Paradise Beach, Myanmar

Vi låste in vår ena väska, hyrde en scooter i fyra dagar och susade ut på halvön sydväst om Dawei. Det tog 2,5h till vår bungalow på Paradise Beach. Timmarna på vägen handlade lika mycket om att ratta scooter som att vinka till barn i gröna skoluniformer. Jag hade ett konstant leende på läpparna och ville inte fälla ner hjälmvisiret så att folk skulle missa att vi var turister. Det finns ju få saker som är roligare än att vinka till glada barn. Den sista kvarten genom djungeln krävde lite våghalsig körning. Vid stranden låg tio hyddor utspridda. Personalen kunde bra engelska, kände till Zlatan och undrade om Sverige kvalat till fotbolls-VM. Ett brittiskt tweepop-par satt på en sanddyn och drack öl. Övriga gäster var tyskar. Våra försiktiga försök till mingel var fruktlösa. Vår högtalare hade trillat ur resväskan under inrikesflyget så vi hade heller ingen popmusik att imponera med. Solnedgången över Andamansjön var magisk.

Det drog in lite moln. Vi kastade frisbee i vinden. Missade man kastet rullade frisbeen iväg likt en segeljolle på öppet hav. Det blev till en Stefan & Krister-fars att springa och jaga den. Vi tänkte gasa över till Grandfather Beach men andra dagen var vädret på topp så vi kom inte längre än till vår egen strand. Vi snorklade borta vid klipporna tillsammans med sju-åtta fisksorter, inklusive kejsarfisk. Jag somnade till på stranden. Jag tog en tupplur efter maten. Solnedgångarna blev vackrare för varje kväll som gick.

I kvällsaktiviteterna ingick att studera fiskbåtarna som gjorde sin grej vid vattenbrynet. Varje liten båt rymde minst 25 personer. Innan de slutade för dagen släppte de ut ett nät som drogs åt för att fånga allt på grunt vatten. Det krävdes att alla hjälptes åt. Det tjoades när alla hoppade över relingen och strömmade hemåt, tomma lunchlådor i famnen.

Och nu till vårt bästa tips till djungelresenärer: innan ni beger er ut i ingenstanset – köp alltid med en flaska rom. Komplettera med en kyld Colaburk när ni passerar nån liten skjulbutik och vips så är kvällsdrinken fixad. Trivsamheten när du sitter och sippar en Cuba Libre är svår att slå. Vi landade i att två drinkar per kväll och en skål limesmaksatta jordnötter var lagom.

Strandens lilla restaurang var öppen 12 till 2 och 6 till 8. Varje gång tänkte vi att den här gången ska vi nog ta och socialisera med de andra. En ensam förståsigpåare dök upp och höll låda om burmesisk politik. Många verkade ha tagit sig in i landet från Thailand, vilket gav det hela en något grabbig vibb. Det fanns åtta vegetariska rätter att välja mellan, alla samma ingredienser i olika såser. Varje lunch åt vi inlagd tebladssallad. Burma är det enda landet i världen som äter teblad och inte bara dricker det vilket gör det tveksamt om receptet går att återskapa någon annanstans. Men om man skulle försöka: vitkål, paprika, nötter och en grovt hackad vitlök (ja, närmare en hel vitlök per person). Dränk i olja.

Vi slog oss ner hos ett gäng tyskar – Mira, Wolfgang, Stefan och Martin – varav hälften visade sig vara österrikare. Jag bröt isen genom att lista alla österrikiska städer som hade speedwaybanor på 70-talet. Martin hade träffat fotbollsspelaren David Alaba innan han blev känd. Efter middagen skulle det bli kortspel: först den gamla klassikern Kotte, i tysk tappning benämnd Kempsch, sedan kortversionen av Settlers of Catan. Vi gick igenom alternativen för den krisande tyska regeringen. Hur inleder man annars en bekantskap med centraleuropéer.

Första natten hade vi vaknat i skräck av ett skrik precis ovanför sänggaveln. I vårt yrvakna tillstånd tyckte Elisabet att det lät mänskligt. Så här i efterhand lät det eventuellt som en hundleksak. Lite som en fågel, möjligvis en groda eller ödla. Annorlunda och betydligt högre än det vanliga geckoljudet. Ljudet skulle återkomma i trettiosekundersstinter, två gånger per natt. Våra öronproppar hade ingenting att sätta emot. Österrikarna hade samma nattproblem. De var övertygade om att en fågel häckade i deras hydda. Långt senare skulle vi lära oss att skurken ändå var de små geckoödlorna. Det var parningssäsong, och för att få till sitt parningsläte tar de i för kung och fosterland. Apropå hyddan så skrapades det även från termiter i väggarna, men det störde inte. Näst sista natten var ljudet inifrån väggarna dock intensivare. Vi dividerade vad det kunde vara tills en totalt orädd mus stack ut huvudet genom ett hål. Vi räknade till 15 enkronestora hål som den lyckats göra i barkväggen.