På tredje försöket lyckades vi äntligen bli upphämtade från en busstation. Vi var i Cienfuegos – ”Söderns pärla”! ”Kubas Paris!” – och kvällen före hade Consuela för vår räkning ringt upp vännen José medan vi i köket fört en tjugo minuter lång diskussion med Mojito, helt på spanska (och lite teckenspråk). Doktor José Arteaga berättade om sina barn, alla läkare. Hans dotter arbetade i Paraguay. Hon är dissident, tyckte jag höra honom säga, efter hans lite sluddriga uttal av ”visitor”. Dissident, verkligen? Det blev en pinsam stämning. Bussen hade lämnat Trinidad redan klockan sju, så framme hos doktor José åt vi frukost innan vi gav oss ut i middagshettan. Cienfuegos hade en shoppinggata – alltså en gågata kantad av butiker! Ett helt nytt koncept för oss. Vid torget gick vi in på 1800-talsteatern Tomás Terry där vi strosade omkring ganska ensamma. Det var som sagt varmt, och helt fel tillfälle att gå omkring i en stad. De breda gatorna och den enhetligt slående arkitekturen fick staden att påminna om Melbourne. Medan vi tog varsin glass på en uteservering gled en man fram och sålde ett par teckningar han i smyg gjort av oss.
För middagen hade vi valt ut en statspizzeria som verkade lovande, men började med en mojito på lyxiga Hotel la Unións takterass. Efteråt, promenerande mot havet, fick vi syn på ett urläckert, gammalt arkadspel som stod övergivet bakom några glasdörrar. Arkadspelet fungerade såklart inte, men när vi följde korridoren bredvid hamnade vi mitt i en väl undangömd bowlinghall. Det blev lite uppståndelse att två turister hittat dit. Vi tog en öl, spelade en omgång air hockey på ett bord med minimalt luftblås och tittade på de uppumpade, bowlande grabbgängen. Även Cienfuegos hade en Malecón så vi fortsatte vår promenad ända till Punta Gorda, smuttade i oss ännu en mojito på Club Cienfuegos och tog sedan en cykeltaxi hem med en kille som verkade ha fått sitt livs möjlighet att tjäna pengar och trampade så att svetten sprutade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar