Newtown Festival & Blue Mountains

Det var söndag och Newtown Festival – ballonger i luften, gräshäng och trängsel vid bratwurststånden. Trots vår tidigare helpepp på NEWTOWN FEST DOG SHOW visade sig 09:30 vara något för tidigt för oss, men det fanns även annat gott på schemat. På väg till området insåg vi nämligen att Robert Forster från The Go-Betweens skulle tala i Writer’s Tent om sin bok The Ten Rules of Rock & Roll (Rule #1: ”Never follow an artist who describes his or her work as dark”). Här har vi bara hunnit vara några dagar i Australien och redan springer vi på en av de största. Efter månader av hatt-snack i Sverige gjorde vi sedan slag i saken och köpte varsin hatt. Vi hann med att se The Crayon Fields ännu en gång, lika bleka som på Spectrum, innan vi mötte upp vår nya host Emily och hennes bångstyriga rottweiler Khan. Hon tog oss till en sidogata där hennes kompisar årligen samlades för att undvika festivalstöket. Efter lite plockmat skjutsade hon oss till Ollie för att hämta våra väskor. Hans kompis visade upp en nyinköpt t-tröja med cykelmotiv (ett stort framhjul med mycket ekrar). Ollie berättade att han varit nära att köpa samma tröja. Crayon Fields softade i soffan och vinkade när vi gick. Efter en napp hos Emily var vi tillbaka på kalaset vid sidogatan. Över bordet hängde rosa japanska lyktor och från stereon spelade The Knife, Built To Spill och Islands. Nu var även Beau där. Han och Emily skulle dagen efter åka till Japan. Stämningen var lättare än hos Ollie, folk tilltalade en osv. Deras kompis Maddy P drev ett litet fik i Newcastle. Innan hon gick skrev vi upp adressen. Vi hade ingen alkohol och gav oss iväg med Beau och hans kompis från Queensland för att köpa öl. Tydligen kan man köpa takeaway-öl från många pubar. Men nu var det ju söndag och klockan närmare midnatt, så efter fyra misslyckade försök vände vi tillbaka och kompisen sprang istället hem och hämtade en flaska gin. På vägen hem berättade Emily att hon var född på Salomonöarna. Om vi skulle besöka Söderhavet (lös, lös plan) tipsade hon oss om Vanuatu.






Emily må ha flytt till Japan, men vi fick ändå stanna kvar i huset med hunden Khan, katten Rumi (som sov i vår säng hela natten), hennes magsjuke bror och kompisen Emma. Vi hade bestämt oss för att åka ut till Blue Mountains, så tidigt på morgonen tog vi tåget några timmar västerut till den lilla byn Blackheath. Efter en lunch på ett idylliskt litet fik med vitt staket drog vi på oss våra huvudbonader och började vandra. Blå bergen låg inte långt ifrån byn, men oj vilken naturupplevelse det var att plötsligt, från ingenstans, stå mitt ibland dem. Vi vandrade några timmar, från Govett’s Leap till Evans Lookout, enligt skyltarna en mediumsvår vandring. Väl där såg vi en orm mitt på vägen. Jag frågade Elisabet om hon trodde den var riktig (Hej dum stadsbo). Enligt ett belgiskt par som passerade var det en tämligen ofarlig Green tree snake. För att slippa gå samma väg tillbaka följde vi bilvägen från utkiksplatsen, och hamnade helt fel. Solen stekte mer än okej och vi bestämde oss för att lifta till Blackheath. Första bilen stannade och tog oss hem på några minuter.