Melbourne: Ankomsten

Kön till passkontrollen tog nästan två timmar, men inga frågor ställdes, inget baggage behövde visas upp. I ankomsthallen mötte oss Nathan med en stor kram. Det var lördag morgon. Luften var så mycket enklare att andas än den i Filippinerna. På Rae St öppnade Ben dörren, och där var Dave med en tofs i håret. I sista stund hade han kommit på att han inte kunde hämta oss på flygplatsen eftersom han numera kör en minibuss med bara två sittplatser med vilken han extraknäcker i den egna flyttfirman Cheap Arse Moving.

Det var surrealistiskt att gå längs Brunswick St, över fyra år sedan senast. En ny veganrestaurang och en ny veganshop hade öppnat. Den skäggige gubben med skinnbyxor och cowboyhatt stod fortfarande kvar i korsningen till Rose St. Vi åt på Yong Green Food, jag ett lass vegansk phở jag nästan försvann bakom. Hur länge hade jag inte förgäves letat efter det. Alla detaljerna – hälsningsfraserna, inredningen, stämningen – så bekant och ändå så nytt. Hemma vankades det barbecue. Nathan och jag kämpade med grillen, Jules hade gjort gratäng, spett, sallader. Mads hade med sig sin filmskapande man Jean-Philippe. Där var också Pip, den nya trummisen i Winterplan, konstnären Jess och Larissa, nyss hemkommen från två månaders bergsklättring i Europa. Det skrattades åt att jag efter fyra år utanför landet valt att köpa ett sexpack Carlton Draught. Nathan pratade gärna om sin pågående hembränning som enligt Dave varit nästan nästan nästan klar i över en månad. Trevligheten var överväldigande.

På söndagsförmiddagen skulle Winterplan repa, precis utanför vårt rum, med Daves syster Clara på keyboard. Hon var nästan en kopia av Dave, händerna fulla med broschyrer från ett meditationscentrum hon tyckte vi skulle besöka. Så körde de igång Siren song, exakt samma låt som Dave skrev och dagligen fyllde lägenheten med på hög volym när vi bodde tillsammans på Hanover St. I Daves värld gäller det att skynda långsamt. Fast den lät mycket bättre nu, det får man ge honom.

I utbyte mot att vara kattvakt skulle vi bo sju veckor gratis på Drummond St medan Leonee och Alex reste jorden runt. Deras hagelbösseradhus vid den albanska moskén var så djupt att ett rum bara användes för omklädning och ett annat bara som bibliotek. Katten Finn höll sig på avstånd. Vi tog en somrig pint Mountain Goat på Tramway Hotel och diskuterade systemet för nästa veckas obligatoriska delstatsval. Ska man rösta på något annat parti än de allra största måste man rangordna alla de ungefär 99 partier som finns. Vi gick förbi Edinburghs Gardens. Allt kändes fortfarande så overkligt. På Rae St bjöd Ben på hemmagjorda vårrullar och dippsås. När Dave kom hem från en körning slängde vi på Gravity och störde oss på en överspelande George Clooney.

Medan regnet öste ner kollade jag på Pacquiaomatchen. Han knockade Algieri sex gånger och vann stort på poäng. Nu var det fest i Manila kan man tro. Dave körde över våra väskor till Drummond St varefter vi mötte upp Jules, Ben och Pip för att se Interstellar på Cinema Novas billiga måndagar. Dave bjöd på öl, Ben på jordgubbar och nyzeeländsk choklad.

När vi kom hem hade Finn pissat i Elisabets ryggsäck. Vi fattade vem som bestämmer.

Puerto Princesa - Manila - Kuala Lumpur

Vi hade förra gången gjort rätt val när vi tog bussen mellan Puerto Princesa och El Nido. Benutrymmet i den en timme snabbare minibussen var så dåligt att paniken kittlade en i nacken. På Hibiscus Garden Hotel i Puerto Princesa uppgraderades vi till ett 50 m² stort King room, med egen trädgård och hängmatta. Från en mulen himmel föll sporadiska droppar, följt av några minuters hysteriskt skyfall. Medan Elisabet skrev på sin hemtenta i foajén tog jag en timslång helkroppsmassage på rummet. Vi hade inte hunnit ta ut några pengar så pinsamt nog kunde jag efteråt inte betala den inringda massören förrän receptionen kallades in. Våra dykcertifikat hade tryckts i Puerto Princesa så vi hade fått en adress till dykcentret Aquaholics där vi själva kunde hämta ut dem. Den brittiske ägaren hade tre vita Bichonvalpar och ville inte sluta prata. Efter att mitt bankkort fastnat i den första bankomaten fick vi äntligen ut pengar i den andra och åkte norrut till Gypsy’s Lair Art Cafe där vi mötte upp soffsurfaren och konstnären Mell, på nätet känd som Super Funky Mama Monkey, och hennes dj:ande pojkvän Davi. Självklart kände de väl till Jova i El Nido. Efter att han varit full och oförskämd bektraktade hon honom som sin svurne fiende. Med Mells hjälp kunde vi få in lite köttfria filippinorätter. Deras tubacocktails av palmvin, med finurliga namn som Tubajito och Tubacolada, var däremot slut.

I Manila stod trafiken still som vanligt. Det affischerades för söndagens boxningsmatch med landets stolthet Manny Pacquiao, världens bästa boxare. Jag grämde mig ordentligt över att vi skulle hinna lämnat landet innan dess och frågade taxichaffören vad han trodde. "Alla faller för Pacquiao", svarade han. "Algieri kommer gå ner i tredje." På trappen till Gregs vackra japanska villa viftade en ny ivrig hund på svansen. Så som vi tidigare lämnat kvar våra resväskor hade en gäst lämnat kvar sin hund. Med tungspetsen hängande utanför munnen pinkade han mest överallt och verkade inte förstå hur man gjorde när man umgicks med andra djur. Greg beklagade sig. Han hade inte planerat att driva en kennel.

Vi tog oss till Makati och den nästan helt fullsatta restaurangen Corner Tree Café där deras veganska meny med valnötsburgare, tofu teriyaki, chokladkaka och glass fick oss att baxna. Manilas Debaser, Saguijo, låg en bit bort, denna gången öppet. Fem band skulle spela. Ungdomar i stora glasögon gled omkring. Vitlöksdoften på uteserveringen var bedövande. Med dalande ögonlock orkade vi bara med första bandet, Shirebound and Busking. Öppningslåten var riktigt bra, sen slutade det att vara intressant.

Greg ringde in sin privata taxichaufför för färden till flygplatsen. Vi hade inte vågat berätta för folk att vi skulle flyga med Malaysia Airlines. De tryckte så mycket på säkerheten att det inte gick låta bli att tänka på bolagets historia. I Kuala Lumpur i Malaysia hade vi fem timmar till övers. Elisabet skrev klart sin hemtenta innan vi letade oss igenom terminalen som snarare var en galleria innehållandes en undangömd flygplats. På lågprisflyget Air Asia kostade till och med filten extra. En man i keps en bit bort började skvätta juice och svära okontrollerat. När han tystnat rullade vi ut min sovsäck och somnade gott.

El Nido, dag 13

Under två veckor i hundmeckat El Nido hade vi sett tusentals hundar, men bara en i koppel. Det var ytterst motsträvigt den gick med på det. De övriga verkade leva i en annan dimension, antingen dåsande precis mitt på gatan eller hastande till ett hundparty på andra sidan stan. Någon ögonkontakt lyckades man sällan få.

Sista dagen valde vi att återvända till Nacpan beach. Denna gången var vågorna stora. Tre gånger fick de min vita rumpa att blottas. Bredvid oss låg fransmännen från gårdagen med sina läsplattor. Med en dunk föll strax bakom oss en mogen kokosnöt ner från en palm. När solen vänt svärmade sländor i grupper om fem hektiskt omkring några meter upp. Jag förstår inte hur, men fransmännen hade plötsligt fått upp nöten och gröpt ur den. Vi ville ställa oss in hos de många hundarna, men eftersom de var så ointresserade av vår veganmat testade vi istället att hälla upp lite sötvatten i frisbeen, vilket fungerade. Även den lilla valpen drack, tills hon satte foten i vattnet och blev så förvirrad att hon sprang in under ett bord och somnade.

Under de två milen hem gled svalorna fram som pilar över de klargröna risfälten. Vi hojtade högt vid varenda djur vi passerade – kultingar, killingar, kycklingar. Vår tuk-tuk-förare måste ha undrat vad det var för fel på oss, men när vi passerade en liten hårig vattenbuffelunge saktade till och med han ner farten.

Jag var stolt över att vi efter flera veckor i Asien inte bränt oss. När vi kom hem upptäckte jag att jag bränt mig. På tv:n snurrade mexikanska såpor dubbade till engelska.

På Mezzanine var det happy hour. Elisabet behövde plugga, och det gör man ju aldrig så bra som med Berlintechno i högtalarna och en Blue Lagoon i handen. Efteråt svek vi Blueazul för att testa restaurangen Sei Nazioni. Det italienska köket måste verkligen vara det mest spridda i världen. Stället var helt tomt, förutom vi och katten Boricat som oväntat glatt lät sig matas med spaghetti och tomatsås. Är man uppväxt på en italiensk restaurang så. Vid kapris drog han dock gränsen.

Min bränna tillät ingen massage, men Elisabet kunde väl unna sig en manikyr på Jasmine massage, vägg i vägg med Art of Touch men med samma personal. Denna gången blev uppståndelsen vi orsakade ännu större. De fyra kvinnorna gav sig inte. Visst var vi väl skådespelare? De hade sett oss i en film de "inte kom på namnet på". Om det bara var ett charmerande spel som de utsatte alla kunder för gjorde de det bra. Ytterligare två kvinnor drogs in i kretsen, det pekades och smusslades. Den äldsta av de sex gick för att vila, men bakom hennes skynke kunde man fortfarande höra henne drömskt mumla "actor, actor". I smyg försökte kvinnorna i dörren fota oss med sin Nokiatelefon. När vi gick därifrån kastade jag en slängkyss till den mest betuttade. Bakom våra ryggar utbröt ett vilt tjut.

El Nido, dag 9-12

I två dagar hade vi tragglat oss igenom halva läroboken i dykning; nu var det dags för kursen på Adventure Scuba att börja på riktigt. Under förmiddagspasset var vi tvungna att pausa instruktionsfilmen för att lokalisera vilken donna som den vackra rösten som överröstade allt längs Serena Street tillhörde. Det wailades så passionerat att klockorna stannade. Döm av vår förvåning när det visade sig vara Christian som satt i disken till Stingray och sjöng med i Youtubevideos med hörlurarna på.

Vår privatlärare, El Nidobördige Bernie, gick in för sin roll och var mäkta trevlig och pedagogisk. I det lilla klassrummet med knott runt fotknölarna pratade vi dykarsjuka, emboli, kvävenarkos, Boyles lag, tidvatten och annat kul. Varje gång han sa "a lot of air" var jag helt övertygad om att han skämtade och sa "a lot of beer". När man dyker djupt behöver man mycket öl. Hehe, svarade jag. Det är nåt med filippinernas sätt att säga f som låter p (och ett tonande p blir b). Först klockan sex var vi klara för dagen. Ivy i receptionen hade då oroligt frågat oss fyra gånger vilken mat vi kunde och inte kunde äta inför de kommande dagarnas luncher. Jodå, jackfrukt skulle bli bra.

Morgonen efter infann vi oss klockan åtta för test av utrustning. Man förväntas börja utbildningen i pool, men någon sådan finns inte i El Nido. Vad som däremot finns är fasligt mycket fint vatten, så vi tog båten till Paradise beach för att i det tjugoniogradiga vattnet träna återfå tappad regulator och tömma vattenfyllt cyklop. Vips så skulle vi sedan ner, och lika vips hade den försiktiga sluttningen tagit oss till 12 meters djup. Färgerna var bleka. Bernie plockade upp en blåfläckad stingrocka från sandbotten. En trött blåsfisk tittade stint på oss. Längre bort gled en giftig fugu förbi.

Efter lunch gick vi ner till 12 meter igen. Vi kämpade lite med vår flytkraft. Det är mycket det dykning handlar om, att med hjälp av dykvästen lyckas sväva på ett kontrollerat sätt. En ståtlig drakfisk smet in i en håla, men lockades fram igen. Det sötaste är nog ändå clownfiskarna, som oroligt vilar i sina små dungar av havsanemoner och nervöst stirrar på en när man glider förbi. Efter att fått high-five av Bernie klagade han på muslimerna i Mindanao och undrade om det stämde att det aldrig blev ljust i Sverige. Tröttheten var stor, så trots lördag tog vi efter kvällens strömavbrott bara en obligatorisk falafel combo på Blueazul och en strandpromenad där vi med mina nyinköpta 80-talstofflor hjälpte tillbaka en uppspolad blåsfisk.

Första dyket för dagen hade vi planerat till 16 meter, men det råkade bli 18, 1. En hummerstor mantisräka kom lekfullt framflaxande på botten. Med på båten var tysken Anander som vanligtvis jobbade som snickare åt Ikea och bodde i en van i Perth. Vi gjorde lite räddningsövningar, såg vulkanliknande anemoner, högre än oss. Under fjärde dyket funkade plötsligt min flytkraft perfekt. Och just då, på 14 meters djup, fick vi äntligen se en sköldpadda. Den satt på botten och smaskade på en korall med en blå fisk virvlande runt den för resterna. Den tittade upp. Liksom vi en besökare från land. Jag ville inte simma därifrån.

Egentligen var vi klara med dyk för kursen, men Bernie klämde in ett bonusdyk vid blåsiga North Rock där vi stötte på ett helt stim med enhörningsfiskar. Jag fick problem med mitt väldigt läckande cyklop, men så fort jag gjorde något-är-fel-tecknet var Bernie där på två sekunder.

Vi hann hem för en snabb dusch innan vi begav oss tillbaka till dykcentret för det sista teoriprovet. Allt böljade – stolen, bordet, huset – men med 99 rätt av 100 gick vi därifrån med varsitt dykcertifikat. Hurra!

Uppfyllda tog vi en pasta på Artcafé och gick sen till Jova Moon Bar som sades vara bra men som såg så ovanligt tråkigt ut från gatan. Kanadensaren Jova var den mest pratsamma på ön. Han gled omkring ganska så rejält lullig medan hans filippinofru skötte baren. Det spelades beer pong med tusen regler, vi tog en romshot. Sen blev det band, Rewind, med en gubbe på bongas. Sångaren Janice flinade efter allt hon sa. Gång på gång påtalades att alla var tvungna att komma upp och sjunga. "Ni måste. Hehe". Jova var väldigt bestämd och spärrade till och med vägen när någon försökte gå. Det fanns bara en utväg. Representerande Sverige gav jag mig på Cardigans Lovefool och tillägnade låten "Sverige, som ni alla vet är känt för tre saker: mångfald, homosexuellas rättigheter och ... socialism!" Baren brast ut i en okontrollerad applåd. Versen gick bra, men refrängen slaktades så det stod härliga till. Filippinerna bredvid blev till sig när de förstod varifrån vi kom och berättade om sin stora välgörare, svenskan Sanna som dök upp en månad om året och drev pub och ägde ett hotell på ett berg i Sverige. "När hon kommer hit igen får jag jobb på puben", berättade mannen. Det lät lite sorgligt. Deras nyfunna kompis, Pablo från Gran Canaria, gav tillslut med sig och gick upp och drog av en falsk La Bamba.

Måndagen tillbringades på stranden vid Beach Shack. Hundarna tiggde, en frys och femtio kilo palmblad fraktades därifrån med båt, några britter hyrde en surfbräda med paddel. På kvällen, före falafelcombon, pratade vi för sjätte dagen på raken med Bernie och Ivy på Adventure Scuba. Utanför i skuggorna satt vår kapten och Christian och vägde på sina plaststolar medan någon plinkade på en gitarr vars toner gled in i loungemusiken från Artcafés övervåning.

El Nido, dag 5-8

Det finns inga bankomater i El Nido, och ganska snart insåg vi att våra 25 000 uttagna pesos inte var nog. Det där med att göra upp en budget skulle man ju kunna behöva lite hjälp med. Vi kunde heller inte fortsätta att göra alla våra inköp på Artcafé, som tog kort. Så god var inte deras vegancurry. Efter att hört oss för på flera ställen guidades vi ner till hamnen och den lilla bensinstationen där en kvinna som knappt öppnade ögonlocken snabbt nickade på frågan om det här gick att komma över kontanter, så länge hon fick se våra pass. Med känslan att vi nu blandades in i någon småskalig pengatvätt gick vi ändå därifrån med 10 000 pesos.

Efter ett dygn av intensiv feber var jag på benen, något ostadiga. På lördagen hade vi gett upp att hitta restaurangen Blueazul när vad som såg ut att vara ett granngarde informerade oss om att den stängt. Det hade den ju inte, upptäckte vi nu. I lyckan över deras falafel combo-tallrik drog vi av ett parti yatzi. Jag lät ägaren veta att det här var den godaste veganmaten i stan.

Morgonen efter var det båttur igen, denna gången C-turen, en bit längre ut i skärgården. Med på båten var ett taturerat holländskt par, ett drygt holländskt, ett tyskt med barn och Marco och Claudia, samma tyskar som från A-turen. Även de hade hunnit vara sjuka sen senast. Deras Hamburg- och Lübeck-dialekt klingade fint i mina öron. Första stoppet var en övergiven resort som börjat byggas av en tysk affärsman på 80-talet. Kvar fanns spöklika rum och ett kapell. Ett Full moon party här hade varit något. Sen var det snorkling med fiskar så kamouflerade att det inte gick att se vad som var fram och bak, clownfiskar gömda i böljande havsanemoner, runda fiskar med hundansikten och femarmade sjöstjärnor, djupblå och stora som pizzor. I en lagun simmade en liten orm in under stenarna vid våra fötter. Jag frågade guiden om den var farlig. Han skrattade. Oklart vad det betydde. När vi lade till för lunch identifierade jag på femtio meters håll två fotande ungdomar som ryssar. De anlade liksom en pose för mycket. Och visst hade jag rätt. De hade en del att säga om pengaflödet till Moskva. På vackra Hidden beach hade det tydligen ståndat bröllop i amerikanska Expedition Robinson en gång. Det kunde man förstå. Ena holländaren blev biten i knäet av en clownfisk. Det var den dryge, så vi log i mjugg. På nästa stopp, bredvid flygfiskarna, simmade en sköldpadda omkring. Djupt nere vid botten låg en meterlång flöjtmunsfisk med ögonen nästan mitt på kroppen. Det bästa hade vi dock kvar. Utanför Helicopter island skulle vi precis ge upp för dagen, ångrade oss och tog oss en bit längre ut och höll på att sätta snorkeln i halsen när vi fick se en prickig örnrocka graciöst simma förbi. Den flög så vackert och harmoniskt, lugnt flaxande, som en utomjordisk rymdfågel.

På kvällen bokade vi in oss för en tredagars dykkurs.

Vi ville ha strand, så efter sojamjölksfrukost från balkongen med fyra kattungar lekandes på andra sidan staketet, hyrde vi en båt hos Christian på Stingray. Han uppfattade Elisabets namn som Ajmlizzie och tyckte hon var slående lik artisten Jessie J. Båten släppte av oss på den öde stranden på Helicopter island för att hämta oss klockan fyra. Några regnmoln gled förbi, några dykbåtar likaså. Annars var allt lugnt. Fisken med hundansikte var där igen. Vi åt solvarm mango och bönor i tomatsås. Som på en given signal tittade alla strandens krabbor opp för att påbörja sitt hålgrävande och sandkånkande.

Vi fick ligga i för att hinna med happy hour på Artcafé. Medan Elisabet gjorde lite skolarbete framför en Golden Margarita kände jag mina två Black Russian ta ganska bra. Appletini-Andreas gjorde sig icke besvär. För middagen ändrade vi våra planer när vi fick syn på ett mysigt ställe som erbjöd vegetariska burgare. På plats insåg vi att vi hamnat på svenskhaket som Henke tipsat om. Inom kort strömmade Imperiet och Bob Hund ur högtalarna. Burgaren visade sig vara en omelett, så den fick åka tillbaka till köket igen. Två svenskar haltade halvskadade in och förvånades mäkta över att mötas av Per Gessles stämma. Underligt och pinsamt att det verkar finnas en skev bild av Sydostasien – halmtak, neonlysen, renlighet – som lockar till sig svenskar som björnar till honung.

Vi hade blivit allt mer sugna på någon form av massage och slog till på Art of Touch. Vi skulle ha varsin pedikyr, men utökade det även med en timslång fotbehandling. Sju-åtta kvinnor blandades in. Två gånger frågade de om vi var skådisar. De hade sett oss på tv, tyckte de. Med tio minuter kvar somnade jag. Det fnissades lite när även jag envisades med att vilja ha nagellack. Två fulla killar från Miami dök upp för aloebehandling. Efter fem minuter snarkade den ene.

Innan våra dykäventyr skulle börja behövde vi mer strand. Ursäkta tjatet, men Nacpan beach var verkligen den finaste stranden någon av oss varit på. Tuk-tuken dit var 45 minuter av seriöst håliga grusvägar, sneda basketkorgar på gräsplaner, sprättande hönor, sovande hundar och leriga vattenbufflar i risfält. Det var inte läge för snorkling, men väl frisbee och hopp i medelstora vågor. Ett tiotal backpackers, ledda av en fluffsig brasilianare, hade funnit varandra och höll låda. I tuk-tuken på väg hem rusade en skällande hund ikapp oss och högg efter Elisabets arm. På kvällen åt vi italienskt knaprig pizza på omtalade Altrove. Det stora bordet bredvid hade reserverats, och vilka dök upp, om inte brasilianarn och hans gäng från stranden.