Santa Clara

Vi skulle vidare mot Santa Clara, trettio mil öster om Havanna. Det slumpade sig så att Maygred och Yoansy också skulle dit för att spela med sitt band Jade. Kvällen innan hade de repat till sent. Det var oklart hur de skulle resa eller exakt var de skulle bo, men det sas att vi skulle kunna bo hos deras kompis för 10 CUC. I sann "hej vi är tillbaka på 70-talet"-anda sa vi att vi skulle ses ”på torget” på kvällen. En fem timmar lång bussresa senare stod vi med vår packning i Santa Clara. Vännen, som vi varken visste namnet eller utseendet eller könet på, dök inte upp. Plötsligt blev en man påkörd av en lastbil, bara ett tiotal meter ifrån oss. Han flög genom luften efter en obehaglig duns och blev liggande medvetslös i en onaturlig ställning. Det blev folksamling runt olyckan. Lätt skakade tog vi en cykeltaxi till LP-rekommenderade Hostal Florida Center. Ägaren Angel berättade att han hade varit i Stockholm tre gånger och hade en bror som drev en läderbutik på Södermalm. Elisabet erinrade sig hur de där under Prideveckan brukar skylta med BDSM-attiraljer. Inga av Angels rum var dock lediga men vi fick följa med hans lika härliga vän Héctor några kvarter för att inkvartera oss. Angels innergård och trädgård var löjligt fin, Héctors i samma klass. Elisabet såg en kolibri.


Studentstaden Santa Clara (möjligtvis Kubas Athens, Georgia) är mest känt för den David och Goliat-strid som stod där 1958 och som kom att avgöra revolutionen till Castros fördel. Och att Che Guevara nu ligger begravd där. I december -58 fick de hur som helst ett Batistatåg lastat med vapen och soldater att spåra ur och utanför stan står tågvagnarna kvar som ett museum, inklusive den lilla bulldozern som användes för att bryta upp rälsen. I shoppen köpte jag en keps till pappa.



Kuba, du är så svår att greppa. På andra sidan häcken cyklade en man förbi bärandes en tårta i färggrann glasyr. En bit därifrån ännu en man på cykel och med en tårta i handen. Vart skulle ni?



På kvällen åt vi spaghetti och tomatsås hos Angel. Till det serverades ris. Några bord ifrån oss satt ett gäng svenskar. Gullan och Sylvia fnittrade när de hukade bland vegetationen för att gå på husets olåsbara och papperslösa toalett. "Torka dig nu inte på pyjamasen!", tjöt den förfriskade Gullan.



Efter en rejält tilltagen frukost i Héctors trädgård, bland annat med fem sorters kakor, var för oss stans andra turistmål Monumento Ernesto Che Guevara, några kilometer utanför stan. "This is the best!", som taxicyklisten sagt dagen före. Vi gick dit, i värmen, svartklädda. Ur högtalarna vid monumentet spelade på vanligt kommunistmanér trivsam musik. Vi gick igenom Che-museet, tog sen en djupt andetag och klev in i mausoleet där Che vilade tillsammans med de sexton kamrater som dog med honom i Bolivia. Vi tog en hästskjuts tillbaka till stan för att köpa cigarrer.






Klockan fem var det dags för Jade-konserten på Museo de Artes Decorativas. Alla var glada över att se oss. En kvinna i byxdress som konstant gick runt och fotograferade drog alla blickar till sig. Vi hade bokat middag hos Angel igen och var tvungen att smita innan konsertens slut. Svenskarna var där igen, den här gången precis bredvid oss. De kom från Värmland och ville gärna prata. Jag gjorde en "Nähä, om vi kanske skulle ta och..." Vi skulle ju på dragshow! Angel gillade vårt val av underhållning. På Marta Abreu nummer 107 verkade det dock helt dött. Vi gick ändå in, betalade någon krona, trevade genom en mörk och tyst korridor – var det här verkligen stans coola klubb? – som mynnade ut mitt i en...pågående teaterpjäs. Vi hade hamnat fel men slog oss ändå ner bland publiken. Det handlade om en soffa. Någon ville slänga den, andra behålla den. Hyresvärden ville ha pengar. Trots att vi inte förstod ett ord var det mäkta underhållande. Ute på gatan hade stans transor börjat samlas utanför granndörren. Vi ställde oss i kön, betalade en krona i inträde och köpte en flaska rom i baren. Under bar himmel kom dansen igång, alla till synes tävlingsdansare. Så dök Maygred och Yoansy upp! Allt var bedårande. I ett hörn vid baren satt en brunklädd äldre herre av typen fiskargubbe. Han hette Arnaldo Aguila Noriega. Vi öppnade upp oss för varandra, pratade livet, litteratur och politik. Efter att han följt oss hem tog vi varandras adresser och lovade att skriva.