Paradise Beach, Myanmar

Vi låste in vår ena väska, hyrde en scooter i fyra dagar och susade ut på halvön sydväst om Dawei. Det tog 2,5h till vår bungalow på Paradise Beach. Timmarna på vägen handlade lika mycket om att ratta scooter som att vinka till barn i gröna skoluniformer. Jag hade ett konstant leende på läpparna och ville inte fälla ner hjälmvisiret så att folk skulle missa att vi var turister. Det finns ju få saker som är roligare än att vinka till glada barn. Den sista kvarten genom djungeln krävde lite våghalsig körning. Vid stranden låg tio hyddor utspridda. Personalen kunde bra engelska, kände till Zlatan och undrade om Sverige kvalat till fotbolls-VM. Ett brittiskt tweepop-par satt på en sanddyn och drack öl. Övriga gäster var tyskar. Våra försiktiga försök till mingel var fruktlösa. Vår högtalare hade trillat ur resväskan under inrikesflyget så vi hade heller ingen popmusik att imponera med. Solnedgången över Andamansjön var magisk.

Det drog in lite moln. Vi kastade frisbee i vinden. Missade man kastet rullade frisbeen iväg likt en segeljolle på öppet hav. Det blev till en Stefan & Krister-fars att springa och jaga den. Vi tänkte gasa över till Grandfather Beach men andra dagen var vädret på topp så vi kom inte längre än till vår egen strand. Vi snorklade borta vid klipporna tillsammans med sju-åtta fisksorter, inklusive kejsarfisk. Jag somnade till på stranden. Jag tog en tupplur efter maten. Solnedgångarna blev vackrare för varje kväll som gick.

I kvällsaktiviteterna ingick att studera fiskbåtarna som gjorde sin grej vid vattenbrynet. Varje liten båt rymde minst 25 personer. Innan de slutade för dagen släppte de ut ett nät som drogs åt för att fånga allt på grunt vatten. Det krävdes att alla hjälptes åt. Det tjoades när alla hoppade över relingen och strömmade hemåt, tomma lunchlådor i famnen.

Och nu till vårt bästa tips till djungelresenärer: innan ni beger er ut i ingenstanset – köp alltid med en flaska rom. Komplettera med en kyld Colaburk när ni passerar nån liten skjulbutik och vips så är kvällsdrinken fixad. Trivsamheten när du sitter och sippar en Cuba Libre är svår att slå. Vi landade i att två drinkar per kväll och en skål limesmaksatta jordnötter var lagom.

Strandens lilla restaurang var öppen 12 till 2 och 6 till 8. Varje gång tänkte vi att den här gången ska vi nog ta och socialisera med de andra. En ensam förståsigpåare dök upp och höll låda om burmesisk politik. Många verkade ha tagit sig in i landet från Thailand, vilket gav det hela en något grabbig vibb. Det fanns åtta vegetariska rätter att välja mellan, alla samma ingredienser i olika såser. Varje lunch åt vi inlagd tebladssallad. Burma är det enda landet i världen som äter teblad och inte bara dricker det vilket gör det tveksamt om receptet går att återskapa någon annanstans. Men om man skulle försöka: vitkål, paprika, nötter och en grovt hackad vitlök (ja, närmare en hel vitlök per person). Dränk i olja.

Vi slog oss ner hos ett gäng tyskar – Mira, Wolfgang, Stefan och Martin – varav hälften visade sig vara österrikare. Jag bröt isen genom att lista alla österrikiska städer som hade speedwaybanor på 70-talet. Martin hade träffat fotbollsspelaren David Alaba innan han blev känd. Efter middagen skulle det bli kortspel: först den gamla klassikern Kotte, i tysk tappning benämnd Kempsch, sedan kortversionen av Settlers of Catan. Vi gick igenom alternativen för den krisande tyska regeringen. Hur inleder man annars en bekantskap med centraleuropéer.

Första natten hade vi vaknat i skräck av ett skrik precis ovanför sänggaveln. I vårt yrvakna tillstånd tyckte Elisabet att det lät mänskligt. Så här i efterhand lät det eventuellt som en hundleksak. Lite som en fågel, möjligvis en groda eller ödla. Annorlunda och betydligt högre än det vanliga geckoljudet. Ljudet skulle återkomma i trettiosekundersstinter, två gånger per natt. Våra öronproppar hade ingenting att sätta emot. Österrikarna hade samma nattproblem. De var övertygade om att en fågel häckade i deras hydda. Långt senare skulle vi lära oss att skurken ändå var de små geckoödlorna. Det var parningssäsong, och för att få till sitt parningsläte tar de i för kung och fosterland. Apropå hyddan så skrapades det även från termiter i väggarna, men det störde inte. Näst sista natten var ljudet inifrån väggarna dock intensivare. Vi dividerade vad det kunde vara tills en totalt orädd mus stack ut huvudet genom ett hål. Vi räknade till 15 enkronestora hål som den lyckats göra i barkväggen.

Ye, Myanmar

Som väntat var nattbussen svinkall, trots alla kläder vi ägde plus filt. De obligatoriska toastoppen kom ett i ett. Jag ville ju sova, inte pinka. Vid varje mitt-i-natten-paus spelades introt till Robert Miles 90-talshit "Children". Det var fortfarande mörkt när vi kom fram till Mawlamyine, brittiska Burmas huvudstad där både George Orwell och Rudyard Kipling brukade hålla till. Vi behövde egentligen ta oss ännu längre söderut och kläckte den briljanta idén att åka halvvägs till Dawei och stanna i Ye.

Många städer har två huvudbusstationer. Att byta buss innebär därför att byta busstation. En taxi – pumpades ett medley med "I just called to say I love you", "We are the world" och "Say you say me" mixat över ett aggresivt barockpiano – tog oss till den södra busstationen och vips så satt vi på en lokal minibuss med ett buddhistisk mantra nonstop rullandes i högtalarna. Solen gick upp över spektakulära berg som stod som bröllopstårtor på fälten. Vi var i Mon-delstaten som varit helt stängd för turister fram tills för tre år sedan. Vi messade amerikanen David som drev guesthouse i Ye och fick ett rum med utsikt över sjön. Hans dotter var herre på täppan: översatte till de anställda, lekte med tyska barnet, hjälpte till med tvätten. Vi fick låna Davids scooter och åkte och köpte bussbiljetter till morgondagen. En man som passerade oss hojtade "I love you!".

Vi promenderade genom Shwesandaw Paya. David var där, fotograferandes av hans dotter i det varma kvällsljuset. Marknaden höll på att stänga. Det osade torkad fisk. Alla barn vinkade. Sjön var helig så man behövde gå en bit ifrån den för att kunna beställa öl. Vi slog oss ner på Dream beer garden som på ryskt manér stoltserade med lite automatvapen på display i baren. På tv:n rullade en livematch från skotska fotbollsligan. Man förväntades göra pussljud när man tillkallade kypare. Våra skandinaviska försök var så försynta att ingen hörde oss.

Trots den tidiga timmen ordnades lite frukost till oss. Efter en vecka i landet var vår magtjyvensfaktor nere på 80%. David tjabblade lite med sin fru om nästa avbetalning på marken. Han frågade ut oss om Naypyitaw och rekommenderade att vi liftade om vi missade bussen. Det gjorde vi såklart inte. Den japanskimporterade bussen hade så trånga säten att jag tvingades sitta med båda benen i gången. Vid gränsstationen till delstaten Tanintharyi vinkades vi ut för att visa pass.

Naypyitaw, Myanmar

Jag var omåttligt spänd på Naypyitaw, den nya huvudstaden som byggdes från grunden för tio år sedan. Skulle Burma invaderas är en centralt belägen huvudstad bättre än en kuststad, resonerade general Than Shwe och tvångsförflyttade en halv miljon människor till de före detta risfälten 40 mil norrut. Som nytt administrativt centrum är den rejält tilltagen: stor nog att kunna husera 10 miljoner människor och uppblåst i Moskvastil för att kunna imponera världsledare som anländer i kortege. De 20 milen från Bagan tog minibussen sju timmar att avverka. Det vankades långhelg. Discomusiken dunkade i byarna. På flaket till en truck stod en två meter hög tupp gjord av sedlar. Maten vi åt på vägen smakade stall. Jag kopplade det till koblaja, Elisabet, som nog hade mer rätt, till hö.

I sann diktatur-bygger-en-ny-stad-anda är Naypyitaw indelad i zoner. Hotellzonen ligger såklart långt från shoppingzonen, regeringzonen och bostadszonen. Alla hotell är förutom tomma även gigantiska och upptar ytor av minst ett par tusen meter i kvadrat. Hör långa avstånd framtiden till? Från vårt rum till vår privata toalett var det 40 meter att gå. Till receptionen tog det 7-8 minuter. Några närmare rum fanns inte. Det gick snabbare med golfbilen. Vi tog en taxi till det enda matstället vi kände till, Maw Khan Nong, terassen där regeringsanställda släcker törsten efter arbetsdagen. Den paprikastekta seitanen och ångkokta tofun var mumma. För att få tillbaka lite energi i kroppen valde vi att gå tillbaka. Det tog en timma och fyrtio minuter. De få förbipasserande bilarna måste trott att de sett i syne. Till militärjuntans försvar var trottoarerna väl tilltagna. Antagligen även helt oanvända.

I rännstenen mellan rummet och receptionen kämpade en tunn, meterlång orm med att ta sig upp. Jag var rädd att burmeserna som stannade och följde dess kamp skulle vrida nacken av den, men de var lika engagerade som vi att se den lyckas. Vår nattbuss söderut gick inte förrän klockan åtta så vi hade hela dagen på en hyrd scooter att utforska staden. Vägarna i Naypyitaw är antingen fyr- eller åttafiliga. Det finns inte många bilar vilket skapar en överväldigande postapokalyptisk känsla. Tätt utplacerade övervakningskurer stod tomma. Vart vi än skulle bad Elisabet där bak mig att köra ”rakt fram”. Det fanns någon enstaka rondell, annars var det bara gasen i botten på ett flygfält som aldrig ville ta slut. Antagligen var det det närmsta man kan komma Pyongyang i Nordkorea. Åtta oxar och en herde genade över vägen. Ett ungdomsgäng hade stannat mitt på motorvägen för att snacka. Det var det här vi åkt hela den här vägen för att se så jag mös.

Vi kollade in gallerian Junction Centre (den luktade lönnsirap) och åkte sedan till Uppatasanti Paya, en nybyggd kopia av den gyllene pagodan i Yangon. Väl inne omringades vi av burmeser som ville ta foton med oss. Min enda förklaring var att helgdagen dragit till sig landsortsbor som sällan sett västlänningar. Det här överträffade vår upplevelse i Kina. Vi kom inte därifrån. Jag tror inte jag såg ett knyst av templet i sig. Allt handlade bara om att posera för foton. Först var det gruppfoto, sedan foto en och en, sedan två och två. Sen dök nästa grupp upp. Sen kom den första gruppen tillbaka och ville göra om det proceduren. Sen knuffades en gubbe fram som ingen kände. Våra leenden blev allt tröttare. Vi smet ut i värmen. Solen gassade nåt djävulskt. Nationalmuseet – i stort sett det enda vi velat se i staden – var stängt på grund av helgdagen. Bredvid låg nationalbiblioteket. Vi dröjde kvar utanför tills en anställd grabb dök upp och stirrade på oss genom stängslet. När vi gasade vidare önskade han oss en trevlig resa.

Vi hade inte så många alternativ till aktiviteter så vi åkte till fontänparken. Inte en enda fontän var igång. Det skulle finnas kitschiga statyer men vi hittade bara två. Kartan över parken påminde mer om en kommunal avstyckningsplan. Överallt promenerande burmeser. I utkanterna av parken kuckilurades det. Simbassängen var välbesökt men båda vattenruschbanerna var avstängda. Vi kände av värmen och tog oss tillbaka till Junction Centre och köpte på oss snacks och en stock omogna bananer. Vi såg en vit man men han handlade blomkål så han kan inte ha varit något annat än en utländsk attaché. Jag brände mig på avgasröret och fick ett ärr format som en kommunistskära. Vi hade åkt sex mil, vilket inte tagit oss längre än till stan och tillbaka.

Bagan, Myanmar

På väg till Burma hade vi en kväll i Singapore vilket i stort sett bara innebar en kort promenad och middag. Vi satsade matkortet på Yi Xin Vegetarian, alldeles runt hörnet från vårt kapselhotell i Chinatown. Jag borde kanske kollat upp att penang assam laksa är en het fisksoppa. Trots svettningar fick jag i mig den, inte helt ostolt över bedriften. Som smålänning uppväxt på kokt potatis har jag ändå kommit en bra bit i det asiatiska chiliköket. Vi kompletterade middagen med carrot cake, en pyttipannarätt av majrovor som inte har det minsta att göra med morotskaka. Efter tre timmar i den fuktiga kvällsluften kändes det som att vi var klara med Singapore på ett bra tag.

Vi slog ihjäl några timmar på flygplatsen i Yangon i väntan på propellerplanet till Nyaung U och passade på att ta ut en halv decimeter kyatsedlar. Vi följde skyltar mot en påstådd food court – upp två våningar, genom en ekande tom korridor – och hamnade i en personalmatsal. Överallt fanns så många härliga utrymmen utan något uppenbart användningsområde. Som en 70 cm djup hylla ovanför pissoarerna. Oklart vad man förväntades förvara där.

Flygplatsen i Nyaung U var så liten att det incheckade bagaget levererades personligen. Från vandrarhemmet Shwe Nadi gick jag för att köpa öl och hann gå tjugo meter innan två holländare stoppade mig och undrade om jag visste var man kunde köpa öl. Turister vet vad som är viktigt. Vi åt på vegetariska Moe Pyae San. De två serverande tonårssystrarna bar in sallader och stekta grönsaker indränkta i olja. Jag ojade mig över hur mycket jag redan tyckte om Burma. Det var väl nåt med lugnet, vänligheten och de extremt få turisterna. Två öl senare var Burma till och med på väg att tränga sig förbi Japan som bästa asiatiska semesterland.

Elcyklarna vi skulle hyra visade sig vara elmoppar. Medan de europeiska turisterna låg utslagna av jetlag susade vi i ottan in till Old Bagan där delar av ringmuren från 800-talet står kvar. Jag hade ju gärna kört vänstertrafik, men det funkade att ställa om. Bagan är ett stort slättområde längs Irrawaddyfloden med 3000 buddhistiska stentempel, de flesta byggda på 1100-talet. Det påminner en del om samtida Angkor Wat, med den största skillnaden att området fortfarande är bebott och att många tempel aldrig har slutat att användas. Munkarna som sågs strosa omkring måste befinna sig i himmelriket. Det är väl lite si och så med kvalitén på restaureringen. Mer än en gång såg vi uttråkade, vykortsförsäljande barn som pillade bort lite murbruk från ett tempel för att ha något att kasta in mellan träden. Samtidigt är det lätt att döma; myndigheterna vet nog vad de gör.

Landskapet var vackert grönt, överallt uppstickande tempeltoppar. Nästan alla kvinnors och småpojkars kinder var täckta av vit thanaka, en traditionell barkpasta som mest är en modegrej men som även skyddar mot solen. Vi betade av ett femtontal tempel och den omtalade restaurangen The Moon innan vi åkte hem för en tupplur.

Elisabet hade påbörjat språkkursen Burmese by Ear och var en hejare på fem, sex fraser. Medan jag höll mig till den korta, informella varianten av tack, drog hon varje gång den formella ramsan she zu tin ba de. Enda sättet för mig att lyckas säga hej var att imitera den mörka, hesa röst som förekommit på inspelningen: ming gah la ba. Intonationen var klockren, men det måste ju hörts att jag gjorde mig till.

Det har blivit en grej att se solnedgången i Bagan. Vill man vara exklusiv gör man det från en varmluftsballong för ynka 3000 kronor. Eftersom de flesta tempels övervåningar är avstängda (efter att några rejäla jordbävningar försvagat byggnaderna) är det framåt halv femtiden vild kamp bland turisterna att hitta ett lämpligt tempel att bestiga. Första kvällen var det lite mulet – andra kvällen hade vi mer tur. Jag kunde inte låta bli att tänka att visst, det här var ju vackert, men är inte alla solnedgångar det? Marknadsföringen att en solnedgång i just Bagan är något utöver det vanliga har helt klart lyckats.

Andra dagen på elmopparna hittade vi vårt favorittempel, Dhammayangyi, som stoltserar med en dubbelbuddha. I de mörka vrårna i taken satt fladdermöss och sket. Vi körde en mil inåt landet och började förstå storleken på området. Förutom en och annan tavelförsäljare var de flesta småtempel tomma, och mörka. Ficklampan plockades fram. Från ett förskolefönster på slätten hördes barn rabbla ramsor. På väg till The Moons systerrestaurang The Moon 2 blev jag till mig av glädje när vi åkte förbi en staty av anti-fascisten Aung San, grundare av Burmas kommunistparti och far till Aung San Suu Kyi. Mycket möjligt att det var britterna som låg bakom mordet på honom 1947. Hans svartvita porträtt hänger på varenda butiksvägg. Jag skulle gärna komma över ett ex.

Jag hade hela dagen planerat vad vi skulle äta på Moe Pyae San. När vi för tredje kvällen på raken dök upp spratt lillasystern till och gjorde en liten glädjedans ute i köket. Jag visade för Elisabet hur hon hoppat till utan att inse att mamman satt vid bordet bredvid. Hon förstod vem jag härmade och skrattade gott. I andra hörnet satt pappan med feta buntar och räknade dagskassan. När vi var mätta beställde jag en sexkronorsrätt till, bara för att. Vi rangordnade deras krispiga sallader: 1) tomatsallad, 2) tebladssallad, 3) sjögrässallad. Tillbaka på vandrarhemmet skrev jag den mest positiva Happy Cow-recensionen jag någonsin hävt ur mig.