Waipoua Forest, NZ

Det var ett 30-tal mil att köra så vi kom iväg tidigt, stannade i Kaitaia för mackor, pommes, riktigt kaffe och riktiga eluttag. Vi fick fortsätta in i landet ända till Kaikohe innan vi kunde svänga av ut mot västkusten. På bilstereon snurrade avsnitt efter avsnitt av poddsändningen Serial, men vi blev inte kloka på den. I Omapere återvände havet för en stund innan Waipouaskogen tog över och trädgrenarna började hängde allt längre in över körbanan. Det allra största kauriträdet stod där, Tane Mahuta, skogsguden själv, 51 meter högt.

Dagens utvalda campingplats låg mitt inne i skogen bredvid en utstakad skogspromenad, var och varannat träd ett kauri. Betydligt fler än var och varannan av campinggästerna var tyskar. Vår gissning var att alla var tyskar, förutom de två senkomna dyksyntharna. I mörkret ropade de efter mig: "Du tappade din...Zahnbürste". Jag förstod att de kände sig precis som vi, nyanlända i ett tysktalande skogsrike.

Något vaknade i oss när vi i gästboken läste att en turist förra veckan sett en kivi klockan två på natten. Vilda kivier ser man bara inte. Skulle vi någonsin vara med om det fanns vår lilla, lilla chans här. Vana vid att lägga oss tidigt tvingade vi att hålla oss uppe till elva, virade röd cellofan om våra ficklampor och följde stigen ut i mörkret. Några tyskar smög liksom vi omkring. Att skogen var skyddad innebar att man inte fick avvika från spången. Tjugo minuter in tyckte vi oss bestämt höra kivisteg, helt baserat på hur den vita kivin betett sig i mörkerrummet i Wairarapa. Alla tyskar gick vidare men vi blev sittande, medvetna att kiviernas revirtänkande antagligen gjorde att de höll sig på avstånd från varandra. Stegen kom närmare, men inte nära nog för våra röda ljuskäglor. De dog ut, återvände en bit bort. Det kunde inte vara en vanlig fågel, stegen var för tunga, kunde inte vara ett klätterpungdjur, ljuden för regelbundna. Det var lite tacksamt att man bara behövde spana i marknivå – kivin kan inte bara inte flyga, utav alla flygoförmögna fåglar är den dessutom den allra mest flygoförmögna – men träden stod för tätt, bladen var för mångtaliga, skuggorna för breda. När en buske rasslade till, åter igen någorlunda i närheten, rusade en adrenalinkick rakt upp i skallen på mig. Men det var inte nog, allt som syntes var kvistarnas spöklika skuggor. Det gick ytterligare en halvtimme innan stegen återvände i vår riktning. Och sen kom den plötsligt gående, den lilla hårbollen till fågel, helt oberörd av oss och våra ljusstrålar. Den pickade ihärdigt i marken några meter bort, strövade omkring i fem-sex minuter och letade efter mat innan den försvann tillbaka in i de mörka buskagen. Två tyskar hade storögt smugit upp bakom våra ryggar, lika imponerade över vad de sett som över vår 80 lumen-superficklampa.

Vi lämnade hyrbilen i Whangarei, bredde våra mackor vid floden och köpte några begagnade souvenirskedar. Tanten i kassan hade hört en kivi en gång, det var det närmsta hon kommit. Vi tog bussen till Auckland, hukande bland allt folk, redan längtande ut i vildmarken igen. Sunflower var stängt så vi tog en promenad längs vrålåken i Viaduct Harbour och Wynyard Quarter. När vi försökte göra en topplista över allt vi sett i landet räckte fingrarna inte till.

Far North, NZ

Nya Zeeland handlar om natur, sade folk, och vi förstod det nu. Med fem nätter kvar i landet ville vi därför lämna städerna och tälta ända in i kaklet. Vi hämtade ut en ny hyrbil, denna gången oroväckande nog med manuell växellåda. Det tog en dryg timme av motorstopp och osande koppling innan jag och de känsliga pedalerna bekantat oss. Sara kunde inte överge civilisationen så länge som vi tänkt oss och hoppade av i Paihia i Bay of Islands. Vi tog en burrito på El Cafe, plockade fram broschyren över de 121 statliga naturvårdscampingplatserna på Nordön och ritade upp en ungefärlig rutt. De kommande dagarna skulle de vidsträckta sandstränderna flyta samman något, alla vackra, ödsliga; tiden stå still och bädda in oss i det böljande landskapet.

Första stoppet blev Matauri Bay. I det brända gräset spelade några barn cricket med squashracketar och tre vedklabbar som wickets. En skällande hund jagade de få bilar som passerade. Vi campade i Puketiskogen inne i landet, påbörjade en nattlig promenad i kauriskogen men slutförde den först dagen efter. Kauriträden är sannerligen spektakulära. Stora, gudalika, tusen år gamla, grenarna så feta att de ser ut att ha drabbats av gigantism. I klykorna fiberliljeaktiga växter som pompomkvastar, som blommor på en solig balkong där man vill krypa upp och låta själen fyllas av grönska och kvällssol. Och samtidigt med ytliga rötter så känsliga att hela deras existens hotas när turisters skitiga vandringskängor för in främmande jord i området. En hel mytologi som står och faller på en kittlande nysning.

Vi åkte genom Kaeo, tillbringade större delen av dagen på stranden i Taupo Bay. Ännu längre norrut svängde vi ut på Karikarihalvön. Knappt några människor syntes längre till. I Whatuwhiwhi verkade bara en person jobba: hon skötte både affären, macken och den angränsande spritbutiken. Ute på udden campade vi vid Maitai Bay. Flickan i familjetältet mittemot som vi först identifierade som den 12-åriga dottern visade sig vara tonårsmamma, bakom dem två förälskade tyskar som såg ut som holländare. Vi skulle bara ner och känna på vattnet men det var så varmt och stranden så fridfull att jag inte kunde låta bli att kvickt se mig om och smita i för ett nakenbad. Förmiddagen efter stannade vi kvar för en förlängd strandsession innan vi gjorde oss redo att ge oss ut på landets allra nordligaste landtunga och dess ände Cape Reinga. Vägen slingrade tio mil, hela tiden längs stora sanddyner på vår vänstra sida, steg, steg ännu mer tills de eviga haven framför oss fläkte ut sin allra blåaste horisont. Ni har kommit till världens ände-känslan var påtaglig. Det var hett. Tyskarna som såg ut som holländare var där. Området var ett av de allra heligste för maori, platsen där själarna tog farväl av världen och flög eller seglade iväg mot det ursprungliga hemmet. På en av de yttersta klipporna stod fortfarande trädet vars rötter fungerade som trappsteg ner och ut mot efterlivet. Utanför fyren kraschade Stilla havet in i Tasmanhvaet.

Av de två campingplatserna i närheten valde vi Spirits Bay. Enligt maorimytologin gjorde själarna något även där, men det gick inte riktigt ihop med vad de gjort borta vid Cape Reinga så vi lade det åt sidan. Våra själar pustade dock ut, vi hade hamnat rätt. Vi parkerade under ett träd, runt oss branta kullar med betande hästar. Platsen hade alla rätt. Vi skulle bara ner och känna på vattnet – ja, ni har hört det förr. Den här gången behöll jag dock mina Novgorod-kallingar på. Vi kaxade oss över att det i campingbroschyren fanns en liten asterisk om att inte glömma insektsmedlet, men efter nudlarna, kikärtscurryn och yatzyomgången var myggen plötsligt överallt. Vi mös tryggt in i tältet, noga med att inte släppa in ett endaste flygfä. Just då kom regnet. Vårt lånade tält hade i stort sett inget yttertält, ett faktum vi aktivt försökt att inte låtsas om. Några timmar höll det ändå tätt innan droppandet blev för mycket. När vi tände ficklamporna höll vi på att sparka bakut när vi i taket upptäckte ett helt täcke av ett 60-tal skräckslagna myggor. Vi övergav slagfältet och somnade gott i bilen. Det jag tolkat som reservpinnar, insåg vi dagen efter, skulle använts för att spänna ut minitaket. Inga isatta pinnar betydde hål för myggen att komma och gå som de ville. De bet oss dock extremt lite, varför jag i efterhand tänker att de nog bara ville fly regnet, stackarna.

Solen var tillbaka och fortfarande fanns en attraktion kvar att besöka – sanddynerna längs Ninety Mile Beach. Lite sand har man väl sett förr, tänkte man, utan att inse att man skulle plockas upp och sättas ner mitt i en böljande öken. Vi hyrde en bodyboard, det är vad man förväntas göra, och kastade oss ut för backarna, ungefär dubbelt som höga som vi trott. Vi gick en kilometer i den omväxlande hårda och mjuka sanden och spande in stranden på avstånd. Jag förväntade mig att när som helst gå rakt in i en hägring eller allra minst ett oxskelett.

Tillbaka på Spirits Bay, förbi två svarta nyazeelandstrandskator som till synes gick och städade strandkanten, hittade vi ett eget litet hörn bland klipporna. Ovanför oss skymtade grottor utanför vilka hästarna och ponnyerna utan att titta upp ostört betade. Som en underbar kontrast till paradiset läste Elisabet Stig Dagerman, där ödlorna är uppsvällda och de infekterade såren inte vill läka. Vi åt vår sista pasta och skyndade ner till solnedgången, till början en brand bakom bergen över ett babyblått hav och Barbierosa moln. När glöden falnat vaknade plötsligt den andra halvan av himlen. Vi gapade av häpnad. De röda och rosa färgerna ändrades för varje minut som gick, tre sorters moln svävade sida vid sida. Vid vattenbrynet hade de två nyazeelandstrandskatorna kört in sina långa röda näbbar i fjäderskruden och somnat. Vad än maorisjälarna gjorde där på stranden, gjorde de det under de där tjugo minuterna.

Poor Knights Islands, NZ

I Northlands största stad Whangarei bodde vi en bit från centrum, men nära dess vattenfall. Vi förvånades inte över att även denna staden hade ett alldeles eget vattenfall, konstigt vore det annars. Trots ett stenkast från den trafikerade bilvägen mot kusten var det beläget i en pittorisk liten sänka. Vi hade hunnit med några vattenfall den senaste veckan, men det här tog nog priset som det finaste. Stigen till det fortsatte längs en bäck som rann genom skogen, ut över ängarna och in de fem kilometerna mot staden. Efter råkostlunch på Nectar gick Elisabet loss i andrahandsbutikerna. Jag förälskade mig i en brun plasttermos och hamnade i en diskussion med en äldre herre som över VHS-kassetterna ville påpeka hur många kvalitetsprodukter som gick att hitta i butiken. Det var smått otroligt! Plötsligt hade samtalsämnet svängt till hur pianon är digitala och gitarrer analoga, vilket väl i alla fall nästan stämmer. I sista stund lade han undan sin Robert Ludlum-deckare och gick för att köpa ett kassettband med klassisk musik.

Det fanns flera intressanta dykplatser i landet, men nästan alla verkade eniga att den allra bästa var Poor Knights Islands, ett naturreservat några mil ut från ostkusten. När till och med självaste Jacques Cousteau har med den på sin världsomfattande topp 10-lista kan det ju inte vara annat än bra. Vi hämtades upp klockan halv åtta av Chris, en man som alla norr om Auckland verkade känna. I vår enfald trodde vi att han bara skulle skjutsa oss till hamnen i Tutukaka, men Chris gillade att prata, och passa på att prata tänkte han göra. Halvvägs stannade han till på en kiwiplantage för att förklara skillnaden mellan de olika odlingsvarianterna. I bilen satt vi, en brasilianare och skotska Cleo. Alltså inte en enda tysk, vilket fick Chris att ärligt utbrista i ett hurra.

I Tutukaka var det full rulle. Ett oväder hade de senaste två dagarna ställt in alla dykningar varför vi nu var 30 personer som samtidigt skulle ut i den fräsiga motorbåten. Den lilla kanoten vi givit oss iväg på i Filippinerna kändes avlägsen. Rester från ovädret gjorde att vågorna ut till öarna var höga. Kanske främst eftersom det hela tiden viftades med spypåsar gick det inte låta bli att bli illamående, några av oss rejält. Den småsliskige kaptenen, 25+, till skillnad från dykinstruktörerna som snarare var runt 20, blandade in så mycket skämt i säkerhetsinformationen att det tillslut blev omöjligt att förstå vad som var vad. Vår tilldelade instruktör var svensk, gissningsvis överklass. Vi gick ner i grupper om fem. Det mesta kom till oss igen. Det kryllade av frökenfiskar, i en skreva gapade en gul muräna stort. På 18,5 m satte jag mig på huk för att nå 19 jämnt. Flytkraften fungerade bra, men måhända var vi lite bortskämda efter det 29-gradiga filippinovattnet. Under det andra dyket gled en spjutrocka förbi, fler muränor, några stenliknande kindpansrade fiskar. Där emellan tog vi båten in i världens största havsgrotta. Här och var bubblade vattenytan av runda fiskgap när stim av fisk jagade upp räkor som inträngda i ett hörn inte kunde göra annat än låta sig kalasas på. I bilen hem gav vi Chris lillfingret – det sänkta fartyget Rainbow Warrior. Han tog hela handen och höll oförtrutet låda om ämnet under exakt hela resan. Det var fredag så planen hade varit att göra stan osäker men slutkörda drog vi oss tillbaka efter middagen. Vid bordet bredvid lyckades Cleo föra ihop de unga tyskarna med sina blyga rumskompisar.

Auckland, NZ

I nattens mörker susade vi upp och ner i centrala Auckland, lämnade av Sara väster om stan och parkerade bilen i villaområdet i Grey Lynn där vi hyrt en stuga i flygvärdinnan Jeffs trädgård. Han hade haft en vild helg i Melbourne – minnet svek honom hur gårdagen slutat – gått och lagt sig tidigt men lämnat lyset på för oss. Det var inte mycket till utrymme, men sängen var bred, inredningen hotellik. I drivor låg toalettartiklar i miniformat: små flaskor med schampo, badtvål, rakskum. På toaletten inne i huset, knappt större än stugan, en hel hylla med luftfräschare, kylen upptagen av hudsalvor. Taxfree-sprit i mängd, alla fortfarande i skyddsnät, på golvet en halvt uppackad resväska, den till synes oanvända spisen belamrad med prylar och viktminskningspulver. Jeff levde sannerligen flygvärdinnelivet. Vår hyrbil skulle lämnas tillbaka klockan nio på morgonen, tänkte vi. Vi vaknade kvart över. 9:50 var den ur våra händer, tydligen bara elva minuter försent, vilket ingen som tur var höjer på ögonbrynen för i den grovhuggna motor- och skit under naglarna-branschen. Jag hisnade av tanken att jag den senaste veckan kört 140 mil, säkert mer än de senaste tio åren sammantaget. Undertryckande mina storhetsvansinnestankar att jag var Ayrton Senna återfödd, firade vi med hummusbeigel- och müslifrukost på Remedy, mittemot Civic Theatre.

Vår tid i Auckland skulle mest läggas på plugg så större delen av dagen tillbringades på det välbesökta stadsbiblioteket. Inskjutet en lunch på veganska Sunflower, utlovat thai men gissningsvis kinesiskt, med en meny på – håll i hatten – 81 rätter! De knallgula väggarna till trots skulle den krispiga kycklingen få oss att återvända (snarare det än det på storbildsteven evighetsupprepande låtsasnyhetsinslaget där två reportrar testar att vika dumplings i restaurangköket). En bit upp för backen stod Sky Tower, det ordentligt höga tornet byggt så sent som på 90-talet. Jag gillar tanken att en stad gemensamt bygger något magnifikt utan att det är efterkrigstid, men fan trot om inte ett casino var inblandat i byggnationen, vilket genast gjorde det hela mindre roligt. Dessutom kommer det långt ifrån sin rätt i en höghusmiljö i en stad byggd på vulkanslänter.

Jeff hade opererat bort någon liten skavank i ansiktet och oroade sig å det grövsta över sitt nu påstått monstruösa utseende. Han berättade också att stans djurpark bara låg en liten bit bort och att man när vinden låg på åt rätt håll kunde höra lejonen ryta och aporna tjattra. Jag hittade ingen ursäkt till att inte ge mig ut på en joggingtur och tog sikte på parken i Western Springs, totalt belamrad med fåglar. À la Apornas Planet kände jag mig som besökare i en annan dimension där fåglar styrde världen. Änder, gäss och svanar upptog varenda meter, men ignorerade mig för det mesta. Värre var det med de klarblå purpurhönorna. Två gånger följde de uppretat och jagande efter mig längs promenadstråket. Mot kvällen tog vi bussen till K Road där klädbutiker säljande 90-talskläder, den fula delen av 90-talet, låg på rad. Vi hade bestämt träff med Genevieve som vi senast sett i Stockholm 2008. Då drack vi glögg och julpyntade lägenheten i Bandhagen – nu tog vi en het curry, ett glas öl på Wine Cellar och spanade in det ikoniska nakenplakatet Vegas girl från 60-talet. Om några veckor skulle hon flytta till Melbourne. Jag blir lika glad varje gång de bra människorna i världen kommer till samma insikt som vi om hur fin den där staden är.

Pip hade framgångsrikt sålt in oss på att besöka Rangitoto, den närmsta ön öster om Auckland, bara 25 minuters båtresa bort. Så sent som på 1400-talet, mitt framför ögonen på maoribefolkningen, uppstod ön under ett vulkanutbrott under vattenytan. Hela ön bestod alltså av stelnad lava, svart, vilket suger till sig värmen från solens strålar, och som även på nära håll mer såg ut som en nyskördad småländsk potatisåker än exploderad sten från jordens inre. Under promenaden till vulkankratern bland de nyzeeländska julträden gjorde vi en avstickare till grottor formade av den nedfallande lavan, ingångarna svärmande med getingar. Väl på toppen med utsikt över hela storstaden och dess 40-tal vulkantoppar förstod till och med jag att vår medhavda sushi inte upphörde att kommenteras av de högljudda fransmännen bredvid oss. Några glasögonfåglar, vars ringar runt ögonen fick dem att se ut som japanska seriefigurer och gjorde dem så söta att vi spekulerade i att evolutionen gjort dem sådana för att de enklare skulle kunna tigga mat, lyckades fräckt nog norpa en tofubit. Vi gick runt halva ön till McKenzie Bay och tog ett dopp på den svarta sandstranden. Tillbaka i stan hämtade vi vår packning och hoppade på bussen norrut.