Melbourne: Jul

Vi fick nypa oss i armen för att förstå det, men julen stod tydligen för dörren. Man vill ju helst slippa ett besök på Ikea i julruschen, men när vi förstod att de sålde julmust trotsade vi värmen och hoppade på spårvagnen mot Richmond. Inte helt oväntat stod det blonda svenskar och plockade efter lax i frysdisken. Vi höll snattran för att inte avslöja oss och håvade förutom musten in veganska pepparkakor, glögg med saffranssmak, lingonsylt, knäckebröd, senapssås, lösgodis och snapsflaskor med kummin-, dill- och flädersmak. Punschpralinerna saknades. Lägg däremot där till hemmalagad Janssons frestelse, grönkålssallad, rödkålssallad och brysselkål och julbordet var serverat. Falafel och uppskuren korv fick agera köttbullar och prinskorv.

Vår promenad på julaftonsmorgonen längs Lygon St blev inte så stillsam som vi tänkt oss. Inne på Readings ringlade sig kön ända bort till skivavdelningen och säkerhetsvakterna stod på helspänn medan folk till synes på måfå staplade presentböcker i famnen. För australierna var det ju fortfarande dan före dan. Nathans husvänners fest ställdes i sista stund in så Dave, Jules, Ben och Nathan kom på eftermiddagen hem till oss med famnen full av julklappar. I vanlig ordning presenterade jag Janssonen som The Temptation of Mr. Jansson. Ben gillade att julmusten innehöll humle. Snapsen dracks till sång. Ganska fattig, måhända, när vi insåg att vi bara kunde två snapsvisor. Legendariska Dave Boyle, tillfälligt hemma från sitt journalistjobb i Phnom Penh, kom förbi tillsammans med Hayden. Just när mina trogna solglasögon utan förvarning gick mitt itu kom Elisabet på att vi glömt att dela ut julklapparna till varandra. Jag fick ett par solglasögon och en Casioklocka. Elisabet ett par vattenmelonsörhängen. Vi tog med oss kylväskan med öl och satte oss i rondellen utanför huset. Nathan gjorde sig rolig över att australierna kallar gräsplätter av det slaget för naturremsor. För nyzeeländare heter det ju bara gräs. Jess anslöt. När det blev kallt gick vi in och tittade på Karl-Bertil Jonssons julafton. Julaftnar må vara mysiga i Norden, men inget slår dem i solsken.

Strax efter nio på juldagsmorgonen knackade det på dörren och där stod Maria som efter att ha tillbringat exakt hela julaftonen i luften tagit sig hit från London. Otroligt nog var hon inte det minsta jetlaggad. Jess hade bjudit in oss till sitt julkalas för familjelösa så vi tog gratisspårvagnen till Brunswick där Stella, Damien, Matt, Poppy och några till satt på en filt på husets bakgård och åt majschips och drack rosa champagne. Alla var härliga. Stella var akupunktör, Damien tillverkade robotar, läkaren Matt hyllade acetylsalicylsyra. Nathan dök upp, senare Dave och Jules. Veckan före hade Jim mer eller mindre bjudit in oss till en stor julfest på hemlig adress. Ett år hade det dykt upp 900 personer – i år ville de hålla nere det "till mer hanterliga 400". Vi spekulerade hur många taxibilar vi behövde för att i regnet ta oss till förorten Preston tills vi kom på att alla tio personer fick plats i bagageutrymmet i Daves flyttbil. Festen var som tagen ur filmen Dogs in Space. Dave Boyle och Bridie var där. Jim också, såklart, knappt vaken. Jag skämtade om att han kände alla. Han vände sig om för att hämta "han från Stone Roses", men dök aldrig upp igen.

På annandagen behövde vi skräpmat och hamnade på Lord of the Fries i Fitzroy.

Melbourne: Steve Kilbey

Kanske mest för att det var Pips första spelning med Winterplan hade deras manager Jim fixat dem en eftermiddagsspelning på Workers Club, redan klockan tre. Vi stod på listan. Trip-hopiga Togetherapart spelade, baserat på att vi kände alla där till synes utan några vänner i publiken. Winterplanspelningen efteråt satt som en smäck. Mellan två låtar sprang jag till baren och hämtade en whiskey till Dave som gestikulerat till mig från scenen. Bartendern behövde inga instruktioner om hur han ville ha den.

Senare på kvällen på Workers Club skulle det bli en hyllningskonsert till det australiska 90-talsbandet Glide. På affischen stod bl.a. Steve Kilbey nämnd, frontfiguren i The Church, eventuellt landets bästa band någonsin. Eftersom vi höll oss i Winterplans hasor skämtade jag lite om att vi skulle kunna springa ihop med honom backstage. Då hade jag inte räknat in Jim, som ville mer än så. Managern Jim i Hawaiiskjorta, dåliga tänder och örhängen, barndomskompis med Jules syster Bridie, var en riktig lirare med en konstant glappande käft. Som tagen ur en film är det lätt att tro att han bara snackar skit, men oväntat nog visar han sig gång på gång kunna leva upp till en del av allt snack. Vi flinade när han pratade om Steve Kilbey som att de kände varandra väl. Så mitt under vårt samtal om nyfascismens framfart i Sverige försvann han för att plötsligt dyka upp med Steve i hälarna. Jag tappade hakan. Han slog sig ner bredvid mig, ville bjuda på en cigarett och blev sittande och pratade en halvtimme. Trots en svensk ex-flickvän och några års boende på Kocksgatan på Södermalm sträckte sig hans svenska ordförråd till några enstaka ord. Enäggstvillingar, uttalades dock briljant. Han klappade Jim på magen och undrade om han lagt på några kilo.

Efter en vända hem för att mata katten gick vi mot fler konserter på John Curtin Hotel i Carlton, enligt Dave en riktig pub-pub. Inte den enda i den här stan kan man tänka, men det låg nåt i vad han sa. All gratiswhiskey hade släckt Dave, men Nathan, Jules och Ben dök upp. The Ancients, med sin sångare som inte kan ta rena toner, hade liksom så många andra band blivit mycket bättre under de åren som gått sedan vi senast såg dem. Milk Teddy, Leonees bibliotekariekompis, klagade mest på ljudet, men hade en tuff gitarr. Jag var förväntansfull över det återförenade kultbandet Small World Experience från Brisbane, men trots att trummisen gav järnet verkade deras mjuka easy-listening-pop bara göra folk trötta. En efter en försvann publiken ner till baren. Mot slutet var vi bara tio personer kvar, alla sittande på golvet. Till och med den äldre kvinnan som dansat så entusiastiskt den första trekvarten hade lugnat ner sig. Bandet ville inte sluta spela, passerade 70-minutersstrecket. Elisabet var oerhört lättad när det var över.

Adelaide

Efter en morgonkopp hemmavid drog Nathan och jag iväg på vår långresa mot Adelaide, 75 mil västerut. I Ballarat tog motorvägen slut och vi stannade i hettan för att inhandla kylväska, is och öl. Träden började försvinna, de gigantiska vetefälten tog vid. I Horsham, tjugo mil senare, annonserades det för ett tre år gammalt diskotek. Butiksbiträdena undrade vart vi var på väg. Landskapet blev ännu plattare, två öknar på var sida om vägen. Med jämna mellanrum lade Fordens AC av. På rastplatsen vid gränslinjen till South Australia lyfte en hel flock med vita kakaduor från träden. Byarna började bli så små att de inte märktes, förutom Keith som stoltserade med den antagligen inte särskilt populära attraktionen Jeep-på-en-pinne. Det var svårare än planerat att hitta någonstans att campa, överallt lite för mycket stängsel och för tunt buskage. Precis vid ett återplanteringsområde vid Murrayflodens utlopp drog vi dock en vinstlott och kunde sätta upp vårt tält, spela fem omgångar Monopolkortspel och somna gott under det aldrig så klart lysande Södra korset. Jag pekade på Orions bälte. "Jaha, du menar Kastrullen", svarade Nathan.

Högt gräs och sumpmark gjorde att det gick inte att ta sig ner till flodbanken, och vem vet vilka djur som vilade där. Eller ett djur visste vi. Några kliv neråt backen låg som ett bränt trästycke en stor ödla och lapade sol. Vi hade dryga tio mil kvar och stannade för morgontvätt och bönfrukost på ett 60-talsdesignat fik i Murray Bridge. Vid lunchtid var vi framme i Adelaide och mötte upp Nathans välbeställda lillebror Jeremy, hans flickvän Rosie och deras nyzeeländska vänner Tim och Emma. Vi oroades lite över att det överallt flaggades på halv stång. Inte hade vi väl under våra 24 timmar ute i ingenstans kunnat missa något betydlesefullt? Jodå, tre personer hade visst dött i ett gisslandrama i Sydney. Jeremy ville absolut till Kangaroo Island och vi fick kämpa en del för att få honom att förstå att det inte var en resa man bara gjorde sådär över dan. Istället åkte vi alla ut till Port Adelaide där 30 delfiner bor i kanalerna runt cementfabriken. Det blåste mer än jag någonsin varit med om – vid den långa piren vid Largs Bay flög draksurfare närmare tio meter över vågorna. Inga delfiner syntes till. Knappt några människor heller. Däremot gamla lagerbyggnader och stora, fina sandstenshus.

På kvällen möttes vi alla på den nya innebaren Maybe Mae. Jag var övertygad om att Nathan drev med mig när han sms:ade att ingången var en hemlig dörr en trappa ner vid damtoaletterna. Jag tryckte utan framgång här och var på träpanelen, låtsades som ingenting när folk kom för att gå på toaletten – bry er inte om mig, jag står bara här och smyger utanför damtoaletten – tills någon mer införstådd än jag kom förbi och fick upp bardörren. Paret som skulle gifta sig till helgen var där. Jeremy var högljudd, grimaserande och helt olik Nathan. Han visste inte vad en vegetarian var och undrade vad jag åt istället för kött. Det var ingen idé att försöka förklara. Vi pratade lite rugby istället.

I jazzdimmorna på vandrarhemmets balkong frågade en gäst om det var en anteckningsbok jag satt och läste i. Jodå min vän, det är en anteckningsbok gjord av papper du ser. Den allra senaste modellen.

Nathan sov i bilen på en bakgata, som en tydlig kontrast till det stiliga Hotel Grand Chancellor där hans lillebror tagit in. Mitt vandrarhem skulle kosta $25 för ett sexbäddarsrum, men deras billigaste erbjudande hade plötsligt förvandlats till $27 för ett tolvbäddarsrum. Det är mycket folk det. Klockan fem på natten ringde någons väckarklocka. Klockan sex ringde den igen. Och så igen, tjugo minuter senare. Varje gång länge, länge. Det verkade komma från lun bredvid mig. Jag slog på honom med min kudde. Inget hände. Från andra sidan rummet väste någon "Du skaffar dig inga vänner på det här sättet, mate!". När jag gick upp klockan nio sov han fortfarande, täcket av, strumporna på.

Jag fick dagen för mig själv medan de andra åkte ut till vingårdarna i Adelaide Hills. På marknaden såldes ryska piroger, sådana jag aldrig vågade äta i Ryssland på grund av tveksamheter vad degen egentligen innehöll. Jag hälsade доброе утро till bagaren och fick svar att jodå, det fanns ägg däri, men bara lite, bara två stycken! På promenaden till veganbageriet i Forestville som Jo tipsat om tog jag en tofuröra på Bliss Organic Café vars bord hade namn som Hope, Joy, Peace, Love och Smile. Veganbageriet Cherry Darlings, däremot, var rena himmelriket. På väggen referenser till wrestling, Star Trek och Twin Peaks, bakom disken en kopia av Lasse i örontöjsmycken. Det flöt förbi en konstant ström av gäster: pratsamma gubbar i hängslen, barnfamiljer, damer i magväskor, vitsminkade goter. Redan mätt kunde jag inte låta bli att beställa det stora lasset med glass.

Efter att ha lusläst anslagstavlan vid granatäppelträdet vid den rysk-ortodoxa kyrkan och hunnit med ett kort besök på delstatsbiblioteket meddelade de andra att de var tillbaka från sin vinprovning. Jag mötte dem vid hotellets takpool. De hade fyllnat till rejält och kunde inte sluta att om vartannat göra bomben i poolen och att uppjagat diskutera huruvida deras guide varit rasist eller inte.

Nathans storebror Daniel, urtrevlig och påminnande om Ferreira, hade flugit från Europa över USA och anlände en dag tidigare än alla trodde. För att hinna umgås även med honom stannade vi kvar över dagen. Fler bröllopsgäster anlände, en del trevliga, de flesta grabbiga. Det vankades svensexa, men innan dess ville nyzeeländarna absolut klappa koalor – man skulle ju annars kunna tro att de gjort det förut – så vi åkte alla till Cleland Wildlife Park uppe bland kullarna. Jeremy sprang den sista biten till ingången. Överallt ilade det omring små potoroos, en blandning mellan kängurus och kaniner. Thailändarna bredvid tyckte de såg ut som råttor från New York. Jag fnös, gav dem mat och klappade dem försiktigt på nosen. I kön till koalaklappningen stack mig en geting, enligt Nathan stor som ett finger. I mitt försök att återskapa min kängurubild från 2009 sprang jag i utkanten av parken på världens mest muskulösa röda jättekänguru. Han åt så försiktigt ur min hand med sina stora hästläppar.

Vi campade på samma plats som på ditresan. Denna gången blev omgångarna Monopolkortspel ett femtontal. Morgonen efter körde jag till Coonalpyn. Hela byn låg i skugga från den närmsta gårdens gigantiska spannmålssilor. En timme i vänstertrafik, ändå ett litet framsteg, tänkte jag. Bara en gång råkade jag sätta på vindrutetorkarna istället för blinkersen.

Melbourne: 63 not out

Cricketen körde igång. På grund av förra veckans dödsfall var allt känslosamt. I efterhand hade förbundet gått in och ändrat matchprotokollet från Phillip Hughes sista match, från utgått skadad till 63 poäng inte ute. Han skulle för alltid vara not out. ("The nation mourns, the cricket stops, but never be in doubt. That somewhere, far above us, he's still 63, not out", som det sades i hyllningsdikten.) Jag blev gråtfärdig under den inledande 63 sekunder långa stående ovationen, gråtfärdig när Dave Warner nådde 63 runs, och gråtfärdig när samma Warner riktade slagträt mot himlen när han nådde en century. Andra speldagen regnade några timmar bort, och det vet man vad det innebär – att matchen inte kommer att hinna spelas klart och därför sluta oavgjort, hur mycket det ena laget än leder. Fyra dagar gånger åtta timmar av meningslöst spel skulle alltså följa. Men dra på trissor när något hände och Nathan Lyon började plocka indiska wickets på löpande band och Australien sista dagen mot alla odds hann vinna. Medierna talade om undret i Adelaide. Och ni gissade rätt – det gjorde mig gråtfärdig.

Vi tyckte oss se att Melbourne kryllar av välmående äldre damer. Under morgonkaffet på Two on Rathdowne satt de i sällskap om sex personer, skrattade och applåderade högt. Vi började planera vårt arbete på dagarna lite bättre och valde ut några fik där vi kunde dricka starkt kaffe och arbeta i någorlunda ro. En dag 1000£ Bend och 2 Pocket i CBD, nästa dag Depot de Pain. I CBD:s hektiska eftermiddagsrusning trängde plötsligt ett "Herregud, svenskarna!" igenom, vilket visade sig komma från Laurens kompis Mish vars maskerad vi en gång för länge sedan gjort succé på som Freddie Mercury och Richie James.

Med konstant spänning i vaderna efter fyra löpturer i veckan kom jag igång med skrivandet på en roman och kände för första gången att det här så småningom faktiskt skulle kunna gå att ro i land. På fredagen hade turen för vår arbetsplats kommit till Joe's Garage i Fitzroy. Bakom bardisken stod en man som jag aldrig sett se ut så mycket som någon som äger ett kafé med biltema som heter Joe's Garage. Ganska kort, kanske italienare, i bakfickan en trasa.

Det var den 13:e december. Vi nynnade på Natten går tunga fjät, hittade en liten kylväska i badrummet, fyllde den med is och öl och lade oss i skuggan i Edinburgh Gardens. Gänget bredvid oss växte och visade sig obehagligt nog vara cirkusfolk som började gå på lina och trixa med rockringar. Deras trebente hund Myrtle levde rövare. Just när vi somnade till en sekund stod hon dreglande över våra ansikten och ville hälsa. Morgonen efter skulle Nathan bila 75 mil till Adelaide för att i några dagar träffa sin bror som skulle flyga över från London för ett bröllop. Elisabet hade några intensiva studiedagar framför sig, och någon måste ju ta hand om katten, men jag bestämde mig för att följa med honom. Vi tog en öl på Newry Hotel för att diskutera igenom det hela, Nathan med världens största skiftnyckel bredvid sig. Han hade nåt projekt på gång. På vägen hem i mörkret kelade vi med en katt. Inget konstigt med det. En bit bort stötte vi på ännu en katt på trottoaren, satte oss på huk och kallade på den. Dess huvud var kanske lite litet, svansen kanske lite stor, men jag fortsatte mitt "kss kss" och fick den att klampa fram till oss tills den några meter ifrån oss visade sig vara ett klätterpungdjur. Välkomna till Australien, Andersson-Edin, sade den.

En halvtimme före avfärd hörde Nathan av sig. Flyget från Dubai var överbokat varför hans bror skulle bli en dag sen. Vi bestämde oss för att skjuta upp vår resa till morgondagen.