Cienfuegos

På tredje försöket lyckades vi äntligen bli upphämtade från en busstation. Vi var i Cienfuegos – ”Söderns pärla”! ”Kubas Paris!” – och kvällen före hade Consuela för vår räkning ringt upp vännen José medan vi i köket fört en tjugo minuter lång diskussion med Mojito, helt på spanska (och lite teckenspråk). Doktor José Arteaga berättade om sina barn, alla läkare. Hans dotter arbetade i Paraguay. Hon är dissident, tyckte jag höra honom säga, efter hans lite sluddriga uttal av ”visitor”. Dissident, verkligen? Det blev en pinsam stämning. Bussen hade lämnat Trinidad redan klockan sju, så framme hos doktor José åt vi frukost innan vi gav oss ut i middagshettan. Cienfuegos hade en shoppinggata – alltså en gågata kantad av butiker! Ett helt nytt koncept för oss. Vid torget gick vi in på 1800-talsteatern Tomás Terry där vi strosade omkring ganska ensamma. Det var som sagt varmt, och helt fel tillfälle att gå omkring i en stad. De breda gatorna och den enhetligt slående arkitekturen fick staden att påminna om Melbourne. Medan vi tog varsin glass på en uteservering gled en man fram och sålde ett par teckningar han i smyg gjort av oss.










För middagen hade vi valt ut en statspizzeria som verkade lovande, men började med en mojito på lyxiga Hotel la Unións takterass. Efteråt, promenerande mot havet, fick vi syn på ett urläckert, gammalt arkadspel som stod övergivet bakom några glasdörrar. Arkadspelet fungerade såklart inte, men när vi följde korridoren bredvid hamnade vi mitt i en väl undangömd bowlinghall. Det blev lite uppståndelse att två turister hittat dit. Vi tog en öl, spelade en omgång air hockey på ett bord med minimalt luftblås och tittade på de uppumpade, bowlande grabbgängen. Även Cienfuegos hade en Malecón så vi fortsatte vår promenad ända till Punta Gorda, smuttade i oss ännu en mojito på Club Cienfuegos och tog sedan en cykeltaxi hem med en kille som verkade ha fått sitt livs möjlighet att tjäna pengar och trampade så att svetten sprutade.

Trinidad

Nu skulle det bli sol och bad, så vi begav oss tre timmar söderut till Kubas sydkust. Omar, Héctors vän, skulle möta oss. I Triniad väntade ett tjugotal, ivriga hostel-inkastare på andra sidan ett uppspänt snöre. Ingen av dem Omar. Först långt efteråt slog det mig att en av dem nog ändå hållt upp en lapp med namnet MALIN, vilket formellt sett är Elisabets förstanamn. Vi väntade ut folksamlingen och letade istället upp ett eget Casa Particular – Hostal Yolanda María. Yolanda framträdde som en santería-prästinna, respektingivande och vitklädd i ett smått gigantiskt 1700-talspalats, fullt med uppstoppade djur och magiska symboler. Vi tog oss genast till stranden och hann med några dopp samt en makalös solnedgång som möjligtvis endast kan bräckas av den vi en gång såg i Darwin.






Yolanda hade fullbokat så morgonen efter flyttade vi över till hennes bror Mojito med fru Consuela där man kunde ta sig upp på taket med utsikt över hela guds skapelse. Män med granatgevärsliknande avgasrör och tunga maskiner på ryggen gick runt i stora rökmoln och besprutade husen mot mygg. Någon sa att det fick fler insekter än så att stryka med, vilket säkert stämde. Har sällan befunnit mig i ett så insektslöst land. Vi upprepade gårdagen och tog oss till Playa Ancón för fem timmar av sollap och halvskuggan under en fotogenisk palm. En bit bakom oss bakades ostpizza i en gammal tunna ombyggd till ugn. I ett land där det ibland var lite knepigt att hitta mat skulle dessa pizza queso visa sig bli vår räddning. Vi hann hem för att se solnedgången från vårt tak, åt middag på balkongen och drog sedan ett parti yatzy på Bar Daiquirí. Det pågick någon slags kulturfestival i stan (tänk Gävle cityfest), så gatorna fullkomligt myllrade av kubanska ungdomar i tajta outfits.








Off we went till Playa Ancón igen, som denna dag var något mer blåsig än förgående dagar. Vi åt åter middag på balkongen. Mojito såg att vi köpt vykort med Che Guevara och visade stolt upp Che-ringen han bar. På kvällen betade vi först av Taberna la Cancháchara, som endast serverade en söt specialdryck med rom, vatten och rikliga mängder honung. Det skulle vara öppet dygnet runt vilket kan förklara de halvsovande servitörerna. På Palenque de los Congos Reales blev vi stela svenskar mer än en gång skraja för att vi skulle tvingas upp på scenen och dansa salsa. Några bord ifrån oss satt en tjock och långhårig J Mascis-kopia. Vi avslutade kvällen på Casa de la Trova där en högljudd trubadur underhöll och äldre, svenska kvinnor skakade rumpa med fita kubaner.







Mer strandliv tack! Vi gick en runda genom stans kullerstensgränder, köpte en skjorta och kikade in på ett litet santeríamuseum, och tog sedan en taxi till stranden vid Grill Caribe, rekomenderad av vår värd Mojito (och av värmlänningarna i Santa Clara). Vi lånade cyklop och snorklade runt i havet. Vattnet var klart, skrevorna läskiga, fiskstimmen lila, gula, röda, blå. En eremitkräfta gömde sig i ett snäckskal, plattfiskarna smälte in i sandbottnen. Hemma hade världens största gräshoppa smugit sig ner i Elisabets packning. Gud vet hur länge den gömt sig där. På kvällen strosade vi längs vackra gränder, tog mojitos i farten och lekte med otaliga, kontaktsökande hemlösa hundar. Efter varje träff plockades desinfektionsmedlet fram. Vid Playa Mayor kändes det lite som att befinna sig i Palma på Mallorca så vi gick ner till Bar Daquirí där kulturfestivalen och ungdomarna och diskodunket överröstade den vid det här laget lätt uttjatade turistsalsarepertoaren.

Santa Clara

Vi skulle vidare mot Santa Clara, trettio mil öster om Havanna. Det slumpade sig så att Maygred och Yoansy också skulle dit för att spela med sitt band Jade. Kvällen innan hade de repat till sent. Det var oklart hur de skulle resa eller exakt var de skulle bo, men det sas att vi skulle kunna bo hos deras kompis för 10 CUC. I sann "hej vi är tillbaka på 70-talet"-anda sa vi att vi skulle ses ”på torget” på kvällen. En fem timmar lång bussresa senare stod vi med vår packning i Santa Clara. Vännen, som vi varken visste namnet eller utseendet eller könet på, dök inte upp. Plötsligt blev en man påkörd av en lastbil, bara ett tiotal meter ifrån oss. Han flög genom luften efter en obehaglig duns och blev liggande medvetslös i en onaturlig ställning. Det blev folksamling runt olyckan. Lätt skakade tog vi en cykeltaxi till LP-rekommenderade Hostal Florida Center. Ägaren Angel berättade att han hade varit i Stockholm tre gånger och hade en bror som drev en läderbutik på Södermalm. Elisabet erinrade sig hur de där under Prideveckan brukar skylta med BDSM-attiraljer. Inga av Angels rum var dock lediga men vi fick följa med hans lika härliga vän Héctor några kvarter för att inkvartera oss. Angels innergård och trädgård var löjligt fin, Héctors i samma klass. Elisabet såg en kolibri.


Studentstaden Santa Clara (möjligtvis Kubas Athens, Georgia) är mest känt för den David och Goliat-strid som stod där 1958 och som kom att avgöra revolutionen till Castros fördel. Och att Che Guevara nu ligger begravd där. I december -58 fick de hur som helst ett Batistatåg lastat med vapen och soldater att spåra ur och utanför stan står tågvagnarna kvar som ett museum, inklusive den lilla bulldozern som användes för att bryta upp rälsen. I shoppen köpte jag en keps till pappa.



Kuba, du är så svår att greppa. På andra sidan häcken cyklade en man förbi bärandes en tårta i färggrann glasyr. En bit därifrån ännu en man på cykel och med en tårta i handen. Vart skulle ni?



På kvällen åt vi spaghetti och tomatsås hos Angel. Till det serverades ris. Några bord ifrån oss satt ett gäng svenskar. Gullan och Sylvia fnittrade när de hukade bland vegetationen för att gå på husets olåsbara och papperslösa toalett. "Torka dig nu inte på pyjamasen!", tjöt den förfriskade Gullan.



Efter en rejält tilltagen frukost i Héctors trädgård, bland annat med fem sorters kakor, var för oss stans andra turistmål Monumento Ernesto Che Guevara, några kilometer utanför stan. "This is the best!", som taxicyklisten sagt dagen före. Vi gick dit, i värmen, svartklädda. Ur högtalarna vid monumentet spelade på vanligt kommunistmanér trivsam musik. Vi gick igenom Che-museet, tog sen en djupt andetag och klev in i mausoleet där Che vilade tillsammans med de sexton kamrater som dog med honom i Bolivia. Vi tog en hästskjuts tillbaka till stan för att köpa cigarrer.






Klockan fem var det dags för Jade-konserten på Museo de Artes Decorativas. Alla var glada över att se oss. En kvinna i byxdress som konstant gick runt och fotograferade drog alla blickar till sig. Vi hade bokat middag hos Angel igen och var tvungen att smita innan konsertens slut. Svenskarna var där igen, den här gången precis bredvid oss. De kom från Värmland och ville gärna prata. Jag gjorde en "Nähä, om vi kanske skulle ta och..." Vi skulle ju på dragshow! Angel gillade vårt val av underhållning. På Marta Abreu nummer 107 verkade det dock helt dött. Vi gick ändå in, betalade någon krona, trevade genom en mörk och tyst korridor – var det här verkligen stans coola klubb? – som mynnade ut mitt i en...pågående teaterpjäs. Vi hade hamnat fel men slog oss ändå ner bland publiken. Det handlade om en soffa. Någon ville slänga den, andra behålla den. Hyresvärden ville ha pengar. Trots att vi inte förstod ett ord var det mäkta underhållande. Ute på gatan hade stans transor börjat samlas utanför granndörren. Vi ställde oss i kön, betalade en krona i inträde och köpte en flaska rom i baren. Under bar himmel kom dansen igång, alla till synes tävlingsdansare. Så dök Maygred och Yoansy upp! Allt var bedårande. I ett hörn vid baren satt en brunklädd äldre herre av typen fiskargubbe. Han hette Arnaldo Aguila Noriega. Vi öppnade upp oss för varandra, pratade livet, litteratur och politik. Efter att han följt oss hem tog vi varandras adresser och lovade att skriva.