Naypyitaw, Myanmar

Jag var omåttligt spänd på Naypyitaw, den nya huvudstaden som byggdes från grunden för tio år sedan. Skulle Burma invaderas är en centralt belägen huvudstad bättre än en kuststad, resonerade general Than Shwe och tvångsförflyttade en halv miljon människor till de före detta risfälten 40 mil norrut. Som nytt administrativt centrum är den rejält tilltagen: stor nog att kunna husera 10 miljoner människor och uppblåst i Moskvastil för att kunna imponera världsledare som anländer i kortege. De 20 milen från Bagan tog minibussen sju timmar att avverka. Det vankades långhelg. Discomusiken dunkade i byarna. På flaket till en truck stod en två meter hög tupp gjord av sedlar. Maten vi åt på vägen smakade stall. Jag kopplade det till koblaja, Elisabet, som nog hade mer rätt, till hö.

I sann diktatur-bygger-en-ny-stad-anda är Naypyitaw indelad i zoner. Hotellzonen ligger såklart långt från shoppingzonen, regeringzonen och bostadszonen. Alla hotell är förutom tomma även gigantiska och upptar ytor av minst ett par tusen meter i kvadrat. Hör långa avstånd framtiden till? Från vårt rum till vår privata toalett var det 40 meter att gå. Till receptionen tog det 7-8 minuter. Några närmare rum fanns inte. Det gick snabbare med golfbilen. Vi tog en taxi till det enda matstället vi kände till, Maw Khan Nong, terassen där regeringsanställda släcker törsten efter arbetsdagen. Den paprikastekta seitanen och ångkokta tofun var mumma. För att få tillbaka lite energi i kroppen valde vi att gå tillbaka. Det tog en timma och fyrtio minuter. De få förbipasserande bilarna måste trott att de sett i syne. Till militärjuntans försvar var trottoarerna väl tilltagna. Antagligen även helt oanvända.

I rännstenen mellan rummet och receptionen kämpade en tunn, meterlång orm med att ta sig upp. Jag var rädd att burmeserna som stannade och följde dess kamp skulle vrida nacken av den, men de var lika engagerade som vi att se den lyckas. Vår nattbuss söderut gick inte förrän klockan åtta så vi hade hela dagen på en hyrd scooter att utforska staden. Vägarna i Naypyitaw är antingen fyr- eller åttafiliga. Det finns inte många bilar vilket skapar en överväldigande postapokalyptisk känsla. Tätt utplacerade övervakningskurer stod tomma. Vart vi än skulle bad Elisabet där bak mig att köra ”rakt fram”. Det fanns någon enstaka rondell, annars var det bara gasen i botten på ett flygfält som aldrig ville ta slut. Antagligen var det det närmsta man kan komma Pyongyang i Nordkorea. Åtta oxar och en herde genade över vägen. Ett ungdomsgäng hade stannat mitt på motorvägen för att snacka. Det var det här vi åkt hela den här vägen för att se så jag mös.

Vi kollade in gallerian Junction Centre (den luktade lönnsirap) och åkte sedan till Uppatasanti Paya, en nybyggd kopia av den gyllene pagodan i Yangon. Väl inne omringades vi av burmeser som ville ta foton med oss. Min enda förklaring var att helgdagen dragit till sig landsortsbor som sällan sett västlänningar. Det här överträffade vår upplevelse i Kina. Vi kom inte därifrån. Jag tror inte jag såg ett knyst av templet i sig. Allt handlade bara om att posera för foton. Först var det gruppfoto, sedan foto en och en, sedan två och två. Sen dök nästa grupp upp. Sen kom den första gruppen tillbaka och ville göra om det proceduren. Sen knuffades en gubbe fram som ingen kände. Våra leenden blev allt tröttare. Vi smet ut i värmen. Solen gassade nåt djävulskt. Nationalmuseet – i stort sett det enda vi velat se i staden – var stängt på grund av helgdagen. Bredvid låg nationalbiblioteket. Vi dröjde kvar utanför tills en anställd grabb dök upp och stirrade på oss genom stängslet. När vi gasade vidare önskade han oss en trevlig resa.

Vi hade inte så många alternativ till aktiviteter så vi åkte till fontänparken. Inte en enda fontän var igång. Det skulle finnas kitschiga statyer men vi hittade bara två. Kartan över parken påminde mer om en kommunal avstyckningsplan. Överallt promenerande burmeser. I utkanterna av parken kuckilurades det. Simbassängen var välbesökt men båda vattenruschbanerna var avstängda. Vi kände av värmen och tog oss tillbaka till Junction Centre och köpte på oss snacks och en stock omogna bananer. Vi såg en vit man men han handlade blomkål så han kan inte ha varit något annat än en utländsk attaché. Jag brände mig på avgasröret och fick ett ärr format som en kommunistskära. Vi hade åkt sex mil, vilket inte tagit oss längre än till stan och tillbaka.