Havanna

Det kändes overkligt att landa på Kuba. Mina kinder blossade röda, lite på grund av febern som höll på att gå ur kroppen, mest av nervositet. Tjejen i den bruna tullhytten var ung, fotade oss och satte mitt mellannamn Åke inom parantes i visumet. I den myllrande ankomsthallen hittade vi genast Jesús, Maygred och vår privata taxichafför. Jesús höll låda på felfri engelska. Vi hade någon dag tidigare insett att vi skulle bo illegalt, vilket krävde lite åtgärder. Frågade någon oss fick vi t.ex. inte kalla bilen för en taxi. Staden låg mörklagd. Den ruckliga förorten som vi stannade till i visade sig vara centrala Havanna. I lägenheten möttes vi av Maygreds överentusiastiska, vilt tjutande beaglevalp Zumaque. De andra gick över till grannen för att köpa lasagne. Vi slocknade.


Vi behövde fixa pengar och fick av Maygred, och hennes argentinske vän som tittat förbi, vägbeskrivningar till några banker. Den åttafiliga avenyn utanför kunde traskas över hur som helst – en bil svishade förbi max var tionde sekund. Efter bankbesöket tog vi oss upp i det 138 meter höga Memorial José Martí. Kubaflaggor fladdrade i vinden. I det bleka solljuset runt tornet och det tomma Plaza de la Revolución kretsade gamar. Bredvid låg nationalbiblioteket, men en bit in i det motades vi tillbaka med förklaringen att renovering pågick. Vi gick till universitetet, hela tiden pratandes politik. Det gick bara inte att låta bli. Allt man såg väckte så mycket tankar. Vi försökte förgäves komma in till Museo de Historia Natural Felipe Poey, en av vakterna utanför satt och sov, och gick istället ner till det magnifikt femstjärniga Hotel Nacional och tog en mojito och en ostmacka på den för dagen alldeles för blåsiga terassen. På kvällen skulle det bli FIESTA hemma hos Maygred. Folk trillade in. Maygreds bandkompis Yoansy, två systrar som drömde om att kunna leva på musiken, pojkvännen från Baskien och en äldre man som vi fick för oss var poet. Det bjöds på ris och svarta bönor. Maten plockades undan och Maygred och Yoansy tog fram gitarrerna, keyboarden och ståbasen. Det lät bra. Systrarna tog i från tårna. Jag övertalades att spela ”något från Sverige”. Det blev Rödljus med Kent. Systrarna började prata om Niklas Frisk som de träffat för massa år sen. De var uppenbart fortfarande båda två betuttade i honom. De visade stolt upp en tröja som de fått av honom, inklusive Hemköp-kassen den kommit i.










På kyrkogården Necrópolis Cristóbal Colón brände solen, vilket tog på krafterna. En vaktmästare visade oss Ibrahim Ferrers grav, han från Buena Vista Social Club. På det närbelägna fiket Fresa y Chocolat fick vi i oss en ostmacka innan vi tog en taxi till det gigantiska Museo Nacional de Bellas Artes. Vi var inne och vände på det pianosvala Ambos Mundos, hotellet där Hemingway bodde i sju år på 30-talet, åt en pizza (mer bröd och ost!) och spelade ett parti yatzy på Hemingwayhaket Bar Dos Hermanos medan bandet i hörnet spelade Chan Chan och La Bamba.






Det visade sig inte vara helt lätt att gå på toaletten på Kuba. Vanligtvis saknades både papper, spolfunktion, sittring, lås och vatten i handfatet. En toalett som åtminstone kunde erbjuda två av de fem nämnda nödvändigheterna började vi klassa som en toalett som ändå var ”helt okej”. Självklart satt det också alltid en toalettant utanför som ville ha lite betalt. Trots att det var mulet tog vi efter lite ”toalettstrul” hemma hos Maygred (vi tog väl i praktiken sönder hennes toalett) en taxi till Playa Guanabo, en timme utanför stan, där vi började med att äta – ni gissade det – pizza med ost. Det var inget badväder så vi strosade istället mest längs stranden. Utblåsta, herrgårdsstora hus blickade spöklikt ut över Mexikanska golfen. På kvällen åt vi i kinestomma Chinatown och hamnade, efter tjat från kolonialnyförälskade Andreas, åter igen på stiliga Ambos Mundos där piña coladan serverades i ananaser och turister i breda fåtöljer rökte feta cigarrer.