Trinidad

Nu skulle det bli sol och bad, så vi begav oss tre timmar söderut till Kubas sydkust. Omar, Héctors vän, skulle möta oss. I Triniad väntade ett tjugotal, ivriga hostel-inkastare på andra sidan ett uppspänt snöre. Ingen av dem Omar. Först långt efteråt slog det mig att en av dem nog ändå hållt upp en lapp med namnet MALIN, vilket formellt sett är Elisabets förstanamn. Vi väntade ut folksamlingen och letade istället upp ett eget Casa Particular – Hostal Yolanda María. Yolanda framträdde som en santería-prästinna, respektingivande och vitklädd i ett smått gigantiskt 1700-talspalats, fullt med uppstoppade djur och magiska symboler. Vi tog oss genast till stranden och hann med några dopp samt en makalös solnedgång som möjligtvis endast kan bräckas av den vi en gång såg i Darwin.






Yolanda hade fullbokat så morgonen efter flyttade vi över till hennes bror Mojito med fru Consuela där man kunde ta sig upp på taket med utsikt över hela guds skapelse. Män med granatgevärsliknande avgasrör och tunga maskiner på ryggen gick runt i stora rökmoln och besprutade husen mot mygg. Någon sa att det fick fler insekter än så att stryka med, vilket säkert stämde. Har sällan befunnit mig i ett så insektslöst land. Vi upprepade gårdagen och tog oss till Playa Ancón för fem timmar av sollap och halvskuggan under en fotogenisk palm. En bit bakom oss bakades ostpizza i en gammal tunna ombyggd till ugn. I ett land där det ibland var lite knepigt att hitta mat skulle dessa pizza queso visa sig bli vår räddning. Vi hann hem för att se solnedgången från vårt tak, åt middag på balkongen och drog sedan ett parti yatzy på Bar Daiquirí. Det pågick någon slags kulturfestival i stan (tänk Gävle cityfest), så gatorna fullkomligt myllrade av kubanska ungdomar i tajta outfits.








Off we went till Playa Ancón igen, som denna dag var något mer blåsig än förgående dagar. Vi åt åter middag på balkongen. Mojito såg att vi köpt vykort med Che Guevara och visade stolt upp Che-ringen han bar. På kvällen betade vi först av Taberna la Cancháchara, som endast serverade en söt specialdryck med rom, vatten och rikliga mängder honung. Det skulle vara öppet dygnet runt vilket kan förklara de halvsovande servitörerna. På Palenque de los Congos Reales blev vi stela svenskar mer än en gång skraja för att vi skulle tvingas upp på scenen och dansa salsa. Några bord ifrån oss satt en tjock och långhårig J Mascis-kopia. Vi avslutade kvällen på Casa de la Trova där en högljudd trubadur underhöll och äldre, svenska kvinnor skakade rumpa med fita kubaner.







Mer strandliv tack! Vi gick en runda genom stans kullerstensgränder, köpte en skjorta och kikade in på ett litet santeríamuseum, och tog sedan en taxi till stranden vid Grill Caribe, rekomenderad av vår värd Mojito (och av värmlänningarna i Santa Clara). Vi lånade cyklop och snorklade runt i havet. Vattnet var klart, skrevorna läskiga, fiskstimmen lila, gula, röda, blå. En eremitkräfta gömde sig i ett snäckskal, plattfiskarna smälte in i sandbottnen. Hemma hade världens största gräshoppa smugit sig ner i Elisabets packning. Gud vet hur länge den gömt sig där. På kvällen strosade vi längs vackra gränder, tog mojitos i farten och lekte med otaliga, kontaktsökande hemlösa hundar. Efter varje träff plockades desinfektionsmedlet fram. Vid Playa Mayor kändes det lite som att befinna sig i Palma på Mallorca så vi gick ner till Bar Daquirí där kulturfestivalen och ungdomarna och diskodunket överröstade den vid det här laget lätt uttjatade turistsalsarepertoaren.