Många städer har två huvudbusstationer. Att byta buss innebär därför att byta busstation. En taxi – pumpades ett medley med "I just called to say I love you", "We are the world" och "Say you say me" mixat över ett aggresivt barockpiano – tog oss till den södra busstationen och vips så satt vi på en lokal minibuss med ett buddhistisk mantra nonstop rullandes i högtalarna. Solen gick upp över spektakulära berg som stod som bröllopstårtor på fälten. Vi var i Mon-delstaten som varit helt stängd för turister fram tills för tre år sedan. Vi messade amerikanen David som drev guesthouse i Ye och fick ett rum med utsikt över sjön. Hans dotter var herre på täppan: översatte till de anställda, lekte med tyska barnet, hjälpte till med tvätten. Vi fick låna Davids scooter och åkte och köpte bussbiljetter till morgondagen. En man som passerade oss hojtade "I love you!".
Vi promenderade genom Shwesandaw Paya. David var där, fotograferandes av hans dotter i det varma kvällsljuset. Marknaden höll på att stänga. Det osade torkad fisk. Alla barn vinkade. Sjön var helig så man behövde gå en bit ifrån den för att kunna beställa öl. Vi slog oss ner på Dream beer garden som på ryskt manér stoltserade med lite automatvapen på display i baren. På tv:n rullade en livematch från skotska fotbollsligan. Man förväntades göra pussljud när man tillkallade kypare. Våra skandinaviska försök var så försynta att ingen hörde oss.
Trots den tidiga timmen ordnades lite frukost till oss. Efter en vecka i landet var vår magtjyvensfaktor nere på 80%. David tjabblade lite med sin fru om nästa avbetalning på marken. Han frågade ut oss om Naypyitaw och rekommenderade att vi liftade om vi missade bussen. Det gjorde vi såklart inte. Den japanskimporterade bussen hade så trånga säten att jag tvingades sitta med båda benen i gången. Vid gränsstationen till delstaten Tanintharyi vinkades vi ut för att visa pass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar