Berat

De tusen fönsternas stad! En hel stad klassad som museum. Äntligen kändes det som vi var i det riktiga, lite långsamma och dammiga, Albanien. Det låter säkerligen underligt, men i Tirana slogs jag av hur många kvinnor det fanns. Förklaringen hade antagligen någonting att göra med att kvinnofrekvensen nu plötsligt dalade. De hade väl sökt sin lycka i storstaden. I Berat regerade istället gubbarna. På bänkarna i parken satt de på rad och bubblade, finklädda i hatt och kortärmad skjorta. Det är nåt med gamla kommunistländer och pratsamma människor. De går ofta hand i hand.

Vi bodde på Lorenc Guesthouse, en vacker gammal 1600-talsbyggnad på bergssluttningen med utsikt över floden och den djupa dalgången. En gammal man som kunde lite italienska visade oss upp till porten. Lorenc gick direkt hårt ut, bad oss slå oss ner och bjöd på sylt och egengjord rakija och berättade öppenhjärtigt om sitt liv och leverne. Redan efter någon minut blev samtalet lite väl privat och vi sneglade storögt på varandra medan Lorenc berättade om fnurran på tråden mellan han och hans fru, som inte trivdes på landsbygden (se, min teori verkade stämma!). Över hela uteplatsen växte vindruvor, vid fötterna strök sig huskatten och, lite mer försiktigt, grannkatterna.

På väg in till stan sprang vi ihop med kaliforniskan vi träffat i Kotor. Sen senast hade hon hunnit med att bila i Makedonien. Väl inne i stan ropade någon på oss från andra sidan gatan. Det var Lorenc igen. Han hade hittat några gubbar att prata med. Stans stora attraktion var slottet som högt där uppifrån berget blickade ner på en. I skymningen följde vi den branta vägen dit upp. Bredvid oss gick en sköldpadda som skulle åt samma håll. Så drog ett regnoväder in och disade solnedgången. Tillbaka nere i stan tilltog regnet så vi tog skydd under ett träd. På andra sidan gatan under en markis ropade någon på oss. Vem var det, om inte Lorenc.

Dagen efter var den stora slottsturen. Inte helt oväntat var det varmt. Höns sprätte omkring, utsikten var magnifik. På berget på andra sidan slätten hade ENVER, ditmålat 1968, nu påhittigt ändrats till NEVER. I den gamla kyrkan, omgjord till museum för ikonmålaren Onufri, hakade vi på en japansk turistgrupp i stora hattar och munskydd för lite gratis guidning.

Medan vi på kvällen åt risotto med okra hos Lorenc körde plötsligt orientalisk musik igång, ordentligt ekande mellan husen. Saxofonen och flöjterna verkade fylla varenda utrymme i stan. Lorenc mumlade nåt om "zigernare". Vi följde musiken till en ensam keyboardist och en tom uteservering nere vid floden. Det var en strålande sommarkväll, och dessutom fredag. Vi tog en öl och spelade ett parti yatzi, inga andra turister i sikte. Den stora promenadtimmen, då hettan lagt sig men mörkret ännu inte fallit, pågick för full. Överallt såldes grillade majskolvar och solrosfrön i strut. Vi tog en till öl inne i stan och tyckte att de tre kronorna den kostade var lite väl billigt.

Tirana

Fem över tio rullade vår lirare till taxichaufför upp, stolt pekande på sin klocka att han kommit exakt på minuten i tid, vilket han ju inte gjort. I grannbyn stannade han till för att köpa en burek, i byn efter det plingade han på en dörr och överlämnade bureken till en kvinna han senare verkade beskriva som sin frisör. Varför inte passa på att göra lite ärenden när man ändå är utomsocknes.

Den albanska gränsen låg bara en timme bort. I kön till gränskontrollen började chauffören plötsligt att fippla med ett helt gäng pass i handskfacket. Hur normalt är det med tio-femton undangömda legetimationer? Vi började misstänka att vi på något sätt skulle smugglas in med falska pass. Men varför? Så skulle vi hastigt och lustigt byta förare och bil, till en vräkig Merca som bara råkade stå i kön bredvid. Det gick undan, och allt bara ett tiotal meter från den albanska gränsen, vilket inte kändes som rätt läge för trixande. Det var väl som upplagt för lurendreji. Till vår förvåning löpte dock allt på bra. Vi fick varsin läsk av vår nya chaufför, blev avsläppta i Shkodër och innan vi knappt hann nudda albansk mark satt vi mot lite växelpengar i en minibuss på väg mot huvudstaden. En polisman vinkade in oss, men nejdå, han ville själv bara ha skjuts.

På vandrarhemmet i Tirana försökte vi träna in att säga tack på albanska. Fa-le-min-de-rit. Ljuden låg verkligen inte rätt i munnen. Efter att jag somnat till slog sig Elisabet i slang med ett übertrevligt schweiziskt par. Tjejen kunde hyfsad svenska efter ett års studier i Säffle, av alla ställen. Efter klockan sex började man kunna röra sig utomhus så vi gick in till huvudtorget Skenderbeg. Jag blev genast förtjust i den lövträdskantade shoppingallén Myslym Shyri och hade svårt att låta bli att prata om att jag framöver skulle vilja "åka ner till Tirana ett par gånger om året". De öppna ytorna och de breda men ganska tomma bilvägarna runt Skanderbegtorget påminde om Havanna. I närheten låg nationalbiblioteket, där jag gick helt bananas med kameran. Det fanns egentligen ingenting att fotografera, men det gjorde det hela så mycket mer intressant i mina ögon. Litet som ett svenskt filialbibliotek, tre besökare, överbelamrat med dagstidningar och kortkataloger. En sån turistattraktion! Vid utgången stoppades vi av en ilsken vakt som ville beslagta vår kamera. En albansk tjej som gick förbi försökte på knackig engelska förklara situationen för oss. Så undrade hon vad vi tyckte om biblioteket och samtalsämnet lämnade det där med kameran. Den lille vakten stod oförstående bredvid och trampade trumpet medan vi pratade på. Så började han fingra på vår kamera igen och i nästa sekund fick vi plötsligt gå därifrån helskinnade. De ointressanta fotografierna räddade!

Många av de lyxiga ambassadvillorna var nu omgjorda till restauranger, så oblygt stegade vi på kvällen in i den f.d. östtyska ambassaden, pratade med ägaren och fick oss inskickat småportioner av alla de sex traditionella rätter på menyn som var vegetariska. Efteråt tog vi en öl på retromysiga Radio Bar i det fräsiga kvarteret Blloku. För att få en fungerande luftkonditionering hade vi tidigare på kvällen tvingats byta rum, varför vi inte längre bodde tillsammans med schweizarna. De skulle vidare dagen efter så när vi kommit hem smög vi i skydd av mörkret in en lapp med en hälsning under deras dörr.

Det enda sättet att överleva hettan var att behärskat röra sig mellan luftkonditionerade fik. Grand Cafe de Paris beskrevs som "Paris på 50-talet". 1890-talet, eller 20-talet, visst, men jag är ledsen, Paris på 50-talet ger mig inga konnotationer. Vi visste med oss att det legendariska kommunisthotellet Dajti slog igen för nåt år sedan, men det hindrade oss inte från att ta lite turistbilder utanför resterna av den övervuxna ingången. Bredvid låg National Arts Gallery. Undangömt bakom, vid en bilparkering och en hög med skräp, stod fem malplacerade statyer från kommunisttiden. En sönderfallande, enarmad Lenin blickade stint ut mot horistonten. Inne på museet var vi de enda besökarna. När hettan avtagit något gick vi lös på grönsaksmarknaden och slängde hemma på vandrarhemmet ihop en fikon-feta-bönsallad. Våra nya tyska rumskamrater var långt ifrån schweizer-trevliga. De drog iväg på ett R'n'B-spektakel medan vi åter igen gick till Radio Bar där vi drack spicy mojitos och åt jordnötter med skal.

Ulcinj

Bussen slingrade sig söderut genom Montenegro, förbi turisttillhållen Budva och Bar. En mil före den albanska gränsen stannade vi i Ulcinj. Äntligen skulle det väl kunna bli lite ordentligt solbad. Vi checkade in på Stevo Guesthouse, ett gammalt stenhus ett stenkast från stranden. Utanför fönstret tornade en minaret upp sig. Desperata på bad gick vi ner på den fullpackade stranden. Överallt parasoller i blekta färger och svettiga kroppar, tätt inpå varandra. Det såg ut som ett vykort från någon sovjetisk resort på 70-talet. Monenegriskan bredvid svor till på svenska när en skugga föll över henne. Hemvändarna var alltså på plats, man fick vakta sin tunga. Så tog blåsten tag i grannens parasoll och välte det rakt i mitt huvud. Det snurrade ett bra tag.

Vi bodde verkligen mitt i centrum, vändplatsen utanför vårt fönster verkade vara hjärtat av stan. Över en pizza frågade vi servitören hur man tog sig till den "riktiga" stranden, den som bara låg en liten bit utanför stan och skulle vara landets längsta. Jo, det gick en buss dit. Halv sex på morgonen. Av tidiga bussavgångar tog den här priset varför vi nästa förmiddag istället tog en taxi. Det var extremt långgrunt där vi släpptes av, men vi fick äntligen de där soltimmarna vi längtat efter. (Det betyder såklart att vi brände oss.) Vid parkeringen bakom stranden minde ett gammalt, grått hotell om svunna tider. Barrträden doftade Jugoslavien. I taxi tillbaka till Ulcinj ställde vi lite lösa frågor till chauffören om bussarna till Albanien (ni kan ju gissa hur okristligt tidigt de avgick). Efter lite telefonsamtal med nån som kunde "bättre engelska" hade vi plötsligt bestämt att bli upphämtade i taxin kl. 10 nästa dag.

Upptagna av allt krimskrams och ståhej längs promenadstråket som utgick från stranden, och som vi gått upp och ner tills vi kunde det utantill, höll vi på att missa gamla stan. I solnedgången var det såklart vackert, men ganska öde jämfört med vårt hektiska centrum nedanför där flygblad spreds för diskotek och barn sträckte sig efter färggranna leksaker. Alla turister verkade kunna språket. Antagligen var det mest albaner, eller serber. Bara till för något år sedan var ju Serbien och Montenegro samma land. Montenegro kändes lite så, som serbernas egna lilla kustparadis. En djupare analys av den montenegrinska kulturen än så vågade vi oss inte på.

Hemma på Stevo Guesthouse dök vandrarhemstanten upp så fort man rörde sig i huset. Alltid med ett leende, redo att stumt hjälpa till. Någon engelska var det inte tal om. Jag frågade om den utlovade internetuppkopplingen och förstod inte hennes svar. När jag korsade underarmarna och gjorde wrestlingtecknet för D-Generation X sken hon upp och nickade. Datorn var alltså trasig. Vårt rum saknade AC, så natten blev jobbig. Klockan elva annonserade moskén utanför fönstret kvällens sista bön. Det blev strömavbrott, en generator gick igång. Med det kunde diskodunkandet utanför fortsätta medan vi låg kvar och svettades i våra lakan.

Kotor

Kvällen före hade vi vid två tillfällen försäkrat oss om att vi skulle bli skjutsade till sjubussen mot kusten. Så på morgonen låg allt helt stilla i morgonsolen. Ingen dök upp. Med en kvart kvar till avgång hojtade vi på en man på andra sidan gatan. Han fattade direkt vinken och ringde en taxi. Chauffören förstod inte hur bråttom vi hade och segade medan han försökte förhandla fram ett direktpris med taxin till Montenegro. Fyra minuter kvar. Innanför biljettluckan skulle lapp efter lapp stämplas och skrivas för hand. Två svenskar före oss i kön var lika nervösa som vi. Elisabet sprang ut och hindrade bussen från att åka, samtidigt som jag insåg att våra mark inte skulle räcka för betalningen. Ah! Mot alla odds löste det sig. Jag förstår inte riktigt hur. Mest för att Elisabet vägrade att låta bussen åka, tror jag.

Det tog lite tid att återhämta sig, men tid hade vi ju. Åtta timmar, på bussen. Lika många gränsstationer skulle passeras. Bosnien-Kroatien-Bosnien-Montenegro gick den inte helt självklara rutten.

Vi hade medvetet skippat alla turisters gullegris Dubrovnik till förmån för Kotor i Montenegro, piraters favorittillhåll på 1500-talet, gömd längst in i södra Europas djupaste fjord. Stan bestod av kullersten och trånga gränder och smyckades med en försvarsmur som otillgängligt slingrande sig över de omkringliggande bergstopparna. Det blev läge att lära sig skillnaden mellan katolska och ortodoxa kyrkor när de fem som nämndes i guideboken visade sig vara långt ifrån alla. I en tom kyrka flög en förvirrad fladdermus omkring längs golvet. En gammal nunna skrattade gott medan hon förgäves försökte få fatt i den med ett tygstycke. "Humoristico!", utbrast hon under huvudduken.

När solen gått ner föll vi pladask för det gamla hej-jag-kan-lite-svenska-inkastarknepet. Han hade bott några år i Sverige under kriget. Pizzan var oslagbar, på riktigt. Långsamt började dock en viss mättnad för bröd och smält ost att lägga sig.

Alla dessa heta sommardagar utan något badande fick oss att ta bussen till Perast. Cementstranden till trots var simturen under de höga bergsmassiven magnifik. För att få i oss lite ordentlig mat (som t.o.m. innehöll proteiner) lagade vi på eftermiddagen till en pastasås med sojabitarna som vi till vår stora glädje hittat i matbutiken utanför stadsmuren. Sen var det dags att bestiga berget. Det verkade ju vara obligatoriskt vid ett besök i Kotor. Vi trodde vi var smarta som tog oss an det hela strax före solnedgången, och det var vi kanske, men värmen vann lik förbannat över oss. Två tredjedelar upp, om man ska räkna snällt, gav vi upp och drack våra medhavda öl utanför ett litet kapell.

På vandrarhemmet var musiken hög. Vi blev bjudna på sextioprocentig rakija innan det skulle dras vidare till den välaffischerade magdansen. Några irländare, några finnar och några amerikaner hakade. Efter showen var vandrarhemsägaren nöjd över att vi stöttat det lokala underhållningsutbudet och ledde oss vidare till ett utomhusdisco som dock tog inträde så alla vände om. Jag fastnade i en diskussion med finnen som var mäkta stolt över att han kunde säga "Kan jag få en läsk tack?" på svenska. Man kunde nätt och jämt höra vad han sa.

Morgonen efter mötte vi det finska paret på gatan. Killen sade något obegripligt. Jag gissade att han bad om en läsk igen.