Bagan, Myanmar

På väg till Burma hade vi en kväll i Singapore vilket i stort sett bara innebar en kort promenad och middag. Vi satsade matkortet på Yi Xin Vegetarian, alldeles runt hörnet från vårt kapselhotell i Chinatown. Jag borde kanske kollat upp att penang assam laksa är en het fisksoppa. Trots svettningar fick jag i mig den, inte helt ostolt över bedriften. Som smålänning uppväxt på kokt potatis har jag ändå kommit en bra bit i det asiatiska chiliköket. Vi kompletterade middagen med carrot cake, en pyttipannarätt av majrovor som inte har det minsta att göra med morotskaka. Efter tre timmar i den fuktiga kvällsluften kändes det som att vi var klara med Singapore på ett bra tag.

Vi slog ihjäl några timmar på flygplatsen i Yangon i väntan på propellerplanet till Nyaung U och passade på att ta ut en halv decimeter kyatsedlar. Vi följde skyltar mot en påstådd food court – upp två våningar, genom en ekande tom korridor – och hamnade i en personalmatsal. Överallt fanns så många härliga utrymmen utan något uppenbart användningsområde. Som en 70 cm djup hylla ovanför pissoarerna. Oklart vad man förväntades förvara där.

Flygplatsen i Nyaung U var så liten att det incheckade bagaget levererades personligen. Från vandrarhemmet Shwe Nadi gick jag för att köpa öl och hann gå tjugo meter innan två holländare stoppade mig och undrade om jag visste var man kunde köpa öl. Turister vet vad som är viktigt. Vi åt på vegetariska Moe Pyae San. De två serverande tonårssystrarna bar in sallader och stekta grönsaker indränkta i olja. Jag ojade mig över hur mycket jag redan tyckte om Burma. Det var väl nåt med lugnet, vänligheten och de extremt få turisterna. Två öl senare var Burma till och med på väg att tränga sig förbi Japan som bästa asiatiska semesterland.

Elcyklarna vi skulle hyra visade sig vara elmoppar. Medan de europeiska turisterna låg utslagna av jetlag susade vi i ottan in till Old Bagan där delar av ringmuren från 800-talet står kvar. Jag hade ju gärna kört vänstertrafik, men det funkade att ställa om. Bagan är ett stort slättområde längs Irrawaddyfloden med 3000 buddhistiska stentempel, de flesta byggda på 1100-talet. Det påminner en del om samtida Angkor Wat, med den största skillnaden att området fortfarande är bebott och att många tempel aldrig har slutat att användas. Munkarna som sågs strosa omkring måste befinna sig i himmelriket. Det är väl lite si och så med kvalitén på restaureringen. Mer än en gång såg vi uttråkade, vykortsförsäljande barn som pillade bort lite murbruk från ett tempel för att ha något att kasta in mellan träden. Samtidigt är det lätt att döma; myndigheterna vet nog vad de gör.

Landskapet var vackert grönt, överallt uppstickande tempeltoppar. Nästan alla kvinnors och småpojkars kinder var täckta av vit thanaka, en traditionell barkpasta som mest är en modegrej men som även skyddar mot solen. Vi betade av ett femtontal tempel och den omtalade restaurangen The Moon innan vi åkte hem för en tupplur.

Elisabet hade påbörjat språkkursen Burmese by Ear och var en hejare på fem, sex fraser. Medan jag höll mig till den korta, informella varianten av tack, drog hon varje gång den formella ramsan she zu tin ba de. Enda sättet för mig att lyckas säga hej var att imitera den mörka, hesa röst som förekommit på inspelningen: ming gah la ba. Intonationen var klockren, men det måste ju hörts att jag gjorde mig till.

Det har blivit en grej att se solnedgången i Bagan. Vill man vara exklusiv gör man det från en varmluftsballong för ynka 3000 kronor. Eftersom de flesta tempels övervåningar är avstängda (efter att några rejäla jordbävningar försvagat byggnaderna) är det framåt halv femtiden vild kamp bland turisterna att hitta ett lämpligt tempel att bestiga. Första kvällen var det lite mulet – andra kvällen hade vi mer tur. Jag kunde inte låta bli att tänka att visst, det här var ju vackert, men är inte alla solnedgångar det? Marknadsföringen att en solnedgång i just Bagan är något utöver det vanliga har helt klart lyckats.

Andra dagen på elmopparna hittade vi vårt favorittempel, Dhammayangyi, som stoltserar med en dubbelbuddha. I de mörka vrårna i taken satt fladdermöss och sket. Vi körde en mil inåt landet och började förstå storleken på området. Förutom en och annan tavelförsäljare var de flesta småtempel tomma, och mörka. Ficklampan plockades fram. Från ett förskolefönster på slätten hördes barn rabbla ramsor. På väg till The Moons systerrestaurang The Moon 2 blev jag till mig av glädje när vi åkte förbi en staty av anti-fascisten Aung San, grundare av Burmas kommunistparti och far till Aung San Suu Kyi. Mycket möjligt att det var britterna som låg bakom mordet på honom 1947. Hans svartvita porträtt hänger på varenda butiksvägg. Jag skulle gärna komma över ett ex.

Jag hade hela dagen planerat vad vi skulle äta på Moe Pyae San. När vi för tredje kvällen på raken dök upp spratt lillasystern till och gjorde en liten glädjedans ute i köket. Jag visade för Elisabet hur hon hoppat till utan att inse att mamman satt vid bordet bredvid. Hon förstod vem jag härmade och skrattade gott. I andra hörnet satt pappan med feta buntar och räknade dagskassan. När vi var mätta beställde jag en sexkronorsrätt till, bara för att. Vi rangordnade deras krispiga sallader: 1) tomatsallad, 2) tebladssallad, 3) sjögrässallad. Tillbaka på vandrarhemmet skrev jag den mest positiva Happy Cow-recensionen jag någonsin hävt ur mig.