Rainbow Beach

Vi hade en tidig buss att passa från Maroochydore och Alice som började arbetet lite senare än vanligt på måndagar kunde skjutsa oss. Det skulle ta tio minuter dit. Det gjorde det ju inte alls. Det, samt att de kvällen före tvekat lite om varifrån Greyhoundbussarna gick, blev vårt fall. Jag hann i ögonvrån se en röd buss försvinna iväg och vips fick vi tre timmar att slå ihjäl i Maroochydore. På grund av vår sena ankomst till vandrarhemmet i Rainbow Beach hade vi missat det obligatoriska säkerhetsmötet och tvingades därför vänta en extra dag att få åka till Fraser Island. Det fanns ju sämre ställen i världen att bli strandsatta på.



Den tre dagar långa campingturen till Fraser Island skulle göras i en fyrhjulsdriven jeep med nio andra. Efter tre timmar på stranden, under vilka vi för första gången lyckades bränna oss och få vaderna uppätna av sandflugor, mötte vi vår grupp och fick en genomgång av öns egenheter och faror. Det var ju inte bara världens största sandö vi skulle ge oss på utan även en nationalpark och ett världsnaturarv. I gruppen stack de fyra britterna och kanadensiska Jay ut mest. De övriga var två israeler och två tyskar. Jag anmälde mig inte som förare. Redan vid det efterföljande, kollektiva matinhandlandet visade britterna sin skojfriska sida. Jag hakade på genom att köra fram kundvagnen full med vattenmeloner och undra om de trodde att det skulle räcka. Man förstod nog ganska direkt att vi köpte alldeles för mycket mat. Sen gick vi till bottle shoppen. Ordet GOON hade mött oss överallt i Rainbow Beach – ”Don’t put your goon in the fridge”, ”I’m goon with the wind” osv. Det visade sig vara bag-in-box-vin. Billigt sådant. 4,5 liter för sjuttio kronor. Låt mig bara säga att det även köptes alldeles för mycket goon.