Fraser Island - filmen

Rainbow Beach

Vi hade en tidig buss att passa från Maroochydore och Alice som började arbetet lite senare än vanligt på måndagar kunde skjutsa oss. Det skulle ta tio minuter dit. Det gjorde det ju inte alls. Det, samt att de kvällen före tvekat lite om varifrån Greyhoundbussarna gick, blev vårt fall. Jag hann i ögonvrån se en röd buss försvinna iväg och vips fick vi tre timmar att slå ihjäl i Maroochydore. På grund av vår sena ankomst till vandrarhemmet i Rainbow Beach hade vi missat det obligatoriska säkerhetsmötet och tvingades därför vänta en extra dag att få åka till Fraser Island. Det fanns ju sämre ställen i världen att bli strandsatta på.



Den tre dagar långa campingturen till Fraser Island skulle göras i en fyrhjulsdriven jeep med nio andra. Efter tre timmar på stranden, under vilka vi för första gången lyckades bränna oss och få vaderna uppätna av sandflugor, mötte vi vår grupp och fick en genomgång av öns egenheter och faror. Det var ju inte bara världens största sandö vi skulle ge oss på utan även en nationalpark och ett världsnaturarv. I gruppen stack de fyra britterna och kanadensiska Jay ut mest. De övriga var två israeler och två tyskar. Jag anmälde mig inte som förare. Redan vid det efterföljande, kollektiva matinhandlandet visade britterna sin skojfriska sida. Jag hakade på genom att köra fram kundvagnen full med vattenmeloner och undra om de trodde att det skulle räcka. Man förstod nog ganska direkt att vi köpte alldeles för mycket mat. Sen gick vi till bottle shoppen. Ordet GOON hade mött oss överallt i Rainbow Beach – ”Don’t put your goon in the fridge”, ”I’m goon with the wind” osv. Det visade sig vara bag-in-box-vin. Billigt sådant. 4,5 liter för sjuttio kronor. Låt mig bara säga att det även köptes alldeles för mycket goon.

Sunshine Coast

Vi lämnade efter oss en hälsning på Erics vägg och tog tåget norrut till Landsborough där Ben mötte oss, iklädd sin bankkostym. Ben och Alice bodde hos mig några dagar i maj 2008 under sin sju månader långa bröllopsresa runt jorden. Jag tog då bl.a. med dem till Carmen och hann köpa in en runda kvällens öl innan Alice berättade att hon inte drack öl. Vad hon däremot gillade var att diska och laga mat. En kväll slängde de t.ex. ihop en mastigt god vegetarisk lasagne. De åkte även till Kungens Kurva för att kunna säga att de varit på världens största IKEA. Borde jag förstått att de var kristna? Jo, jag borde nog det. Alla frågetecken rätades hur som helst ut när vi mötte dem denna fredagkväll. De var lite stressade eftersom de skulle till kyrkan – från klockan sex till nio! Ben hade skjutsat oss till deras nybyggda villaområde Sippy Downs, i deras ögon ”a good place to raise a family”, och gjort allt för att sälja in Sunshine Coast som himmelriket på jorden. Det idylliska hemmet skulle ha gjort Martha Stewart stolt. Alla textilier var fluffiga och nytvättade, på väggen satt det stora bröllopsfotot och prydnaderna på tv-bordet bokstaverade orden HOPE och FAITH. Vi fick det dedikerade gästrummet med tre stora kuddar var och tvål i små hotellflaskor. När de kom tillbaka från kyrkan åkte vi till Mooloolaba, köpte varsin kulglass, gick en promenad längs stranden och poserade vid Steve Irwin-statyn.


Morgonen efter kände vi oss som sjusovare när vi inte var uppe i ottan. Alice frågade om vi ville ha ”warm or cold brekky”. Vi valde kall, inklusive mango och vattenmelon. Vi skulle åka på utflykt till Noosa, men stannade först till på Eumundi Market. Ben tyckte det var lite kul att vi tyckte det var varmt och Alice blev upprörd när hon såg en kvinna spela didgeridoo. Vi köpte en marackas i form av en ananas. I Noosa åt vi lunch på surfarklubben. Ben beställde in en kanna XXXX Gold (som vi senare förstod bara höll 3,5%), som för att visa att han inte var främmande för alkohol. Vi gick till en strand, det kan ha varit Alexandria Bay, för att snorkla. Ben sa sig se fiskar överallt. Elisabet och jag såg ingenting, trots intensivt snorklande i de starka strömmarna. Alice tyckte inte om att bada men gjorde oss tillslut sällskap iklädd t-tröja. När vi gick upp ur vattnet brände sig Alice på en blåsmanet (blue bottle). Vi insåg då att hela stranden kryllade av hundratals uppspolade blue bottles. Hon blev ganska skärrad. Medan hon tog igen sig upptäckte vi ett underligt djur, också det uppspolat på stranden. Det såg ut som en blandning mellan en fågel, ödla, anemon och utomjording. Varken Ben eller Alice eller en man som passerade och verkade veta mycket visste vad det var för en liten varelse. Hemma krävdes mycket googlande innan vi lärde att vi stött på blue sea slugs – violsnäckor! De äter blue bottles, vilket ju förklarade vad de gjorde i Noosa. Alla dess australiensiska djur! På kvällen gjorde vi guacamole och hyrde actionäventyrsfilmen Knowing. Slutet hade ett tydligt kristet budskap.







På söndagen var det dags för Ben och Alice att åka till kyrkan igen. Vi tänkte väl aldrig seriöst följa med, men när de efteråt berättade att det varit 700 personer på gudstjänsten ångrade vi oss nästan. Vi fick skjuts in till Mooloolaba där vi låg några timmar på stranden. På kvällen åkte vi in till Mooloolaba igen för att äta på ett populärt thaiställe. Det var BYO så Ben och Alice hade med sig en flaska vin. Inte helt oväntat smakade den saft. De berättade om sin framtid. Om två år skulle de skaffa barn. På vägen hem tog vi en glass på samma McDonalds där de träffats för första gången. Trots de stora olikheterna mellan deras liv och vårt kände jag mig alltid trygg och avslappnad i deras sällskap och kunde under bilturerna till och med leverera en hel del pricksäkra skämt från baksätet.

Brisbane

Tre timmar buss och vi var i Queensland och den kokande grytan Brisbane. Vi låste in ryggsäckarna och gjorde Gallery of Modern Art, State Libray of Queensland och det nybyggda och mäkta imponerande Central City Library. På kvällen åkte vi till vår nya host Eric som bodde ensam med sin spralliga två månader gamla katt Sheecoo Z i en tvåvåningsvilla 40 minuter söder om stan. Brisbane verkade ha två bra område: West End och Fortitude Valley. Dagen efter började vi med West End – och kom inte längre. I den dödliga hettan visade stadskartan en närbelägen pool så vi tog oss dit, och blev kvar. När solen började gå ner gick vi till botaniska trädgården och tog sedan en öl på Irish Murphy’s. Världens åskväder nummer två utbröt. Med gratistidningar över huvudet skyndade vi över bron och mötte upp Eric och hans vänner som varit på seminarium på statsbiblioteket. De tog oss till Southbank där vi åt japanskt. Nästa dag hade vi siktet inställt på indiehaket Ric’s Bar i Fortitude Valley. Först hann vi med att kolla in Chinatown och det hippa stället X&Y. Eric dök upp på Ric’s lagom till att de postrockiga instrumentalbanden Please Deface This Artwork och The Scrapes spelade. Eftersom sista bussen redan gick 23:15 hann vi inte med mer än så.








På torsdagen åkte vi till Lone Pine Koala Sanctuary som huserade hela 130 koalor. De hade ett specifikt område för koalamammor med nyfödda barn, ett för energiska pubertetsungar, ett för ungkarlar osv, ända upp till ålderdomshemmet med grånande tjugoåringar. Överallt satt de och lojtade/sov. Vi åt vår medhavda lunch på en äng mitt bland kängurur och vallabyer. En lat känguru i skuggan kunde man krama utan att han brydde sig nämnvärt. Vi såg en pytonuppvisning och kollade in vombater, tasmanska djävlar och den övervintrade kalkondinosaurien kasuaren. Att ta sig hem tog närmare fyra timmar. Vi svor över Brisbanes bedrövliga kollektivtrafik, trots charmen med att alla ropar Thank you när de går av bussen.

Byron Bay

Vår första dom över surfar- och slackermeckan Byron Bay var långt ifrån smickrande. Vårt vandrarhem svämmade över av nittonåriga européer, bara en sån sak. Personalen såg bakfull ut, de två danska kepskillarna på rummet hälsade inte och stan var två kvarter av identiska strandbutiker. Vi bodde tre nätter på Aquarius Backpackers. I boendet ingick gratis middag från klockan sju. Detta föregicks av happy hour och följdes av specialpriser på drinkar och tävlingar av typen limbo – allt för att hålla kvar folket i den egna baren. Vid middagen var stället fullt av uppklädda och förväntansfulla ungdomar. På bruten engelska pratade fyra svenskor med en norska om det coolaste stället i stan, Cheeky Monkey. Vad vi förstod förekom det där wet t-shirt-tävlingar. Vi åt raskt upp vår vegetariska lasagne och smet iväg till stranden med några öl för att få lugn och ro. Det var becksvart och blåsig och från vår högtalare spelade New Order. Nattbussen hade inte givit mycket sömn så dagen hade varit seg. Vi hade köpt varsin strandhanduk och jag ett par badbyxor, sedan hade vi legat lite på Main Beach. Efter en promenad runt stan kom vi fram till att hotellet Great Northern verkade minst hemskt och gick dit. Bakom baren fanns ett rum med ännu en bar – och en scen! Vi hade kommit helt rätt. Lokala bandet The Last spelade. Utanför höll vi på att ramla baklänges när vi insåg att kultbandet The Church skulle spela där om två veckor. Se där, även Byron Bay hade ett Debaser.





Nästa dag var vi redo att hitta en bättre strand. Vi gick skogsvägen upp mot fyren, det var varmt och brant, vände norrut när vi förstod att vi inte kunde komma runt udden och ner mot stranden som såg ut som tagen ur ett Lost-avsnitt, och gick ner mot den undanskymda Wategos Beach. Om den flygande hunden skrämde skiten ur oss i Sydney var det här tio gånger värre. Framför oss på gångvägen kom nämligen en 1,5 m lång goanna klampande. Helt obekymrad följde den vägen en tjugo meter – vi smög vettskrämda strax bakom – innan den krälade in under en buske. Vi visste inte vad vi skulle tro. Längre ner såg vi våra första bush turkeys. Wategos Beach var helt underbar. Vi hittade ett stycke där vi var helt ensamma. Så började Byron Bay så sakteliga förvandlas till det strandparadis vi hört talas om. På kvällen peppade vi inför Great Northern. Vi repriserade gårdagen – snabb middag på vandrarhemmet och vin på stranden. Utanför Great Northern slog vi oss i slang med ett gäng i stora frisyrer som faktiskt bodde i stan. Väl inne på stället hade vi missat kvällens liveband och på dansgolvet spelades bara random discomusik. Vi avslutade kvällen på pizzerian på andra sidan gatan. På tv:n rullade en surfarvideo.





Söndag och den här gången tog vi den rätta vägen till Tallow Beach på andra sidan udden. Det blåste rejält och vågorna var rysligt höga. Vi sökte skydd i Cosy Corner men när det var inte mycket bättre där gick vi tillbaka till vår remsa på Wategos Beach. Tre dagar i Byron Bay hade första kvällen känts som ett stort misstag. Nu två dagar senare kunde vi seriöst se oss själva stanna kvar på obestämd tid, avskurna från hets och storstad. På kvällen gjorde folk sig redo för ännu en partykväll på Aquarius. Själva stannade vi på rummet och tittade på Twin Peaks.

Newcastle

Sista dagen i Sydney gick vi på Sydney Aquarium, något olägligt med låga kamerabatterier. Vi fick nog vänta i tio minuter innan den lilla platypusen (näbbdjuret) visade sig. Stor som en manssko med simfötter som våta solfjädrar hetsade den till allas förtjusning förbi. Det var bara början på akvariet, men nog höjdpunkten. Sen kom humrar stora som koffertar, minipingviner, tio sorters hajar, och inte minst de två dugongerna (typ sjökor), akvariets stolthet, beskrivna som ”verklighetens sjöjungfrur”.

Efter middag på Mother Chu’s Vegerarian Kitchen gick vi till Oxford Street och tog en öl i väntan på att Madde T skulle sluta jobbet. När Elisabet gått på toaletten utbröt plötsligt ett bråk bakom min rygg. En man beskylde en annan man för att ha stulit tio dollar. Glas gick i kras och en stol kastades. Något skärrade smet vi iväg till gaybaren Stonewall. Madde skrattade när hon hörde var vi var. Det var tisdag vilket betydde karaokekväll, lett av en transa som säkert tickade in på två och tjugo. Männen som anmälde sig för att sjunga verkade ha övat på sina uppträdanden hela vintern. Vi fick bland annat höra smäktande versioner av My Heart Will Go On och Don’t Cry For Me Argentina (på spanska).






Dagen efter tog vi tåget norrut till Newcastle för att bo en natt hos mina föräldrars kompis Val. Vi gick av i Broadmeadow och väntade där i 40 minuter innan både hon och vi insåg att vi väntat på varandra på varsin del av stationen. Vi fick en rundtur genom stan. Från Newcastle exporteras mest kol i hela världen, varför hela kusten är fylld av stora fartyg som väntar på att få gå i land och lasta kol. Efter lunch åkte vi till Redhead Beach för att äntligen få bada. Jag kunde inte sluta stirra på alla fartygen som lurade vid horisonten. Jag räknade dom till runt trettio. På kvällen lekte vi med hunden Henry medan Val lagade till en vegetarisk gratäng som kan ha varit något av det godaste jag någonsin ätit. Vi tog receptet.



Vi började torsdagen med att ta bussen in till stan och gå på Newcastle Region Library och Newcastle Region Art Gallery, vidare ner längst Darby Street (som i guideboken beskrevs som ”funky”) och upp igen till centrum där Maddy P och hennes kompis drev fiket Totoro’s Tea House. Hon blev glad av att se oss. Som en del av Renew Newcastle fick de driva Totoro’s några månader utan att behöva betala hyra. Bättre det, tänkte staden, än att ha en massa tomma lokaler mitt i centrum. Sedan stålverket flyttat utomlands hade nämligen arbetslöshet skjutit i höjden och var och varannan butik tvingas slå igen. Mycket riktigt såg vi ovanligt många butiker med någon form av slutrea. Vi gick ner till Nobbys Beach och mötte sedan upp Maddy igen som skjutsade oss till hennes favoritdel av stan, Hamilton, och till The Hill, en kulle med utsikt över hela stan. Vi imponerades av den viktorianska arkitekturen, bondade lite över kanadensiska band och fick sedan skjuts ända hem till Val. Efter middagen bröt världens åskväder ut. Åska i Australien är något annat än i Europa. En enda blixt kunde sträcka sig över halva himlen. Nere på stan igen höll Val oss sällskap i duggregnet tills vi vid tiotiden kunde stiga på vår försenade nattbuss mot Byron Bay.