Melbourne: Rae St

Jules och Ben hade härom dagen lämnat landet varför vi fram till vår Nya Zeeland-resa lämpligt nog kunde passa på att hyra deras rum på Rae St. Rummet var förvånandsvärt stort, med en liten fåtöljgrupp och balkong, över sängen en kvarlämnad hälsning i form av ett utskrivet foto på oss i Hootchy Kootchy-utstyrsel. Vår saknad efter Finn behövde inte hålla i sig länge. Redan efter någon dag kikade en nyfiken Kitch upp bakom träplanket och klättrade över skjultaket in bland kryddodlingarna och chilin på bakgården. Innan vi ens hunnit ge henne vatten hade hon kastat sig på rygg i förtrogenhet. Dave berättade att hon dök upp då och då, men efter vår flytt till huset blev det varje dag, i allt längre sessioner. Vi osade väl kattkärlek, kan man tänka.

Vi blev inbjudna till sex nya husvisningar och erbjöds tre av rummen. Curtin St hade en fin balkong, men ett hus som ingen verkade bry sig om, Smith St ett spännande läge över en vietnamesisk restaurang, men kändes trångt och mörkt. På Barrow St fanns ett musikrum och en vägg med vegankokböcker, men vi kände oss inte redo att flytta ut till Brunswick. Däremot klickade vi så mycket med de boende att jag mejlade dem och i stort sett bad om att få bli vänner. "Vi tar inte rummet – men vi tar gärna dig!" I Clifton Hill hittade vi vårt drömhus: stort, ljust, två ugnar, nektarin- och plommonträd, pool och med fotografen Emma som gick på fyra konsertkvällar i veckan. Konkurrensen var stor. Vi fick komma på en andra intervju, tog med oss veganbakelser, men snubblade på mållinjen. När Emma smått bedrövad ringde med beskedet gjorde hon som vi gjort någon dag före – frågade om vi istället ville bli vänner. Hur det än blir med den saken lär vi ju springa på henne överallt. Med drömhuset ur sikte kunde vi tacka ja till det röda huset på George St, mitt i smeten i Fitzroy.

Dave har en fäbless för zombiefilmer, något jag gärna uppmuntrade. Pip kom förbi för några zombiekvällar: Shaun of the Dead, 28 veckor senare, Pontypool, Rammbock. Efter filmen på fredagen kom Nathan cyklande med Monopolkortspelet i väskan. Jag gjorde en korvstroganoff, "en svensk rätt baserad på en rysk", tyvärr med en övertydlig nötsmak efter en onödigt stor skvätt mandelmjölk. Dagen efter sicksackade vi mellan husvisningar och marknader i Fitzroy och Collingwood. Jag köpte en oanvänd wokpanna för $4, Elisabet ett halsband matchande jackan hon alltid får komplimanger för. Nathan kände genom Jess till en fest ute i Reservoir, en förort som inte får uttalas på samma sätt som vattenmagasinet, så vi tre begav oss dit. Temat var "snyggt hår – hemsk klänning". I vardagsrummet fanns klänningar och peruker för alla att ikläda sig och kameror att fotas med. Nathan bytte kläder en gång i halvtimmen, varje gång fick det oss att bryta ihop av skratt. På baksidan brann en eld. Temahemmafester i Melbourne är det bästa. Vi var hemma halv sex.

På måndagen köpte Elisabet en Vintage Deluxe-cykel på Reid, någon dag senare jag en Café Racer på Papillionaire. Först efteråt insåg vi att de förutom ramen i stort sett var identiskta. För att något förbättra situationen lade vi ett förbud på mig att köpa en svart hjälm. Under veckan satt vi och skrev på Pavlov’s Duck på Smith St. Med veganska pepparmyntkakor vid min sida tuffade romanen sakta framåt. Jag sprang en mil, dagen efter 13km. Vi åt en pastasallad med Nathan i Edinburgh Gardens, övade crawl i Fitzroypoolen. Hemma hos Nathan avbröt vi en session av Monopolkortspel för att hinna hem och möta upp en nyss framkommen Sara och inkvartera henne i husets extrarum. Vi ville testa våra nya cyklar och tog dem längs Merri Creek till Lost & Found i Brunswick. Deras sovjetiska originalaffischer från 60-talet var fina, men 3000kr var väl ändå att ta i. Innan dess mumsade vi i oss varsin bánh mì, vår nya besatthet, i praktiken en vietnamesisk maträtt placerad i en baguette. Eftermiddagsvädret var fint vilket betydde pizza med Nathan och Leonee i Edinburgh Gardens. I solnedgången snubblade ett klätterpungdjur ner från trädet bredvid och rusade över till grannträdet, som om det just vaknat och insett att det kvällen före somnat i fel säng.

Vi hade bokat bord för brunch på Smith & Daughters, veganhimmelriket på Brunswick St. Mexikansk potatisröra, fransk toast, spansk omelett – livet var bra. Dave iklädde sig motvilligt sin sällan använda kostym för kusinbröllop medan vi andra gick på Teeth & Tongue på The Gaso. Clifton Hill-Emma var såklart där och försökte rart nog para ihop oss med en vän som letade hus.

Det var Australiendagen – en glädjens högtid fullspäckad med fest, flaggviftning och grillning. Men så var vädret inget vidare. Lägg därtill till att vi gått från att tycka att dagen är tveksam att fira, till att tycka att den är en sorgens dag. "1788 var ett skitår – skit i Australiendagen", som det stod på affischerna. I stillsamhetens tecken spelade vi ett parti yatzy med Pip i Edinburgh Gardens, beställde jättelass av kinesisk hämtmat från Fu Lu och skrockade till ett avsnitt av Kath & Kim. För första gången letade sig Kitch försiktigt uppför trappan och lade sig tillrätta i vår säng.

Melbourne: Megan & Cassandra

När vi rullade in i Melbourne efter campingturen började bilfläkten plötsligt blåsa varmluft. Vi vevade ner rutan, men vevade lika snabbt upp den när vi insåg att den omtalade och skräckinjagande värmeböljan var här. Dagen efter pekade allt på att 40°C skulle överstigas, men det kom att stanna vid 38,4. Charlotte hade anlänt från subtropiska Queensland. Hon undrade om det alltid var så här varmt och tog en tur ner till stan. Vi andra stack inte så mycket som näsan utanför dörren. En varmluftsstorm hann tillta – i västra Victoria bröt bränder ut – innan vädret vände och mörka moln skyndade till. Ben och Jules var just hemkomna efter en extra natt i nationalparken, vilket innebar att de hade tvingats vandra hem i hettan. De orkade nätt och jämt komma ner och hälsa. I trädgårdskomposten vällde hundratals maskar ut klumpvis genom vattenkranen när de för att rädda sina liv försökte fly från den totalt överhettade myllan. Vi tjöt av äckel.

Vi behövde visa Maria och Charlotte lite klassiska konsertställen, men i juletid var inte allt öppet. Efter att jag lyssnat in mig på kvällens akter fastnade jag för Astral Skulls som skulle spela på The Tote. Dave, Pip, Nathan och Jess slog följe. Vi hann se två låtar med Possible Humans, fem män med mustascher, vilket var så svängigt att jag deklarerade att resten av banden gärna fick vara skit – jag var redan nöjd med kvällen. Det skulle jag strax få äta upp. När Astral Skulls äntrade scenen gnuggade sig Pip i ögonen och sade, "Men det är ju min gamla huskompis Kurt!". Påläst som jag var kunde jag peka ut hans flickvän i publiken och berätta om hans andra musikprojekt, medan Pip bidrog med information om hur vänligt han betedde sig till vardags. Sen började de experimentella och eländiga noisebanden. Penguin bestod av två män, en med solglasögon, hatt och trombon. Orange var ungefär detsamma, blåsinstrumentet denna gången en saxofon. Trender i Melbournes musikliv ska alltid vara så uppenbara. Mark var där i släptåg med de två svenskarna Angelica och Stefan från Oslo/Sala/Västerås. Under campingen hade Nathan råkat kalla Maria för Megan ett par gånger. Nu fick han bita sig i tungan för sluta kalla Charlotte för Cassandra. Ute föll äntligen regnet.

På söndagen skjutsade oss Dave till Camberwell Market. Genast prutade han till sig en guldfärgad megafon. Eller ursäkta, ett Powerhorn, ska det vara. Batterierna var slut, men försäljaren garanterade att den inte var trasig. Han påpekade det alldeles för många gånger, alltid med betoning på hur mycket han garanterade det. Fyra av de sex batterierna byttes ut. "Jag garanterar att det räcker för att den ska fungera!". I samma stånd hittade jag en låda full med wrestlinggubbar och slog till på en "I spit in the face of people who don’t want to be cool"-Carlito. Dave grubblade som aldrig förr om han inte borde köpa en Clark Gable-staty för ringa 1000kr. Jag fick hålla i honom för att han skulle ta sitt förnuft till fånga. Från Camberwell åkte vi till den ypperliga skulpturparken i Heidelberg, för 120 år sedan hemvist för stans lantliga bohemer, numera fylld av bensinmackar och boganer.

Efter en elvakilometersrunda i joggingspåret kände jag mig nyttig och tog en bärjuice istället för den obligatoriska ölen på Vegie Bar. Pumpapizzan var god, men inte riktigt värd de 45 minuterna vi fick köa för ett bord. När vi tog en jug på Napier Hotel ringde Dave från Sunshine och ville mötas upp. Han hade köpt en slab Peroni häromdagen som brände i kylen. Han tog med sig några hem till oss. På bakgården stannade en liten pungekorre mitt i steget. Några meter nedanför den satt Finn orörlig.

Mark bjöd hem oss till sitt garage i Northcote för en pingisturnering. Stefan hade på grund av sina bolltalanger på en arbetplats tilldelats smeknamnet "Mörk materia". Jag kontrade med att pappa var distriktsmästare i pingis på 50-talet, antog namnet Supernova, och vips var ribban lagd. Direkt satte han mig på plats. Efter otaliga nätservar kunde jag som tur var vända och vinna returmatchen. Den ena bollen efter den andra försvann under arbetsbänken där man inte hur som helst stack in handen i mörkret (det här landets spindlar bör behandlas med respekt). Mark bytte låtar på stereon med sitt armbandsur. Stefan visade sig vara barndomskompis med Etels kille och i ena fåtöljen satt en Berlintyska som kände Anna W:s bästis Chris.

Vi hade till och från talat med Nathan om att åka någonstans, och dagen efter att Maria och Charlotte gjort Great Ocean Road trängde vi ihop oss i Forden och tog M420 mot Phillip Island. Elisabet behövde plugga, men Dave som efter campingturen var en ny man och nu inte kunde få nog av natur följde med. Vandringen runt den vindpinade Cape Woolamai på öns sydöstra ände tog 2,5 timmar. Surfvågorna var höga. På heden fanns en vallaby och en miljard flugor. Störst flugbärare av de alla blev jag, därmed utnämnd till Flugornas herre. Vi avslutade vandringen med ett dopp följt av en pommes i San Remo. På bordet bredvid vårt gjorde en bogan i fotbollströja armhävningar. Tillbaka i stan samlades vi hemma hos Nathan för popcorn och den senaste bröderna Coen-filmen.

Äntligen hade det blivit dags att prova den veganska tapasrestaurangen Smith & Daughters, och tänka sig, den levde upp till upphaussningen. Med New Order från högtalarna, svartklädda donnor till servitriser och uppochnervända kors på väggarna beställde vi räkor, chorizo och krabbkakor. Vore man rik skulle man aldrig gå någon annanstans. Vi spelade ett parti yatzy på Workers Club, testade nya baren Rooks Return och gick sedan till gamla trogna Old Bar. Första bandet lät som Hüsker Dü, resten var inget vidare. Animal Hands bitska sångerska skrek på riktigt boganmanér svordomar till någon hon kände i publiken: "Hörrö Mark, kommer du ihåg när vi knullade?!" Med svansen mellan benen smet vi hem till en Nathan på lyran och lyssnade på vinylskivor.

Bored Nothing kallade till avskedskonsert, men vi valde bort det för Wye Oak på Gasometer Hotel. Inte för att man inte hann med en curry laksa på Noodle Palace innan dess. Lowtide var förband, nu ännu bättre efter att vi hunnit lyssna in oss på deras album, följt av nyzeeländska synthpopen Bachelorette. Gasometer var vackert, nyrenoverat med en mezzaninvåning och indragbart tak ut mot en gigantisk reklamskylt för kött. Borta var tiden när deras anställda emellanåt betalats med annat än pengar. Jenn i Wye Oak var sitt vanligt pratglada jag. När de som sista låt spelade Civilian tårades mina ögon. Utanför fönstret stannade en bil till med Mai bakom ratten och ut hoppade Lauren, Melissa och James.

Söndagar borde hädanefter alltid reserveras för besök på Fitzroypoolen. Följt av samhällsengagerade betala-vad-du-vill-restaurangen Lentil as Anything i det gamla klostret i Abbotsford. Vi åt curryrörorna nere i slänten med Dave, Pip och Nathan. En bit upp satt oväntat nog Maddie Arch med sin ettåriga dotter, identisk mig som blond knodd. Vid solnedgången intog vi våra platser vid utomhusbion för vampyrmockumentären What We Do in the Shadows med Jemaine från Flight of the Conchords. Just när filmen började fylldes himlen av hundratals flygande hundar som just vaknat i den närliggande parken.

Vi tog en kaffe på Rathdowne St, sade hej då till Charlotte och åkte mot stranden i St. Kilda. Redan på spårvagnen hamnade vi bland svenskar, framme fanns de överallt, synliga på långt håll. Det tog inte lång stund innan vi längtade tillbaka till norr om floden. Jag kände ett sting av avund när Maria botaniserade i de mångtaliga kakfönstren på Acland St, men det var happy hour på sorbeten, vilket ingav lite tröst. Vi hann med en pot på klassiska Espy, tom som när på några strandgoter. Hemma skulle Dave precis ta och skjutsa Maria till flygplatsen när hon dubbellkollade sina biljetter och chockartat insåg att flyget redan lyft. Det här med att datum byts vid midnatt. Efter oroliga samtal till flygbolaget fick hon till slut mot en avgift ändå komma på nattens plan med destination Europa.

Little Waterloo Bay

Eftersom det här mañana-landet är som det är uppskattade jag att vi skulle komma iväg på vår fyradagars campingtur två timmar efter utsatt tid. Vi landade på två och tjugo. Men så åkte vi en dag tidigare än först planerat, så ingen ko var på isen. Elisabet och Maria åkte med Nathan, jag med Jules och Dave. Andy och Ben var redan på väg.

Natten skulle tillbringas i Fish Creek hos Jules moster Jenny – en tuff dam i 70-årsåldern som fortfarande hängde på puben och gick på trancefestivaler. Vi möttes på byns hotellpub där romantikern Andreas föreställt sig att mötas av mörka, inrökta heltäckningsmattor och rynkiga fiskargubbar med pipor. Istället var trevlighetsfaktorn i det upplysta rummet ganska låg och maten smaklös. Jules risotto såg obehagligt smörig ut. Det var tveksamt om byn levde upp till parollen London – Paris – New York – Fish Creek.

Jenny bodde i ett egenbyggt runt hus med vitlöksodlingar och utsikt över en liten bäck där fjärilar svärmade och näbbdjur eventuellt gled omkring. På tomten stod en gammal spårvagn i trä där Jenny bott tills de inkräktande råttarna blivit för många. Några av oss lade beslag på spårvagnens sängar, vi andra slog upp våra tält i trädgården. Dave hade tänkt sova i soffan på verandan, men ångrade sig när en ödla tittade upp mellan kuddarna. I skuggan vid spårvagnstaket satt en jättekrabbspindel. Jenny tog sats och klippte till den med en träplanka, men missade. Någonstans ifrån kunde vi höra det skällande ljudet från en koala.

Omringade av Jennys otaliga vitlöksknippen fick jag under frukosten, vita bönor i tomatsås direkt ur burken, syn på en koala i trädtoppen vid tomtgränsen. Jenny blev inte lika entusiastisk som vi andra. Nathan justerade Daves ryggsäck som plötsligt satt som en smäck. Dave betedde sig som en nyfrälst och kunde inte sluta gå fram och tillbaka av glädje. Nathan gjorde likadant med Elisabets. Så som vi kämpat med den. Plötsligt satt även den som den skulle och Elisabet reagerade likadant som Dave. Vi var således redo för vår mastodontfotvandring på någonstans mellan 12 och 14 kilometer, åkte de sista milen till Wilsons Promontory National Park, åt några sushirullar, och gav oss iväg. Till en början var det mest nerför, men mina 19 kilo på ryggen kändes minst sagt. En liten brun orm låg mitt på vägen, en bit bort en blåtungeskink. Dave gick med kamelkliv och pustade oroande nog allt högre. Halvvägs vek vi in på en sandstig som klättrade uppåt mot några för området karakteristiskt rundade, ansiktsliknande stenbumlingar. Det blev svettigt, men utsikten vacker. Efter dryga tre timmar skymtade vi som en hägring det sagolikt klara vattnet i Waterloo Bay. Nathan kastade sig huvudstupa i, frisbeen plockades fram. Sanden var vit som snö, inte en människa syntes till. Vi matade två måsar med russin, en var tjock och en var smal. Den tjocka måsen norpade allihop. Jag hade flera gånger påpekat att vi för allt i världen måste komma ihåg att stretcha. Självklart fick lättnaden jag kände när vi väl var framme mig att helt glömma bort det. Den sista kilometern till Little Waterloo Bay överröstades vi av svartröda kakaduor som for som projektiler några meter upp. Ju vackrare fågel, desto fulare läte, verkar vara en regel. Efter att ha ätit aldrig så smaklig couscous och pesto och druckit vad som nog får anses vara ganska misslyckat turkiskt kaffe, satte vi oss nere på klipporna för att i romantikens tecken fira in det nya året under en måne skinande som en strålkastare. Elisabet fick friheten att lägga mitt hår. Jag var hänförd över vår nya superficklampa som till och med kunde användas för att peka ut stjärnor på himlen. Året gick från 2014 till 2015, tomtebloss tändes. Eftersom vi var två Andy i sällskapet jobbade vi på våra smeknamn och landade halvnöjda i Ghandi (han) och Sandy (jag). Det fick mig att passande nog att i två dagar gå omkring och nynna på Ulf Lundells Sanna (nyårsafton Åre 1983), en cover av Bruce Springsteens låt Sandy. När vårt medhavda vin tog slut gick vi över till gin blandat med koncentrerad svartvinbärssaft. Just den groggen kommer nog ingen av oss dricka igen.

Vaknande på nyårsdagen insåg jag att jag hade den värsta träningsvärken i hela mitt liv. Benen bar mig näppeligen. Medan de andra gick på en promenad tog jag mig stapplande ner till stranden för en simtur. Vid ett omkullfallet träd satt en svartsvansvallaby med svansen översållad av blinningar och åt blad. Ovanför den försvarade en grå solfjäderstjärt framgångsrikt sitt revir från en honungsfågel. Vi fick för oss att heden vid Waterloo Bay var perfekt habitat för vombater så i skymningen gick vi svenskar dit på vombatjakt. Inga vombater skymtades, överhuvudtaget, däremot gulstjärtade sotkakaduor och fler vallabyer. Vi satte oss och väntade vid ett vattenhål och förvånades när det ur buskaget oväntat nog inte smög fram något pungdjur, utan en svinhjort. Tillbaka vid tälten spelade vi några partier Monopolkortspel medan den lilla ödlan som hela dagen legat på trästocken bredvid oss och slickat på en pastasnäcka med intorkad tomatsås tittade på. För att hålla vikten nere hade vi varit lite för försiktiga med att ta med oss mat. Inne på torrtoaletten hade någon lämnat kvar ett oöppnat paket färdigkokt ris. I ren desperation knyckte vi det, värmde på det och åt det som det var.

Kilometerna hem gick något lättare. Vi tackade gudarna för att den annalkande värmeböljan blev en halv dag sen. Den sista timmen, just vid de långa uppförsbackarna, kom dock värmen obarmhärtigt krypande. Framme vid Norman Beach hoppade vi i vattnet och suckade av välbehag när våra slutkörda ben långsamt började slappna av.