska skämt och tyckte om att poängtera att ingen skulle överleva om man trillade i vattnet, vilket nog stämde. Krokodilerna dök upp, läskigt nära, en efter en, hoppande efter de nedsänkta köttstyckerna. På vägen tillbaka matades falkar i farten. Sen bar det vidare med bussen, in i termittäta Litchfield nationalpark. Jag lärde mig att termiter har mer gemensamt med kackerlackor än med myror. Den tjocke australiesaren skämtade: ”Vi kan inte fortsätta att träffas så här”, när han och Elisabet trängde sig in genom dörren samtidigt. Vackrast i Litchfield är de mångtaliga vattenfallen. Vid Wangi Falls åt vi en rejäl macklunch och badade sedan i Florence Falls. En grabb gjorde en moonsault de tio meterna ner från toppen av fallet. Lite förbjudet men mest livsfarligt. Jack framhävde att denna turen var den enda i stan som erbjöd två badtillfällen. Det andra skedde vid Buley Rockhole. När Elisabet vadade ner i vattnet hamnad hon öga med öga med en vattenvaran. De blev båda lika rädda.











Det var lite väl mycket ”sista” nu. Denna gången sista kvällen i Australien. Vi tog några öl på The Tap på Mitchell St och planerade vår asienvistelse. Den australiensiske skämtgubben gick förbi, sen de tyska tjejerna, vi sa hej. Holländare med målade rumpor peppade inför nattens VM-final. Vilka som var tyskar syntes lång väg eftersom de ända sedan semifinalsförlusten varit trumpna.


Så blev det sista dagen. Vi letade upp Roma Bar och tog sen stadsbiblioteket innan vi lade oss i gräset vid det nybyggda hamnområdet. Lunch på piren och sen bar det iväg till flygplatsen. Förresten, en sak till om Darwin – folk från territoriet älskar specialbeställda nummerplåtar. Bara den sista eftermiddagen såg vi godbitar som NO NAME, SMURF 3 och SUZPCT.

Eller, det där var inte alls den sista kommentaren, för ännu väntade en kaosartad upplevelse på flygplatsen. Darwin är så litet att alla flygresenärer hämtas upp med en taxiliknande buss. Lite väl många skulle hämtas upp på vägen, så väl framme hade vi bara tio minuter på oss att checka in. Svenskar behöver inget visum till Vietnam, till skillnad från australiensare, så kvinnan i Jetstar-incheckningen blev lite ställd, bläddrade lite på datorn och påstod sen att vi inte fick följa med planet om vi inte hade en biljett ut ur Vietnam, vilket vi saknade. Det var ett ganska tydligt trick för att tvinga oss att köpa en biljett med deras bolag, till ett hutlöst överpris dessutom eftersom det skulle kräva mellanlandningar över halva Asien för att ta oss dit vi ville. Vi handlade snabbt, plockade fram datorn, kopplade upp oss mot det långsamma nätverket och började köpa en flygbiljett med Vietnam Airlines (fortfarande alldeles för dyr för vår budget men tio gånger bättre än hennes förslag). Bokningen laddade i snigelfart så vi ljög att köpet var klart men att datorn låst sig för att hon med en halv minuts marginal skulle kunna börja checka in oss. När vi bad om våra pass för att slutföra biljettköpet genomskådade hon vår lögn och surnade till, men hon hade ju redan påbörjat incheckningen och medan hon knapprade vidare gick äntligen köpet igenom och antagligen för första gången i Jetstars historia blev vi påsläppta ett plan vi teknist sett kommit försent till. Som man skulle ha sagt i Rödjenäs: Det var på rövhålet.