Mabul, Malaysia

Vad vore en bussresa om den inte tog sex timmar. I Semporna befann vi oss nu i kustområdet dit UD avråder resor – pirater från Filippinerna hade så sent som i maj genomfört kidnappningar. Konflikten har delvis såklart med den brittiska kolonaliseringen att göra. Vi åt en smaklig grönsaksroti och skjutsades tidigt på morgonen ut till ön Mabul. Vågorna var bergochdalbanehöga och dränkte båten i vatten. De kinesiska syskonen skrek av glädje – den första kvarten, sen var det inte lika kul längre. Med en imponerande förträngningsmekanism somnade plötsligt lillgrabben, från en sekund till en annan. Det var vågsäsong, något vi inte kunnat utläsa någonstans, vilket betydde att sikten för våra kommande dyk nedslående nog sades ligga på en armlängd.

Scuba Junkie verkade ha hundra personer anställda. Mellan de flesta dallrade romantiken. Inget annat var väl att vänta i en miljö där folk jobbar, äter och umgås i bikini. Bufféupplägget var likadant som hos Uncle Tan, det var säga det gick inte att inte föräta sig. Av öarna i området var den dykmässigt mest intressanta Sipadan, men av miljöskäl snålades det med dyktillstånden dit, och vi hade inte varit ute i tillräckligt god tid för att norpa ett. Men det fanns ju fler rev. Vår dykinstruktör var collegeamerikanen Shane. Dagen före i båten hade han till vår irritation hållit hand och favoriserat den försigkomne kinesiske pojken. När en varan kom simmande i vattnet var det minsann inte hans syster som lyftes upp över relingen. Det skakades lite på huvudet över de inte så optimala dykförhållandena, men det första dyket under den gamla oljeriggen Seaventures bjöd både på drakfisk och en sepiabläckfisk som skiftade färg från brun till vit. Mellan två stenar låg en åttaarmad bläckfisk med ett stirrande öga och ville förståeligt nog inte komma fram. Shane grävde och drog efter den, bra mycket mer än vad som är okej. Med på båten var svenska Sandra och Ola. De kände igen oss från takbaren i Sandakan – just där vi konstaterat att alla såg så svenska ut. De kommenterade inte att vi där mest lagt energi på att ta spexbilder med våra cocktaildrinkar. För det andra dyket ignorerade Shane säkerhetsföreskrifterna och kastade sig i ropande "excuse my dick move!". Innan vi gick ner klagade han på "shit viz", och jo, den var nu nere på tre meter. Stimmet av taggmakriller ovanför piggsvinsfisken imponerade dock till och med på honom. Eftermiddagsdyket levererade bättre: grön havssköldpadda, nakensnäckor och en vimmelkantig harlekinfisk.

Det bodde 2000 personer på ön. Två saker var utmärkande: 1) hälften av dem var barn, alla i ungefär samma ålder, 2) många tillhörde ett nationslöst nomadfolk som levde hela sina liv på havet. En promenad runt ön tog en timme och var en kavalkad av en kolonial turistdröm där nakna barn sprang omkring, alla lika glada och leksugna. Det verkade vara en evig svensk sommar, du är åtta år och får vara uppe ända till solen går ner. Bränningarna skyfflade runt sjöstjärnor, hundratals.

Nästa dag var sikten vid grannön Kapalai nere på en meter. För att inte krasha in i korallerna guidade vår nya instruktör Eman oss med centimeterprecision. Som vore vi på ett spionuppdrag för att smyga oss på en Bondskurks lyxyacht fick man kontrollera andningen hårt för att flyta behärskat i det grötiga vattnet. Inom räckhåll låg en två meter lång jättemuräna med mänskostort huvud. Vid nedgången hade Elisabets bihålor klagat högljutt – när hon nu tog av sig masken rann näsblodet. Det var verkligen inte värt att hon fortsatte. Jag gjorde ett par dyk till. Sikten blev bättre och akvariekänslan infann sig. Likaså karettsköldpaddorna, pygmesjöhästarna och de blåfläckiga stingrockorna.

Det gick några dagar. Elisabets förkylning ebbade ut. Sol, snorkling, vattenmelon, tempehcurry.

Sepilok, Malaysia

Med buss skulle det ta närmare ett dygn till delstaten Sabah, så klimatångesten till trots tog vi flyget till Kota Kinabalu. Det blev så rekordsvårt att hitta något att äta att vi tvingades till ett okarakteristiskt pommesstopp på en snabbmatskedja. Vi följde den markerade kulturpromenaden, förbi det brittiska första världskrigsmonumentet och ner till den illaluktande hamnen där mörkret var så kompakt att ett knivöverfall hade gått obemärkt förbi. Men så uppenbarade sig en nattmarknad och ljuset återvände. Det var trefärgade minichilis i överfulla jutesäckar, snöhögsstora berg med fisk, sju, åtta, nio sorter. Vi trippade över grumliga pölar bildade från droppande isbäddar. Räkor, sjögräs, os. Det må ha varit en köttfest, men fint var det.

Vart man än skulle blev bussresorna långa. Till Sandakan tog det sex timmar. Vi rundade berget Kinabalu där kanadensare för bara någon vecka sedan pinkat på toppen varpå en jordbävning sex dagar senare dödat 18. Sandakan, som helt jämnats med marken under kriget, var några gator inklämda mellan höglandet och vattnet. En kvinna svor över en tjej med alternativ frisyr, vilket genast fick mig att tycka om staden. Men vi skulle vidare, ut i djungeln. Fyrtio minuter inåt landet – en taxiresa där den sittdansande grabben i bilen bredvid gestikulerade att festen hade börjat, samtidigt som chaufförens mobilsignal bräkte ut ett powerballadigt I don't want to miss a thing – låg Sepilok där Uncle Tan hade sitt basläger. Vi skulle åka på deras tre dagar två nätter-resa. Innan det bar iväg körde de ut oss till Orang Utan Sanctuary där räddade orangutanger växt upp och nu kom och gick som de ville. En ensam orangutang poserade hejdlöst professionellt mitt på den plattform där vi förväntades stå. Hon höll varje pose i precis rätt antal sekunder för att låta sig fångas på bild och svingade sedan iväg sig för att äta två klasar bananer åt gången. Bredvid låg ett centrum för långtungade malajbjörnar. De åt majskolvar. Långfingrade makaker deras rester.

För att nå Uncle Tans regnskogsläger åkte vi buss och båt några timmar längs Kinabatangan-floden. Borneo, som är så grönt och fint från ovan, består till skrämmande stora delar av palmoljeplantager vilket totalt slår ut ekosystemet. Speciellt orangutanger, som behöver stora ytor att röra sig på, har ingenstans att ta vägen och dör ut. Dalen som vi tog oss djupare in i kantades av skyddad skog, längs stranden vadande hägrar. Med på turen var två unga norrmän, en handfull brittiska läkarstudenter och den sydafrikanske pensionären Mike. Jag var ivrig att få prata ANC och förstatligande av företag vilket Mike inte helt oväntat gick igång på. Men så kröp hans högervärderingar fram och vi lämnade snabbt politiken.

Det var ett fullspäckat schema, mest bestående av båtturer alternerade med buffémiddagar. Sovplatsen var en madrass under myggnät. Under nattbåtturen såg vi ugglor, krokodiler, sovande apor och en skygg leopardkatt. Det ryktades om en annalkande elefanthjord, men den höll sig på avstånd. Britterna korkade upp sin medhavda citrongin, vi vår citronrom, guiderna spelade oengagerat lite gitarr, katten Potut placerade sig bestämt mitt på bordet. För morgonbåtturen i soluppgången hade aporna vaknat: mest makaker men även lite näsapor. Guiderna tyckte det var kul att kalla makakerna för djungelmaffian, vilket upprepades så fort de dök upp, vilket var hela tiden. En fet saltvattenkrokodil låg under några träd. Näshornsfåglar flög två och två. Efter frukost höll jag mig undan tillräckligt länge för att slippa den dagliga fotbollsmatchen och med så många britter i sällskapet gick min plan i lås. Medan Elisabet och jag lade beslag på varsin hängmatta fick Turisterna mot Guiderna, efter en seriöst svettig uppgörelse, avgöras på straffar. Vi gick en djungelpromenad med guiden Lan, upplagd som en utbildning i medicinalväxter. En strypfikus kramade långsamt sönder ett träd. På stammar satt tomma skal från cikador efter cikador som ömsat hud. Ett blad var giftigt, ett näst intill identiskt lämpade sig som toapapper. Det fanns en historia där om vilket blad som malayerna rekommenderat de ockuperande japanerna att använda. Lan lyfte bort en vandrande pinne från norska Vilda och i mitt liv har jag aldrig sett någon bli så rädd så snabbt. Efteråt skakade hon i Bjørns famn. Mot slutet blev det förhör. Endast malaynamnen accepterades. Dran kota milo tosta tom, tror jag det hette, det där stora trädet.

Kvällsbåtturen uppströms bjöd på mer djurliv: djungelmaffian såklart, den lite större svinmakaken, menintingkungsfiskare, storknäbbskungsfiskare, sex-sju grupper av näsapor, halvt dold i deras mitt den Gudfadernlike alfahannen. Vi lade till. Längst ut på grenarna i mörkret satt fåglarna och sov: orientaliska dvärgkungsfiskare, en pitta, en vit hårboll med indraget huvud. Vilda älskade som väntat inte myllret av spindlar. Dagen före hade gruppen sett en tröglori och för en minut trodde vi att vi hade en på kornet, men de röda ögonen visade sig tillhöra en palmmård. När flyghundarna påbörjade sin nattliga månskenstur plockade alla fram sina kameror medan vi mest kände oss som hemma.

Före hemresan blev det ännu en morgonbåttur och ännu en mättande nudelfrukost. Maten var god, men gud vad mycket vi ätit. Från Sepilok delade vi en taxi till Sandakan med Mike. Det var ju inte svårt att gissa att vi hade helt olika analyser av situationen i Grekland. Duschen på Harbourside var efterlängtad. Efter att jag köpt ett par skor ville försäljaren bli fotad med Elisabet. Vi tyckte gott att hennes lillebror kunde vara med också.

Kuching, Malaysia

Vi flög till Borneo. Borneo! Ett sådant barndomsexotiskt resmål. Efter Norgedyra Singapore var det fint att vara tillbaka på malaysisk mark. I kattstaden Kuching tog kattstatyerna över varenda rondell. Katterna själva syntes däremot inte till. Vi bodde på söta men murriga vandrarhemmet Threehouse som drevs av Bindi från Enköping. Hon gillade Mötley Crüe och dejtade en tatuerare från stan. Bakom restaurangen mittemot som erbjöd köttbullar med potatismos och ugnstekt kyckling stod hennes bror. Jo, det lät ju som rätter en ungkarl kunde behärska. Stan hade charm så man kunde någorlunda förstå varför de hamnat där de hamnat. Det regnade en skvätt. Kinesen två hus upp tände rökelse för att tacka gudarna. Under paraplyet missade jag jalousien och slog upp ett jack i hårfästet. Kvällsölen på nordindiska Lyris var frostig och så god att man fick hålla i bordskanten för att låta bli att svepa den. På natten vaknade jag med stel nacke och röjde letande runt efter min kudde tills jag insåg att den hela tiden legat på sin plats under mitt huvud. Välkamouflerad var den bara precis lika hård som madrassen.

I gränden utanför frukostfönstret hade två barn spänt upp en lina för att spela badminton. Ute var hetta. På etnografiska Sarawak Musuem var det tomt sånär som på en busslast hetsiga kineser. Vi fick ligga i för att hålla oss undan deras oregelbundna sicksackande mellan rummen med uppstoppade fåglar och traditionella långhus. Öns ormsorter verkade vara trettio till antalet. I en krokodilmage hade ett armbandsur hittats. Med tillhörande man. Ni hör ju, man kunde ju inte låta bli att bli sugen på lite djungelliv. Morgonen efter tog vi buss och båt till nationalparken Bako, en halvö på nordkusten. I vattenbrynet låg en vattenorm, i leran ovanför hundra paraderande slamkrypare. Enkloade krabbor stred i lågvattnet. Eremitkrabbor, stora som små, smög utmed stenblocken. Inga näsapor – bredvid orangutanger Borneos signum – syntes till. Det var väl för varmt. Vi checkade in i vår överhettade sovsal där två män låg utslagna under en trött fläkt. Utanför strövade långsvansade makaker och skäggsvin omkring. Under kvällspromenaden lyckades vi på avstånd så äntligen se våra första näsapor, tungt hoppande mellan trädtopparna. När mörkret fallit följde vi med på den guidade nattpromenaden för spindlar, sköldpaddor, giftiga tusenfotingar och en gummigrön orm på helspänn. Med epitetet ”den lata ormen” visste guiden precis var den skulle hittas; den hade legat i samma träd i över en vecka. Vid en klippavsats där två halvsovande svalor låg och darrade, vände sig dottern i den sportiga danska familjen uppspelt till mig och utbrast ”Far!”, och skämdes sedan bedrövligt mycket när hon insåg sitt misstag.

Det var för varmt för en långpromenad, men vi orkade påbörja samma stig vi redan gått och hamnade denna gången precis under en familj näsapor. De ser så absurda ut, som människor i apdräkter. Det är något med hur de rör sig. Hur de sitter på röven med ena benet uppdraget, hur de verkar vara alldeles för tunga för att kunna leva hela sina liv i träden, hur deras fyra komagar får dem att se lite pluffsiga ut.

Tillbaka i Kuching tog vi en ölhink på Monkeebar. Erin, en lokal tjej från Couchsurfing, fyllde år och skulle komma förbi för att fira det. Servitören kände igen oss från häromkvällen. Inte glömde han kvinnan som såg ut som Katy Perry inte, blinkade han. Det stora festpådraget uteblev. Erin hade med sig två tyskar och ursäktade sig konsant för att hennes soffplats gått till en tysk och inte till oss. Just som vi trodde att nattlivet skulle börja skulle de iväg på gratisbarbeque. En halvtimme senare kom bara den triste tysken med små, små glasögon tillbaka. Vi försökte undvika honom, men han hittade oss och tragglade på tills det blev vi som fick leta krystade ursäkter för att kunna ta till sjappen.